Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. från sid. 281.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det vet jag ingenting om; men hennes mor är en
trollpacka», återtog Ursila och slet med häftighet
i tråden.
»Hvarför säger du det?»
Ȁr det icke moderns konster och signeri, tror du,
som vållar att allt manfolk gapa på flickan och bli
som bedårade af henne ...»
»Inte är hon fagrare, än någon annan; men de äro
förhexade, det märkes grant.»
»Aldrig har jag varit underkunnig om den saken!»
sade Greta förvånad.
»Nej, för du har inte ögonen med dig; men lägg bara
märke till när hon kommer med sina risknippor om
lördagsmorgnarne, om icke alla stalldrängarne skola
ut och titta på henne; herrarne i slottet sammaledes,
och sjelfva magister Prytz är färdig att prata med
henne vid alla tillfällen.»
»Jag trodde, att hofpredikanten hade kastat sina
ögon på dig, Ursila?» sade Greta enfaldigt och såg
frågande på sin kamrat.
»Det kan väl icke vara så omöjligt; men den der
illpariga Barbro har nu vändt hans håg till sin
dotter; hon kan göra allt hvad hon lyster, och hon
är ond på mig sedan gammalt; och du har väl hört hur
hon kan bota och förgöra både folk och kreatur och
»läsa i led» och »vända syn» och allt sådant otyg
och hexeri ... Det vore godt, om de der qvinnorna
blefvo körda ifrån torpet», tillade Ursila och stack
i sömmen med nålen upp och ned så vårdslöst, att den
bröts tvärt af.
En synål var på den tiden en dyrbar sak, och då
furstinnan, som redan förut var vid misshumör,
i detsamma inträdde och märkte hvilken olycka som
skett, vaknade något af moderns, drottning Christinas,
noggrannhet och hushållsanda och hon blef fullkomligt
uppretad öfver synålens förlust.
De båda flickorna fingo höra »ord och inga visor». En
stor del af sömmen befanns oduglig, det tröttsamma
och tillpetade arbetet måste sprättas upp, och
Maria Elisabeth sjelf, som icke tålde vid någon
sinnesrörelse, fick ett anfall af konvulsioner och
måste bäras in i sitt sofgemak af de förskräckta och
rådlösa fruntimmerna, hvilka olyckligtvis ännu icke
kände till hvarken »stinkspiritus», eau de Cologne
eller ether, såsom nödvändiga och stillande appendix
vid dylika scener.
Man var emellertid temligen van dervid, och då
hertiginnan blifvit uppvaktad med fläderthé och
honung och nedbäddad i sin ofantliga säng, mellan
hvars tjocka stolpar, tunga gardiner med tofsar och
fransar och stora bolstrar hon, liten och hopkrumpen
som hon var, försvann, så att man kunde fruktat att
aldrig återfinna henne mera, voro både jungfru Anna
och Ursila rätt belåtna med den frihet, detta hastiga
sjukdomsfall för några timmar gifvit dem.
Den förstnämnda smög sig upp i sin egen lilla
jungfrubur och den slarfviga Ursila, som varit
orsaken till alltsammans, och som egentligen, enligt
furstinnans befallning, hade bort sätta sig att
sprätta upp det grefliga zweybrückiska vapnet, som
hon i hela åtta dagar varit sysselsatt att med rödt
silke »sömma», men som nu icke ansågs hafva kommit
»trådrätt» på lakansbården, – hon sprang i stället
helt beställsamt genom alla rummen under sken af
att tillse om städerskorna fullgjort sin pligt, men i
sjelfva verket endast i hopp att träffa på magister
Prytz, hvars dygdesamma maka hon hade föresatt sig
att en vacker dag blifva.
Den hederlige prestmannen, hvars förstånd och omdöme
icke tycks hafva varit någonting att skryta med, hade
redan strax efter det furstliga parets förmälning för
tre år sedan blifvit utnämnd till deras hofpredikant,
och vid samma tid blef äfven Ursila hertiginnans
kammartärna; de hade således dagligen sett hvarandra,
och magistern, hvars yttre menniska icke hade några
företräden, mera än den inre, och som aldrig förr
varit föremål för någon qvinnas uppmärksamhet,
kunde icke undgå att känna sig smickrad af den
sluga kammartärnans visade välvilja. Han gjorde full
rättvisa åt hennes blanka röda kinder, hennes qvicka
ögon och muntra prat, och skulle kanske redan i all
tukt och ära, af hertiginnan, hennes höga matmor,
hafva begärt hennes hand och blifvit trolofvad, om
han icke händelsevis hade fått se mor Barbros vackra
dotter, den lilla femtonåriga torparflickan, som
gjorde qvastar till slottets stall och kök.
