- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
285

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medan några andra med sina hillebarder frestade på,
om bjelkarne i pålverket möjligen läto rubba sig ur
sitt läge. Men de anfallne mötte med lika vapen och
hade dervid den fördelen framför de andra, att de
stodo betydligt högre, än dessa.

Två af de vigaste svenske knektarna voro emellertid
nog oförvägna att försöka klättra uppför det höga
»stakettet», såsom pålverket af dem benämndes; men
midt under detta experiment slungade en af borgrarne
en stor sten mot den enes hufvud, hvilken så väl
träffade, att svensken sanslös tumlade till marken.

Dennes kamrat tycktes emellertid få bättre framgång,
ty han hade ungefär samtidigt med ena handen fattat
uti sjelfva spetsen på en af pålarne, å hvilken han
funnit en ojemnhet, som tjenade honom till ett slags
fotfäste, och sågs der med sitt stickvapen djerft
hota dem, som på vallen stodo honom närmast. Flera af
dessa drogo sig dervid undan, och han kände sig redan
fullkomligt säker på sin sak, då de tillbakaviknes
plats uppe på vallen hastigt intogs af en högväxt,
skulderbred man, hvars svarta hår föll ända ned på
axlarne. Det var Hans Nörrum, som der uppträdde. Ett
blankt svärd glimmade i dennes högra hand, och detta
föll som en ljungeld förkrossande ned på den svenske
våghalsens hufvud, hvilken i nästa ögonblick liflös
störtade till marken. Detta manfall kom de öfriga
stormande att rygga tillbaka, och anfallet var härmed
för denna gång förfeladt.

Kung Erik hade från närmaste högsta punkt sjelf åsett
denna stormlöpning och sände nu bud till både Anders
Ersson och Bengt Gudmundsson, att de för närvarande
ej skulle göra något vidare försök. Då han en kort
stund derefter sammanträffade med dessa sina män,
förklarade han sin åsigt vara, att fienden inom staden
vore allt för manstark, att man kunde hoppas någon
fullständigare framgång, innan de trupper, som ännu
voro i antågande från Lyckå, hunnit anlända.

»Vi vänta», sade konungen, »till dess Rålamb med de
tyska ryttarne, sina fältstycken och sitt fyrverk
kommer hit. Det skall då för jutarne blifva en
annan lek.»

-

IX.
Natten före en ödesdiger dag.

Mörkret hade inträdt. Öfver Rotnaby hvilade natten
dyster och tung; ty ingen måne, ingen stjerna spred
der sitt vänliga sken. Men, hvad ännu värre var, öfver
sjelfva stadens innevånare, åtminstone öfver flertalet
af dem, hvilade en smärtans tyngd, och knappt en den
ringaste hoppets stråle lyste de modlösa. Ty modlöshet
var här verkligen den förherrskande känslan,
oaktadt man under den tilländagångna dagen lidit
högst obetydliga förluster. Svenskarne hade redan
före aftonens inbrott inställt alla fiendtligheter;
men man hade strax derpå å angränsande höjder bemärkt
åtskilliga tillrustningar, som antydde att de ämnade
bränna staden. Från den högländta trakten kring kyrkan
och från dennas torn hade man sett knektar och bönder
rulla tjärtunnor uppför backarna samt ditföra stora
högar af något ämne, som antogs vara dref; och kort
efter det mörkret inträdt hade de, som på vallen och
invid östra stadsporten höllo vakt, tydligen hört
bullret af ankommande ryttare och af tunga vagnar,
hvilka utan tvifvel medförde fältstycken och annat
krigsförråd. Så flammade vakteldarne upp i omnejden;
de lyste på Pepparbackarne, på den branta höjden
upp om åns norra strand, vid Davids kulle, vid
Snäckebacken, och spredo ett så starkt sken utöfver
staden, att man dervid mångenstädes kunde vägleda
sig under de förrättningar, man hade att utföra.

Då knektarne under natten bestredo den egentliga
vakthållningen, gingo borgrarne turvis till sina hem,
för att njuta en kort stunds hvila eller säga några
uppmuntrande ord till hustru och barn. Många af
qvinnorna sprungo dock ofta ut i staden, inbillande
sig vid minsta ovanliga buller att fienden redan
brutit sig in, och bidrogo derigenom, så vidt de
förmådde, till att hos de mera klenhjertade öka
den oro, som redan förut bland den stora hopen var
rådande. I och utikring mor Ingers, den kloka gummans,
koja gick ock, hela natten igenom, en hop folk, för
att få kunskap om, huruvida den gamla haft någon ny
uppenbarelse om hvad öde som förestode dem och deras
stad; och hvarje ord, spåqvinnan yttrade, uppfattades
med en tillit, som om det utgått ur en gudaingifven
profets mun.

