- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
289

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folksägner. Upptecknade af G. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Upptecknade af Gr.

4. Jätten. I HairmliTilta, T

Westergötlandj Marks härad.

Ramnhulta berg i Sätila socken bodde fordom en jätte,
men sedan folket der tagit vid den rätta tron, kunde
han ej längre trifvas för klockornas skull, utan
måste gifva sig dädan. Hvart han tog vägen visste
ingen, och ingen menniska brydde sig derom heller,
utan alla tyckte nog att det var bäst, att han var
borta. Men så hände sig en gång, att några sjömän
blefvo vinddrifna till en obebodd ö långt, långt
ute i villande hafvet. Der fingo de se en hiskelig
jätte. Han låg vid en stor stockeld och värmde sig
och hade alla sina skatter utbredda omkring sig. Han
var blind, denne jätten, men fast han icke kunde se
sjömännen, vädrade han ändock kristet blod, och den
lukten hade han aldrig kunnat lida.

»»Hvadan kommer kristet folk», sporde han, och var
så hvass i målet, att sjömännen blefvo rädda och
togo till fötterna en och h var enda en. Men jätten
sträckte ut sina långa armar, och hur han vifvade med
dem fick han fatt i en af sjömännen och denne måste
nu göra honom besked.

»Hvadan äst du?» sporde jätten.

»Håh, ja ä la frå Sätila, ja», svarade sjömannen med
hjertat i halsgropen.

»Är du från Sätila, du?» sade jätten, och blef med
ens så mild i synen, som en jätte kan blifva. »Är du
från Sätila?» och nu började han att stryka honom med
händerna för att få reda på huru han var funtad. »Ack,
ack, ack! sådana smådingar de ha der nu för tiden! Nej
annat slag var det förr i verlden. För si jag har
varit Sätilabo, jag också, en gång i mina dagar»,
sade han.

»Må dä?» sade sjömannen. »Då va dä la han, som bodde
i Ramnhulta berg, då?»

»Så var det», svarade jätten; »men jag måtte gifva mig
derifrån för de leda pinglornas skull och så glömde
jag i häftigheten att lösa min hund, och honom har jag
nu svårt att undvara. Vill du lösa honom när du kommer
hem, så skall jag ärligt förskylla dig för besväret.»

Sjömannen var lika nöjd om det förtroendet, men
när han såg rätt på jätten, kunde han nog förstå,
att det ej dugde att neka. »Ja sa la dä då», sade han.

Jätten blef så innerligt glad. »Tack för godt löfte»,
sade han, och så undervisade han sjömannen huru han
skulle bära sig åt för att komma in i berget och
huru han skulle locka på hunden och annat mera. »Men
det var så rätt det», tillade han, »när jag for från
Sätila glömde jag att

så ut litet ’säakorn?, som jag hade, och maken till
det kornet har ingen sett eller sport, ty dess like
finns ej i hela verlden. Det växer både fort och
högt, och det utan både gödsel och skötsel. De der
småttingarna, som nu bo i Sätila, kunde hafva godt af
det kornet, och vill du ta hem ett par påsar och så
ut dem der, så skall du ej blifva olönt för besväret.»

»Dä kan ja la göra», svarade sjömannen och det
uppdraget misstyckte han icke. Han visste nog, han,
att sådan säd, som växte utan både gödsel och skötsel,
det var just hvad de behöfde der hemma i Sätila. Nu
gaf jätten honom två påsar, för det var två slags
korn. Det ena skulle han så i Lygnern, det andra i
Skare skog. »Men på tre dagar får du ej titta ditåt,
för då stannar det i växten. Hör du det!»

Ja, sjömannen skulle nog göra som jätten sagt, det
lofvade han; och så fick han hela hatten full med
guldpenningar. Derpå skildes de åt. Sjömannen fann
sina kamrater, och aldrig hade han haft så god vind,
som när han seglade hemåt den gången.

När fartyget lagt upp, vandrade han hem till Sätila
och skulle uträtta de uppdrag, han fått af jätten. Men
han ville pröfva kornet innan han sådde det, för att
se om det kunde gro, efter det var så gammalt, och
så strödde han några korn af det, som skulle sås i
Lygnern, i en kärrhåla tätt invid stugan; och af det
andra kastade han en hand full i en skogsbacke. Men
så länge som tre dagar kunde han inte styra sin
nyfikenhet. Han måste ut redan dagen derpå, och
väl var det. Ty när han kom till fly et, var detta
igenvalladt och hårdt som berg; och i hultet, der
stack det upp ett grinande jättahufvud efter hvart
korn han utstrött. Det var ett satans korn det der,
tänkte han och så gick han in efter en yxa, och fick
ett styft göra innan han klufvit alla jättaskallarne.

Nu hade han sett nog af den grödan, och redde till en
stor eld, och der kastade han båda påsarne. Det blef
ett knattrande och smattrande, som om det lossats
skott på skott; men fastän det knall och det small,
så att han var nära att tappa hörseln, så gaf han
sig inte ändå förr än han bränt upp alltsammans.

Så gick han in i stugan för att räkna öfver det guld,
han fått af jätten; men nu var det vändt i småsten
alltsammans. Nog var det harmligt, förstås, ty han
hade kunnat köpa halfva Sätila socken för det guldet;
men ändå var det nog bäst att det var som det var,
ty nu var han jätten ingenting skyldig och nu behöfde
han inte lösa berghunden heller. När han lefvat i
berget i så många hundra år, kunde han nog lefva der
några hundra år till, tyckte han, och så fick han



37.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free