Man behöfver ingen stor skarpsinnighet för att erfara
skönhetens makt och ännu mindre för att observera
dess verkan öfver andra, i synnerhet om denna verkan
kommer i kollision med ens egna önskningar.
Ursila märkte snart pastorns förändring och äfven den
hemliga orsaken dertill. Qvinnorna i fru Emerentia
Krakaus och »Grefve Ebbas» tid voro emellertid
icke blödsinnade af sig, och »gåfvo icke tappt» så
lätt. Den kloka Ursilas, lefnadsmål var, att såsom
prostinna i den strax bredvid Stegeborg liggande
Mogata prestgård – der hofpredikanten väl utan tvifvel
skulle blifva kyrkoherde – en dag regera både sin man
och hela församlingen; och detta mål vann hon också
till slut.
Jungfru Anna Zavinski hade emellertid varit ganska
väl underrättad, ty ett par timmar sedan den stackars
prinsessan blifvit förd till sängs återkom verkligen
hennes gemål i sällskap med herr Johan Skytte.
Skytte, som varit lärare både för hertig Johan och
hans kusiner, konung Carl IX:des barn, var mycket
riktigt stadd på resa till Köpenhamn, skickad af den
unge konungen för att söka utverka någon nedsättning
i den dryga lösen för Elfsborgs fästning, hvilken
danskarne ännu innehade.
Han kom nu ifrån Nyköping, der han uppvaktat
enkedrottning Christina, och hade sändt sitt följe
i förväg från Söderköping; det var på vägen ifrån
detta ställe som hertig Johan mött honom, och de båda
herrarne redo framför de andra tätt bredvid hvarandra,
helt förtroligt samspråkande, och stannade nu vid
slottsporten.
Johan Skytte, som efter beskickningen till Danmark
blef utnämnd till »kammarråd», – en titel, som
förmodligen hade annan betydelse, än nu för tiden –
sedermera till ståthållare, president och riksråd, var
vid denna tid troligtvis den vackraste man i Sverige.
Hans porträtt i Skytteska huset i Upsala framställer
honom såsom helt ung, med långt, midt i pannan benadt
hår och små kortklippta mustacher, och det är svårt
att finna ett mera regelbundet och formfulländadt
ansigte, ehuru hårets läggning och den stora hvita
broderade kragen, hvilken räcker ända ut på axlarne,
ger detsamma ett nästan qvinligt tycke.
Nu var han tretioåtta år och i fulla glansen af manlig
kraft och skönhet; ett värdigt sändebud från Gustaf
Adolf till Danmarks störste konung, Christian IV.
Den »förnämliga» främmande herrns så godt som
oförmodade ankomst, väckte emellertid stor
uppståndelse hos hertigens hofmästare, kockar och
hela hofstat.
Klockan var redan åtta på förmiddagen och
middagstimman var då klockan elfva. Hur kunna hinna
att anordna en välfägnad, som anstod både gästen och
ännu mera hertigens egen värdighet?
De båda herrarne sjelfva bekymrade sig emellertid
icke om sådant och voro så fördjupade i samtal om
utsigten till framgång i den företagna beskickningen,
om kriget med Ryssland och konungens resa till hären,
om hans närvarande vistelse i Vestmanland och hur han
der »hade sin lust med bergsbruket», och slutligen om
prinsessan Catharinas förestående förmälning, hvarvid
han framförde »flitiga och kärvänliga helsningar»
ifrån enkedrottningen, hertig Johans svärmor,
att få se det furstliga paret ifrån Stegeborg vid
högtidligheterna i Stockholm.
Ändtligen hade man »gjort all sin flit» att ordna och
»pynta» på bästa sätt: köksmästaren med sina pigor
och pojkar, kammarsvenner och lakejer hade visat sitt
nit för det hertigliga hofvets ära och anseende, och
den ståtliga middagen var färdig, men det värsta af
allt återstod, ty Maria Elisabeth, uppretad öfver sin
gemåls glömska, att underrätta henne om den främmandes
förmodade ankomst, ville alls icke visa sig.
Det fordrades en formlig och ödmjuk ursäkt af den
fromme hertigen och en vältalig framställning af
jungfru Anna, om alla de intressanta nyheter ifrån
hofvet och hufvudstaden, hvarom hertiginnan i sin
ensamhet och sitt långtråkiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
