- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
287

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.) - Konsten att förblifva ung

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

växt allt för högt, han ville utrota. Derföre
förlorade han sin krona och friheten dertill. Detta
säger jag uppenbart, skulle det så kosta mitt hufvud.»

»Låt oss nu ej orda derom», återtog Nörrum; »vår tid
medgifver inga långa tal om hvad som kunde hafva
varit bättre; här är nu intet annat att göra, än
att se till hvad som till vårt och stadens försvar
kan uträttas. Jag föreslår att vi alla här församlade
ofördröjligen begifva oss till herr Hoffman för att af
honom sjelf få besked, om någon hjelp är att förvänta
från annat håll. För min del tror jag nu icke vidare
på någon sådan; men det är ändå vår skyldighet och
äfven rättighet, skulle jag förmoda, att få veta hvad
det brefvet innehåller, som länsmannen sändt. Vår
styresman bör med egen mun säga oss det.»

»Det rådet gillar jag», sade Ole Bökare.

»Och vi likaledes», instämde de öfriga; och inom
få ögonblick voro de alla redo att begifva sig till
borgmästaren. Under vägen dit tillkommo ännu flera, då
man fick veta hvarom frågan var; och sålunda samlades
snart en stor folkhop utanför Henrik Hoffmans hus,
der Hans Nörrum med tvenne andra borgare gick in,
för att på allas vägnar af borgmästaren begära nödiga
förklaringar.

Den gamle sluge herrn sökte till en början affärda
beskickningen med halfva, intetsägande ord; men då
borgrarne trängde hårdt på, måste han slutligen fram
med Werner Passbergs bref, som befanns innehålla
ett löfte om undsättning, hvilket var i högsta grad
sväfvande och temligen tydligt hänvisade Ronneby
befolkning till att, bäst den förmådde, hjelpa
sig sjelf.

»Ja, nu hafven I sjelfva hört hvad vår länsherre
säger; han råder öfver oss alla, och jag tvår mina
händer i denna sak.»

»Dermed lära vi föga blifva hulpne», sade Hans Nörrum
i fast ton; »bättre vore, om vår borgmästare nu ville
bereda oss tillfälle att med det öfvade manskap,
som finnes att tillgå, gå fienden i förväg och mot
honom göra ett tappert utfall, då han allra minst
väntar sig ett sådant.»

»Ett utfall», upprepade borgmästaren öfverraskad,
»huru skulle det kunna låta sig göra, då fienden,
enligt hvad jag bestämdt vet, har flera fanor ryttare
stående utanför östra stadsporten och ett starkt
skytteri på närmaste höjd.»

»Jag har tänkt mig saken så», genmälde vapensmeden,
»att vi borgare följa med i knektarnes led. Vi skola
lika litet som de svika dannebrogs gamla fana, då vi
se den föras mot en fiende, som vill både vårt och
vårt lands förderf.
Vi hafva, de flesta af oss, hus och härd att
försvara och maka och barn och andra kära fränder,
dem vi ej vilja hafva i fiendehand.»

»Bra taladt och såsom det anstår en god dansk»,
återtog Henrik Hoffman; »men att försvara hus och härd
och de man håller kärast af allt, det tror jag man gör
bäst inom stadsportarne och framför sin egen tröskel,
då det kommit så långt. Detta är icke blott min egen
åsigt, utan äfven deras, som här föra befälet öfver
de fänikor, konungen gifvit staden till dess skydd. De
säga sig hafva blifvit befallde att försvara platsen,
men icke att derifrån draga ut till en oviss strid
och gå anfallsvis tillväga mot en öfverlägsen styrka.»

»Feghetens vanliga talesätt!» utbrast Hans Nörrum
med liflig harm. »Fienden kan väl vara oss något
öfverlägsen, då den är samlad på en punkt; men så som
han var spridd ikring staden, då mörkret bröt in,
och såsom han troligen ännu är det, anser jag det
alls icke vara en omöjlig sak att angripa och äfven
tillfoga honom någon kännbarare förlust. Låtom oss
bränna den bro, svenskarne slagit öfver ån, och vi
skola derigenom afskära en god del af dess rytteri
från den öfriga hären. Hvad kung Eriks skytteri
beträffar, så må vi sedan gå löst just på det, då vi,
om lyckan är med oss, må hända skola kunna bemäktiga
oss en del deraf och vända fiendens egna vapen mot
honom sjelf.»

