- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
286

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vid ett af dessa tillfällen fann mor Märta flickan
sittande med händerna i skötet och försänkt i så
djupa tankar, att hon ej gaf akt på när modren kom.

»Hvad i all verlden tar du dig till, jag tror du
sitter och sofver!» utropade Hans Nörrums husära och
slog båda händerna ihop. »Jo, så är det när man går
ifrån ett ögonblick, då blir allting försummadt.»

»Jag sofver icke, mor», svarade Ellen fogligt; »jag
bara satt och tänkte på något.»

»Tänkte på något? Hvad har du väl att tänka på mer än
jag, som har så mycket att sköta, så mycket att svara
för! Det var väl den der Jens, som nu var framme igen,
kan jag tro; men slå du alla sådana tankar ur hågen,
det råder jag dig till. Jens är en vettvilling, som
det aldrig blir folk af, det har jag alltid sagt,
och det blir jag vid.»

»Om Jens ingenting dugde till», genmälde Ellen, »så
hade väl far icke anbefallt honom hos borgmästarne
och de icke heller skickat honom med bref till
Sölvitsborg i så farliga tider.»

»Att han gerna gick med brefvet och kanske också
burit det fram, tror jag nog; men att han inte kommer
tillbaka mer, det skall du få se, om icke möjligen
när all fara är förbi.»

»Jens har aldrig varit rädd, säg icke det, mor!»
svarade Ellen i lifligare ton. »Kommer han icke
tillbaka, så är det endast derför, att han ej kan
slippa fram för fienden, som nu står rundtomkring
staden.»

»Ja, det är alltid godt att hafva något att skylla
på; men stå icke der och prata längre, utan kom och
hjelp till!»

Samma slags ordnande som förut kom nu åter i gång,
men man hade härmed ej länge fortfarit, då dörren
hastigt öppnades och en mansperson med lika hastig
fart kom in i rummet och der för ett ögonblick blef
stående vid tröskeln.

»Jens», utropade Ellen och sprang sjömannen till
mötes, ty det var verkligen han. »Jens är här igen;
ser mor att han kom tillbaka ändå!»

»Nå, har du några knektar med dig nu?» tillsporde
mor Märta Jens.

»Jag har ej blifvit sänd för att hemta några sådana»,
svarade han; »jag hade blott i uppdrag att bära ett
bref till herr Passberg, och det har jag riktigt gjort
och äfven bragt hans svar till herr Hoffman hit.»

»Nå, kommer här någon hjelp nu?» frågade mor Märta.

»Jag har icke läst brefvet», svarade Jens, »men efter
hvad jag hörde i Sölvitsborg, så lärer det just icke
vara mycket att hoppas i den vägen.»

»Herre Gud, då äro vi ju förlorade allihop!» ropade
mor Märta. »Hvad hade du då här att göra?»

»Hvad jag hade här att göra?» upprepade sjömannen,
som började taga humör. »Jag har ju sagt, att jag hade
bref att föra tillbaka, och det har jag ordentligt
fullgjort. Hos fader Hans har jag ock varit och går
strax till honom igen, för att få mig något vapen, jag
som de andra. Men först ville jag titta in hit; jag
visste att här fanns åtminstone en, som ville se mig.»

»Tst!» hviskade Ellen och lade lugnande sin hand på
hans mun.

»Farväl nu», sade Jens sjöman. »Jag måste gå; det
kan ingen veta hur snart fienden är här, hörde jag
fader Hans säga, och det är då bäst att vara beredd.»

»Käre Jens», sade Ellen och fattade hans båda händer,
»tänk om vi aldrig mer skulle träffas!»

»Åh», svarade han med åtminstone skenbart lugn, »det
göra vi nog! Fienden var här i fjol ock, men fick då
gå sin väg med oförrättadt ärende, och så kan det ju
hända honom i år med. Derför är det nu heller icke
värdt att vara ängslig. Allt står i Guds hand.»

I detta ögonblick kom en af Hans Nörrums svenner och
helsade, att mästaren ville tala med sjömannen. Denne
sade då ett kort farväl åt Ellen och mor Märta och
begaf sig derefter skyndsamt till fader Hans.

»Se här», sade Nörrum, då Jens inkommit i verkstaden,
»har jag åt dig utvalt ett vapen, som jag tror skall
passa dig bra. Det är, som du ser, ett helt kort svärd;
men för dig, som är mera vig än stark, tror jag
ett sådant skall bli det allra lämpligaste. Det är
dessutom en utmärkt god klinga deri.»

