- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
284

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Få nu se hvad de danske denna gång gifva oss för
besked;» sade konung Erik till Klas Kristersson, som
red honom närmast, »de hafva troligen redan bemärkt,
huru vi låtit slå en brygga öfver deras ström, der
de troligen minst anat det; de böra redan kunna
se den del af vårt manskap, som tågat der öfver,
för att hota södra sidan af staden och torde derföre
nu besinna sig, innan de på fullt allvar våga bjuda
oss spetsen.»

Erik hänsyftade härmed på en ny beskickning till
Rotnaby invånare, hvarmedelst han i dag för andra
gången uppfordrat dessa att gifva sig.

»Med ers kongliga nådes tillåtelse är jag
af en helt annan öfvertygelse;» genmälde Klas
Kristersson. »Danskarne hafva utan tvifvel blifvit så
uppskrämda af det öde, som under dessa sista dagar
drabbat deras landsmän här emellan och Lyckå, att
de nu icke hafva mod att uppgifva staden. Dessutom
har deras egentlige styresman, gamle Hoffman, så
många synder på sitt samvete, att han väl i det
längsta söker förhindra stadsboarna att öppna sina
portar. Han minnes nog, huru han understödt både
Dacken, Matts Carlsson och Carl Bjur jemte flere
andra upprorsstiftare under de sista tjugofem åren,
och vet, att sådant välförtjent kräfver sitt straff.»»

»Deruti kan han ock hafva rätt;» återtog konungen,
»ty ovisst är, huruvida vi skulle låta en sådan
galgfågel onäpst löpa sin kos, derest man åt oss
upplåter staden.»

»Der kommer ers kongliga nådes budbärare», inföll
Åke Bengtsson Ferla; och man såg nu en ryttare komma
i full fart ridande från stadssidan. Konung Erik
stannade då med sina följeslagare, att invänta mannen,
hvilken ock snart uppnådde platsen, der han sprang
af hästen och underdånigt närmade sig sin herre.

»Hvad budskap medför du nu åt oss?» frågade denne i
en ton och med en blick, som om han haft en fiende
framför sig.

»Ers kongliga nåde!» svarade budbäraren, »de danske
låta genom sina borgmästare helsa eder, att de svurit
konungen af Danmark sin ed och honom vilja de hålla
sig till.»

»Död och förbannelse öfver de hundarne!» utropade Erik
vred och såg sig med flammande ögon ikring på sin
omgifning, hvilken nu blifvit betydligt talrikare,
än nyss, enär alla fältöfverstarne och äfven en
del af gemene man skyndat till, att höra hvad den
utskickade hade att meddela. »Och hvad är nu eder
mening härom?» fortfor konungen, hänvändande sig
till sina män. »Skola de onäpste få föra sådant tal,
dessa eländige jutar, kunna svenske män lida slikt?»

»Död åt jutarne!» ropades det från alla håll,
och många skymfliga tillmälen hördes nu; man slog
på svärden och skakade sina hillebarder och spjut,
och kring konungen trängdes fältöfverstarne,
täflande om att i striden få vara främst. Ivar Månsson
Stjernkors, Göran Trulsson, Klas Kursell, Göran Boye
och konungens s. k. »svarte och blanke ryttare» voro
de som först erbjödo sig att med alla fanorna löpa
till storms.

»Sakta, sakta, I gode män!» sade konungen förnöjd. »Vi
tacka eder för edert ridderliga nit; men för att
göra en hvar rätt och bereda en hvar tillfälle
att förvärfva sig den ära, som I utan tvifvel alla
eftersträfven, vilje vi på ett annat sätt bestämma
hvilka som först skola företaga stormlöpningen. Vår
vilja är således den, att ur hvarje fana tages endast
tjugo ryttare och att sedermera genom lottkastning
bestämmes hvilka fänikor som jemte dem skola börja
leken. Sex sådana anser jag dertill vara tillräckliga
och då dessa blifvit utsedde, skola vi vidare bestämma
huru de må vid anfallet fördelas.»

Man skred härefter genast till verket. Ryttarne
blefvo snart utsedda, och lottningen utföll så, att
Gudmund Olofssons, Per Månssons, Lasse Vestgötes,
Långe Bengts, Per Olofssons och Anders Erssons fänikor
skulle med ryttarne blifva de först angripande.