»Jag skall aldrig tillåta ett så äfventyrligt
försök, och de som fått sig konungens krigsfolk
anförtrodt, skola ej heller medgifva det», förklarade
borgmästaren; »hvarken de eller jag anse oss äga
rättighet dertill.»

»Men om vi nu sjelfva, utan krigsfolkets hjelp, vilja
våga våra lif för staden, så måtte väl åtminstone
detta stå oss fritt?» sade vapensmeden med en frågande
blick först på sina följeslagare, som dertill nickade
sitt bifall, och sedan på stadens styresman.

»Icke det heller låter sig göra», sade denne;
»stadsportarne äro redan stängda och jag har sjelf
icke nycklarne i mina händer.»

»Nå väl, ni vill icke stadens räddning och är kanske
sjelf befalld att handla så!» blef Hans Nörrums sista
ord. »Vi hafva nu gjort hvad vi förmått, men fastän
vi ej lyckats få er att ingå på våra åsigter, skola
vi dock ej svika i den strid, som vi snart hafva
att emotse.»

Med dessa ord vände vapensmeden stadens styresman
ryggen och återvände med sina följeslagare till
de utanför Hoffmans hus väntande borgrarne.
(Forts.)

*



Konsten att förblifva ung.

Så vidt vi känna qvinnans väsende, så är den
innerligaste af hennes önskningar den, att liksom
Olympens gudomligheter få lefva i en evigt blomstrande
ungdom, och hennes svåraste bekymmer det, att hemfalla
åt en ålderdom utan behag. Den strid, som en qvinna
utkämpar med den anryckande ålderdomen, upptecknas
ej i någon hjeltedikt, och ändock kan den vara mera
hårdnackad, än någon annan; den har sina vexlande
framgångar, sina svallningar fram och åter, sina
utfall och återtåg, och slutligen, då ålderdomen till
sist visar sig oöfvervinnelig, sitt tysta, bittert
erkända nederlag. Ingenting liknar i smärtsam kraft
en stolt qvinnas tysta tårar, hennes qväfda suckar,
då hennes vissnade hand nödgas fälla den spira,
hvarmed hon sedan länge varit van att herrska öfver
hjertan. Ett sådant öde förefaller bittrare än döden,
ty det fordrar af menniskan, att hon öfverlefver
sig sjelf.

Om fruntimmerna bäfva tillbaka för ålderdomen,
så hafva de dertill sina goda skäl. Afskedet från
ungdomen, slutligen äfven från den lånade ungdomen,
den icke en gång alla Arabiens specerier äro i stånd
att qvarhålla på kinderna, dömmer dem i verldens ögon
till en rent af förödmjukande roll: att hafva lefvat
länge tillvitas dem nära nog som en förbrytelse, och
två ord, dem man aldrig borde uttala i fruntimmers
sällskap, orden ful och gammal gifvas dem mer eller
mindre förblommeradt till godo, och dock äro de värsta
utöfvarne af denna oskicklighet mestadels gamla
gubbar. Behöfva vi väl påpeka, huru mycken hjertlös
otack som ligger dold under denna plumpa beteckning
af en qvinnas ålderdom? För hvilkens skull åldras
hon då, om icke för oss och för våra barn? Hvad är
det som röfvar hennes ungdom, om icke den storsinta
frikostighet, hvarmed hon skänker glädje och ålägger
sig bekymmer? Huru ofta hafva icke de förtidiga
skrynklorna i hennes anlete plöjts endast af de
bekymmer som vi beredt henne, eller af de tårar,
som hon gråtit för vår skull. Vi tillintetgöra och
förakta henne – ett barbari, hvartill icke ens den af
himlen förgätne man borde vara i stånd, hvilken blott
flyktigt njutit en qvinnas unga kärlek och aldrig
rönt dess med åren växande kraft och innerlighet. Den
qvinna, som man en gång älskat af hela sitt hjerta,
borde, tyckes det, aldrig kunna åldras, och ögon,
som sjelfva åldras, borde alltid betrakta henne
såsom ung. »I blomstren!» borde man säga till de
hvita lockarne, och till skrynklan kring munnen:
»du ler!» Och detta vore ingen lögn, det vore blott
ett kärlekens under.

Det ligger till en god del i qvinnans egen hand att
göra detta under allmännare, och om vi nyss anklagade
männen, så få jemväl fruntimren hålla till godo,
om vi – icke just

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free