Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folksägner. Upptecknade af G. Djurklou - Dufvan. Wilh. Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 ––
stanna der han var. Men småstenen strödde han ut i
Skare skog, och den, som vandrar der nattetid under
kulna höst-qvällar, han kan se j ättaguldet lysa
på marken och höra berghunden skälla i Kamnhulta
berg. Vill han följa gläfset och lösa hunden, så kan
han taga guldet; men eljest vändes det till småsten,
så snart han fått det i sin hand.
5. J3en förstenade drängen.
Vestergötland, Marks härad.
Förr i verlden var det annorlunda stäldt med
krigsfolket än nu för tiden, och när det vardt ofred,
togs ett visst antal ur hvarje socken till knektar,
antingen de ville eller icke. På den tiden var det
en dräng i Haby i Örby socken, som
vardt utskrifven, och fast han var stor och grof,
så var han ändå en mes, den drängen, och ville
alldeles inte ut i* kriget. Så hände sig en dag,
när han gick och ärjde på Kullagårdens gärde, att
korporalen kom tågande med det nya manskapet, och
nu hjelp t e hvarken gråt eller böner, ty nu måste
han med, det visste han. »Gud gifve jag vore en sten,
så slapp jag från detta eländet», suckade han, och så
gick det efter hans Önskan. Han vardt till sten, och
oxarne fingo göra honom sällskap. I mer än två hundra
år stodo dessa tre stenar midt på Kullagårdens gärde
till dess för några år sedan drängen gick till hvila
i syllmuren under en uthuslänga, och oxarne uti en
landsvägsbro. »Men sulle den hära varne-pligta gå på,
så sa vi la res’ upp dum igen», tillade berättaren.
a f zoologerna hafva fåglarne blifvit indelade uti fem
så kallade ordningar, nämligen roffåglar, skogsfåglar,
höns-fåglar, kärrfåglar eller vadare och simfåglar.
Till skogsfåglarna hänföras bland många andra
underaf-delningar äfven familjen dufvor (Columbini).
Dufvorna stå på gränsen emellan skog s fåglarnes
under-afdelning sparffåglar och ordningen hons"fåglar,
utgörande föreningslänken mellan båda.
Duffamiljens hufvudsakliga kännetecken äro följande:
pro-portionerlig medelmåttigt stor näbb, hvars
öfverkäk (öfre näbbhalfvan), som vid roten täckes
af en tjock naken uppsvälld hud, är tunnast på
midten, der näsborrarna bilda långsgående springor
och för öfrigt skjuter han öfver underkäken (undre
näbbhalfvan); tarserna, hvilka i hvardagslag kallas
benen, äro korta, framtårna skilda; baktån ligger
med dem i samma plan; andra vingpennan har största
längden; stjertpennornas antal är tolf och storleken
varierar, med näbb och stjert inberäknade, från tio
till sjutton tum.
Dessutom gäller följande för allt, hvad dufvor heter:
De uppehålla sig företrädesvis i och bland träd, såsom
det skogsfåglar egnar och anstår; lefva i troget
engiftes-äktenskap och lägga två hvita ägg minst
två gånger om året; mata sina ungar till en början
ur kraf van och bada ofta och gerna, men vältra sig
aldrig i sand, såsom många andra fåglar bruka göra;
de äro dåliga fotgängare, hvadan de då och då under
gåendet göra ett vingslag, flygten är snabb som pilens
och börjas alltid med ett för olika arter mer eller
mindre hårdt klatschande ljud; de samlas hösttiden
i flockar och nära sig med sädesslag, skidfrukter
(ärter), bär, gräsfrön och barrträdsfrön; honan
är något mindre och har dunklare färger än hanen,
som kallas »durk»; ungarne hafva dunklare färger
än både hanen och honan och äro dem temligen olika;
köttet är helsosamt och smakligt.