Dessa trupper blefvo nu så fördelade, att Anders
Ersson och Gudmund Olofsson skulle anfalla från
norra eller rättare nordöstra sidan, ungefär der
Kockumska bruket nu är beläget; närmast dessa och
utefter Pepparbackarna, eller på östra sidan, skulle
Lasse Vestgöte och Per Månsson angripa, och
på sydsidan, eller i närheten af det gamla
»flugträdet», som redan vid denna tid nära åbrädden
reste sina trillingstammar, ålåg det Långe Bengt
och Per Olofsson att göra sitt bästa. Det var i
denna sistnämnda trakt man slagit den ofvan nämnda
bron öfver Rotneån, och öfver denna hade redan en
del ryttare begifvit sig till motsatta stranden,
der man från staden sett dem ströfva ikring vid
Bo, vid Snäckebacken och så vidare, ända bort till
stora landsvägen åt Sölvitsborg. Ehuru kung Erik ej
personligen deltog i den strid, som härefter uppstod,
ledde han dock till största delen sjelf stormningen
och visade sig på sin springare för att, hvar han
fann det bäst behöfligt, utdela sina befallningar
och tillse att dessa äfven efterlyddes.

Rotnaby var, efter den tidens fordringar, ej illa
befästadt. På tre sidor, eller i norr, vester och
söder, var det kringflutet af Rotneån med dess på
nordsidan oöfverstigliga vattenfall och på fjerde
sidan hade man en djup graf, hvars båda ändpunkter
utmynnade i ån, så att staden följaktligen var på
alla håll innesluten af vatten. Innanför detta
skyddades den dessutom af en med starkt pålverk
försedd jordvall, förutom på en enda liten linie,
eller den närmast intill fallet, hvarest den våldsamt
nedstörtande strömmen och den branta, klippiga
stranden der uppom gjorde hvarje annan befästning,
än den naturen sjelf danat, öfverflödig.

Långe Bengt och Per Olofsson blefvo af Erik först
beordrade till anfall. Den mark, de hade att röra
sig på, var ett temligen trångt fält mellan ån och
södra vallen, och när de här skulle utbreda sin
anfallslinie, fingo de mottaga åtskilliga skott från
de med »hakebyssor» beväpnade knektar, som på denna
punkt försvarade befästningen. Men när de, trots
detta, ändå skulle störta sig fram emot vallen, föllo
flera af de svenska knektarne ned i täckta gropar,
dem stadsboarne dagen före fiendens ankomst både här
och annorstädes uppkastat. Mycket lamt utfördes ock
anfallet i sin helhet, och fastän konungen sjelf
uppmanat dem att »falla till med makt, drogo sig
både Bengt och Per Olofsson snart med oförrättadt
ärende tillbaka och inskränkte sig derefter till
att låta sina hakeskyttar på afstånd beskjuta de på
vallen stående knektarne, hvilka deraf ej togo någon
nämnvärd skada, enär de, i detsamma en gevärssalfva
aflossades, vanligen i behörig tid kastade sig ned
bakom pålverket.

Utanför stadens nordöstra hörn, der man i den jemna
dalsänkningen fann det vida lättare att röra sig, hade
under tiden de dit beordrade krigarne redan börjat
rycka an emot vallgrafven. En hop smålandsbönder, som
åtföljt hären, för att på sitt vis gå de regelbundna
trupperna tillhanda, hade härvid för egen del först
gjort ett försök, att med stora risknippor fylla
vallgrafven, och hade med detta nyttiga förarbete
hunnit ett rätt godt stycke, då de af en från vallen
väl riktad och med hvarje ögonblick allt häftigare
gevärseld blifvit tvungna att draga sig tillbaka. Till
de fänikor, som afbidat utgången af detta böndernas
försök, kom nu befallning från kung Erik, att de
skulle göra ett hurtigt angrepp mot staden, hvilken
från denna sidan troligen vore lättast att taga.

Då ryckte Anders Ersson manhaftigt an med sin trupp,
lyckades med denna komma öfver grafven och störtade
sig så med de sina fram emot den fiende, som man
måste söka bakom dess förskansningar och hvilken
äfven nu helsade med skarpa och täta skott. Men
svenskarne ryckte ändå framåt, och inom kort hade
de hunnit ända till förpålningen. Denna utgjordes af
grofva, upprättstående bjelkar, så tätt slutna intill
hvarandra, att de tillsammans bildade likasom en mur
för sig; hvarje bjelke var upptill skarpt spetsad,
och i hvart och ett bjelkpar sågs en fyrkantig öppning
uthuggen, stor nog, att ett par vaksamma ögon genom
den kunde bemärka hvad som utanför tilldrog sig, och
mer än tillräcklig att inrymma en gevärspipa. Bakom
denna förskansning, som stod helt nära vallen, sågo de
stormande på den sednare en mängd fotknektar, väpnade
dels med hakebyssor, dels med spjut, och mellan
dem starkt rustade borgare, af hvilka somliga voro
försedda med hillebarder och andra med yxor och svärd.

Flere af Anders Erssons män anföllo med spjut de
på vallen stående danskarne och sårade en och annan
af dem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free