Jens mottog svärdet och gjorde dermed belåtet
åtskilliga svängningar, för att pröfva huru det
ledigast skulle föras.

»Och här», återtog vapensmeden, »har jag en lätt
stormhufva, som bör passa till ditt hufvud.»

»Den vill jag icke ha», svarade sjömannen; »den är
bestämdt för ovig att bära, och jag är icke rädd för
att begagna min vanliga mössa.»

»Rädd tror jag heller icke att du är; men den kan
väl behöfvas äfven för den allra tappraste och i
vapenlek mest förfarne, om han af en öfverlägsen
fiende blir anfallen.»

»Nå, jag skall väl fresta på då», sade Jens och
profvade den ovanliga hufvudbonaden. »Min själ,
tror jag icke den passar rätt bra, och tung är den
heller icke.»

»Och så ser du till på köpet rätt manhaftig ut»,
sade mäster Hans, »och beter du dig nu ock som en
man, så vet jag sedan för dig en vedergällning,
den du skall skatta högre, än något annat.»

»Och hvilken då?» fördristade sig sjömannen att
fråga.

»Kan du icke säga dig det sjelf, så är du den icke
värd», svarade vapensmeden kärft.

Flera främmande personer inkommo nu efter hand, och
snart såg man hos Hans Nörrum församlade de flesta
af stadens mera framstående borgare och bland dessa
alla dem vi förut lärt känna vid det tillfälle, då
kung Eriks första budbärare utanför rådhuset blef af
Henrik Hoffman med ett så förnärmande svar affärdad
till sin herre.

Jens sjöman blef af alla dessa tillfrågad om hvad
han kunde hafva sig bekant rörande den länge sedan
utlofvade undsättningen från Sölvitsborg eller Åhus,
och han kunde dervid ej lemna någon vidare upplysning,
än att han af det bud, som från herr Passberg afgått
till v. Holle, hört sägas, att nämnda bud, under
de många timmar det fått vänta på von Holles svar,
ej kunnat upptäcka ringaste tillstymmelse till någon
rustning. Budbäraren hade i Åhus endast, sett några
få knektar, och dessa hade drifvit sysslolösa ikring
och alls icke sett ut som om de varit färdiga till
uppbrott från platsen. Äfven länsmannens yttrande till
Jens rörande Sölvitsborgs klena försvarstillstånd och
hjelplöshet blef nu omtaladt och väckte hos alla både
bestörtning och harm.

»Det är de stora herrarne likt», sade Hans Nörrum
bittert. »Oss småfolk behandla de huru det dem
lyster. Öfver sina underhafvande äga de hals- och
handsrätt, den Gud må veta att de med knapp rättvisa
utöfva. Kommer en stackars skytt på sådana höga
mäns jagtmark, så kan han, med full laglig rätt,
hvilken egentligen borde heta orätt, upphängas i
närmaste träd eller vid närmaste tingsställe få sina
ögon utstungna. Ja, skulle till och med någon af oss
borgare, som råda öfver både gods och gård, våga,
till sitt nöje eller nytta, hålla sig en jagthund,
lif och gods har han då förverkat. Alla dessa och ännu
flera rättigheter hafva herrarne tillvällat sig; men
hvilka äro då deras skyldigheter? Anse de sig väl ens
hafva sådana gentemot bonden, som är landets kärna och
märg, eller mot borgaren, som med sin konstfärdighet
och flit bidrager till dess förkofran? Vi få sörja
för skatten, vi få afsäga oss allt, som desse män
vilja hafva ensamt för sig sjelfva; men bryter
fienden in i landet, hotar våra städer och byar
med mord, plundring och brand – hvem hjelper oss
då? Är det väl de stora herrarne, som göra det? –
Nej, de sitta då i godan ro inom sina fasta slott,
vid dagliga gästabud förgätande andras jämmer och nöd,
och vi få, bäst vi kunna, söka värna oss sjelfva.»

»Det är sannt!» ropade alla med en mun. »Hans Nörrum
har talat rätt; de stora herrarne tänka blott på sig
sjelfva och förråda både konung, folk och land.»

»Hade kung Kristiern lefvat än, han, som de kallade
tyrann, så skulle det för både borgare och bonde
hafva sett bättre ut, än hvad det nu gör», utbrast
Didrik slagtare; »han ville menige man väl, och det
var blott det ogräs, som hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free