»I spörjen mig om uppenbarelser och himlatecken;
men hvarför gifven I icke sjelfva akt på sådana?»
sade Inger till en skara af nyfikna. »Jo, derföre,
att I af ondska och högfärd ären invaggade i syndarnes
vanliga säkerhet, så att I hvarken hören eller sen
hvad Herren uppenbarar. Men viljen I ändtligen veta
det, så skall jag förkunna eder hvad jag förnummit,
om det kan lända edra förderfvade hjertan till någon
bättring. Timglaset har knappast en gång hunnit
förrinna sedan jag på himlen såg två krigshärar
gå mot hvarandra till strids. Den ena hären hade
en fana, hvit och röd som snö och blod; den andras
fana var svart som stjernelös natt. Med stor makt
drabbade de tillsamman; men den hären, som förde den
rödhvita fanan, blef af den andra slagen till marken,
såsom kornet fälles af lian. Hafven I sett detta?»
slutade Inger med skarp, genomträngande röst.

»Nej, nej, det hafva vi icke sett!» hördes flera med
stor ängslan svara. »Gud vare oss nådig!»

»Ja, Gud vare eder nådig, det mån I gerna säga
återtog Inger och tillade med lägre röst, i det hon sakta
upplyftade handen och likasom lyssnade: »Hören I
något? Nej, jag skönjer i era anleten att I icke
gören det! ... Jag hör klockringning», fortfor hon
i en halfhviskande, nästan hväsande ton. »Tyst! det
ringer som till begrafning; hören I icke än?»

»Jo, jo!» ropade snyftande några af qvinnorna, och
snart tyckte sig ännu flera höra klockringningen.

Så skrämde den ena upp den andra; och när man gick
bort ifrån Ingers koja, tyckte man sig höra och se en
hop saker, som man i en annan sinnesstämning ej skulle
hafva förnummit. Rörde sig väderhanarne på hustaken
gnisslande för vinden, var det genast rasslande vapen
man hörde; for en stormil hvinande genom träden,
ljöd den för den upprörda inbillningskraften som
döendes klagoskri.

Alla voro i denna dunkla tid under inflytande af den
vidskepelse och öfvertro, man till största delen fått
i arf från det katolska presterskapet, men detta dock
i mer eller mindre mån. Bland de fördomsfriare kunde
man räkna Hans Nörrum och flera af dennes omgifning,
och torde sjelfva vapensmedens yrke härvid hafva gjort
något till, såsom varande mindre egnadt att utbilda en
möjligen inneboende fallenhet för oklara och oroande
grubblerier. Det var nu ej heller tid dertill; ty den
ene efter den andre kom denna natt in i vapensmedjan
för att förse sig med något lämpligt vapen för
morgondagens strid, eller för att få det, som under
förlidna dagen tagit någon skada, åter försatt i
fullgodt skick. Hans hade ett stort förråd af vapen,
både gamla och nya, och en större kammare innanför den
egentliga verkstaden var kring alla väggar uppfylld
med sådana. Och köparen kunde här vara förvissad om
att få en god vara, då en osviklig redbarhet just
var ett af de utmärkande dragen i Nörrums karakter.

Nästan raka motsatsen till vapensmeden var i många
afseenden hans hustru. Vid detta tillfälle, då
själslugn så väl hade behöfts, kunde man med allt
skäl säga, att hon var oron sjelf. Hennes vigtigaste
förrättning denna natt var att undangömma alla
värdefullare saker, och hvem kunde väl förtänka henne
det, då fienden stod för dörren; men hon sprang dervid
af och an i alla vinklar och vrår, förflyttade en och
samma sak på tre, fyra olika ställen och fann ingen
plats nog säker. Ellen, som härvid skulle biträda
henne, kunde knappast göra det till något gagn, ty
hvad hon än företog sig, blef genast af styfmodren
ändradt. Denna sprang derunder ock, vid minsta buller
på gatan, ut i porten för att se, om det var svensken
som kom, och då och då gjorde hon äfven en påhelsning
i vapensmedjan, snodde der några ögonblick ikring,
utan något egentligt ärende, och rusade så återigen
in till Ellen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free