Af vilda dufvor förekomma hos oss fem olika arter,
nämligen:
l:o) Ring dufvan (Columba Columbus. Lin.), den
största af våra dufvor, är (med en tums blekgul näbb
och sju tums stjert inberäknade) sjutton tum lång,
öfvervägande blågrå med svart stjertspets, har ett
hvitgrått band under stjerten och en långs gående hvit
fläck på hvardera vingen, blåaktigt köttröda ben,
bakre delen af halsen skiftande med metallglans i
svart, grönt och blått, på hvardera sidan om halsen
en hvit fläck utaf ett dufäggs form och storlek och
sålunda bildande likasom en ring, fastän afbruten,
omkring halsen och deraf namnet ringdufva; ögonens
färg (iris) ljusgul.
Ringdufvan, som är en flyttfågel, anländer oftast,
åtminstone till södra delen af Sverige, i slutet
af Mars och annars i April, sökande en fristad
företrädesvis i våra barrskogar allt upp mot
Norrland. Sitt bo bygger ringdufvan, temligen
konstlöst och till formen platt, emellan grenarne
i ett träd eller ock inhysa sig »de unga tu» helt
anspråkslöst uti något gammalt för detta »kråknäste»
eller ekorrebo.
Men bo, som kärlek bygga vill, Hvad gör väl plats
och form dertill,
Blott fred omkring och frid i hus Sig breda ut med
solens ljus Och hoppet liksom skogens sus Från jorden
upp mot himlen far På "trones" char, Af fantasiens
genier dragen!? -
I bo, der kärlek ej far rå’
Emellan boets makar två,
Der är det mörkt och tomt och kallt.
Så lång är dagen, tungt är allt
Och glädjen bitter, tåren salt,
Och gods och guld ej mycket vardt,
Om ock beskärdt;
Dock - allt blott gällande om menskor. -
Första kullen lägger ringdufvoparet i Maj, och dess
första ungar träffas flygbara i Juni.
Stores ringdufvoparet under rufningen, öfvergifves
boet.
Andra kullen lägges i Juli.
Förhållandet emellan ringdufvomakarna är så ömt,
att det är en glädje se deruppå: de kyssas, de mata
hvarann och putsa hvarandras fjädrar, då dessa kommit
i olag.
Från ett nära boet stående träd kuttrar hanen:
»Rucku-ku-kuku», så det genljuder i skogen.
Ringdufvan lemnar oss i slutet af September.
Ölandsboarne kalla ringdufvan, jag vet ej af hvad
skäl, »sjutut».
2:o) Skogsdufvan (C. Oenas. Lin. & Lath.) är
något mindre än ringdufvan, omkring tolf tum, har
proportionerligt mindre näbb, öfvervägande färgen
är blackt gråblå, har en svart fläck på hvardera
vingen, är vackert rödaktigt skiftande på öfre delen
af bröstet och brunögd som en sydländska.
Skogsdufvan är mera allmänt förekommande, än
ringdufvan, ehuru merendels till finnandes i samma
trakt, dock så att ringdufvan gemenligen träffas
längre upp mot norr och Skogsdufvan mera i mellersta
och södra Sverige.
Med synnerlig förkärlek uppsöker och uppehåller sig
Skogsdufvan i och bland gamla löfträd, såsom ekar,
bokar, askar och aspar, men i brist häraf »huserar»
hon välbelåten i barrskogar.
Helst bygger Skogsdufvan sitt bo, om möjlighet dertill
finnes, uti ihåliga löfträd.
Intressant är att se, när val af träd och val af
hål för skogsdufvans bo är ifråga. De båda makarna
flytta från träd till träd och undersöka sorgfälligt
hål efter hål vexelvis sinsemellan, så att, medan en
utaf dem är inne och under ytterligaste försigtighet
undersöker hålet, sitter den andra strax utanför
på vakt. Undersökningen ifråga är så grundlig,
att rekognosceringen af ett enda hål upptager hela
halftimman.
Denna lilla zoologiska uppsats har sin närmaste orsak
just uti en observation å ett skogsdufvopar.
Befinnande mig, då detta nedskrefs, emellan 57:de och
58:de latitudsgraderna, observerade jag den 28:de
April ett skogsdufvopar, som tycktes ovilkorligen
vilja blifva mina grannar genom att slå ner sina
sommarbopålar uti någon af trädgårdens * aspar strax
utanför mina fönster. Men till min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
