- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
307

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från en aflägsen Dalabygd. L. A. A-n. - Æsopus. S-m.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

307

handling, är dalkarlen så mycket segare i
utförandet. En viss misstänksamhet mot främlingar
och herreklassen är en egenskap, som orekarlen delar
med provinsens hela befolkning och hvari man kan
se en qvarlefva af medeltidens minnen och sorgliga
erfarenhet, då främmande herremän, såsom främmande
konungars fogdar, förde ett jernhårdt regemente. Vid
allt gammalt hänger också orekarlen fast med en
envishet, som mången gång är till skada för honom
sjelf; och att drifva honom bort till och med från
de påtagligaste fördomar med förnuftsskäl lyckas
sällan eller aldrig. Detta vållar också, att mycket
af den nya tidens vetande, som i andra trakter redan
blifvit allmän och gemensam egendom, är utestängdt
från hans hem. Kärleken till det gamla sträcker sig -
och detta är en af dess bästa sidor - äfven till den
fäderneärfda torfvan. Vid faderns död delas gården
eller jorden lika mellan barnen, af hvilka det ena
sällan eller aldrig utlöser det andra. Härigenom
är jordstyckningen långt drifven i Öre, och nästan
alla äro jordägare. Detta måste betraktas såsom ett
i grunden mycket lyckligt förhållande.

Enkelheten i vanor är parad med renhet i
seder. Sålunda är den urgamla aktningen för
eganderätten der ännu ogrumlad. Stöld är något ytterst
sällsynt. Mr folket går bort, man ur huset, är det
vanligt att gård och hus lemnas olästa, så stort är
förtroendet till hvarandras redlighet. Deremot träffar
man icke i Öre den händighet och yrkesskicklighet, som
utmärker många dalasocknärs befolkning. Detta beror
väl derpå, att de kringliggande bruken och skogsägarne
lemna folket full sysselsättning i skogarne, när de
ej äro upptagna af egna gårdars skötsel. Deraf kommer
ock att orebon aldrig utvandrar för att söka arbete
och utkomst. Främmande seder hafva sålunda icke heller
hittat vägen till denna aflägsna Dalabygd. En egenhet
är det med orebornå, hufvudsakligen qvinnorna, att
när de måste bort öfver sockengränsen, de taga på sig
de sämsta kläder de hafva, ehuru de eljest just egna
mycken omsorg åt sin garderob och oftast hafva en rätt
dyrbar sådan. Liksom de flesta öfriga dalsocknarne,
har också Öre sin »na-tionaldrägt». Orekarlen har
ännu icke låtit byxorna växa ned öfver vaden, ej
heller skyddar han denna med stöfvelskaft.

Liksom männen, hafva äfven qvinnorna tre olika
drägter. Deras hvardagsdrägt består af randig kjortel
och dito lifstycke samt en rödblommig kattunsmössa
till hufvudbonad. Kyrko-drägten utgöres af en blå,
rynkad kjortel, rödt lifstycke och svart tröja. Den
tredje drägten är en grön rynkkjortel och tröja samt
rödt lifstycke. Denna drägt, som nu börjar mindre
allmänt begagnas, brukas blott vid bröllop och på
de större

kyrkohögtidernas annandagar. Till de två
helgdagsdrägterna begagnas såsom hufvudbonad,
utom den nämnda mössan, äfven en s. k. timp, ett
hvitt tygstycke med spets framtill, som hos de
gifta qvinnorna är bredare och uppfästad i nacken,
men hos de ogifta kullorna är öppen. Der ofvanpå
knytes en halsduk, som vanligen är hvit med röda
bårder. Söndagsförklädet har hvit bottenfärg,
vanligen med röda ränder eller blommor. Till alla
dessa drägter begagnas röda, åtsittande strumpor och
skor eller kängor. Det hemfödda orefolket bär alltid
sin nationaldrägt, och »omklädda» eller, som de här
kallas, »slimsar» äro endast ståndspersoners tjenare
och inflyttade smeder. I fråga om klädedrägter kan
äfven anmärkas, att oreqvinnorna, ehuru drägterna äro
till mönster och snitt fullkomligt lika hvarandra,
aldrig begagna samma kläder två gånger å rad, deruti
visande sig vara sannskyldiga Evas döttrar. Ett af
qvinnornas främsta önskningsmål är derför att i sin
garderob hafva drägter i många omgångar.

Större delen af den odlade jorden - mager och
sand-blandad och upptagande endast sex tusendelar af
socknens yta - äges af bönder. Öre har endast två
herresäten, det ’ena: Furudals bruk, med valsverk,
gjuteri och mekanisk verkstad, der det förnämsta
kettingsmidet i riket bedrifves, samt det andra:
Dalfors nedlagda bruk, naturskönt beläget vid Amungens
nordligaste vik.

Dalarnes aflägsnare bygder, dit Öre hör, hafva
allt hittills varit i saknad af nutidens beqväma
kommunikationsmedel, jernvägarne, och till följd deraf
har äfven deras bebyggare bibehållit ärfda seder och
bruk i mera omängdt skick, än händelsen är i andra
landsändar, och i deras hemlif, såväl som ofta i deras
föreställningssätt, påträffar man ännu drag, som hafva
sekelgammal prägel. Nu banas dock väg för ånghästen
äfven dit, och det skall ej dröja länge, innan han
skrämmer bort mycket af det, som nu är karakteristiskt
för Dalafolket, uppehåller dess traditionella stolthet
och rykte och utgör turistens förstjusning, mycket
af det, som bort för länge sedan hafva försvunnit,
och kanske äfven mycket af det, som borde stanna
qvar.’ Men man får trösta sig med vittnesbördet från
andra trakter, der ånghästen fått sig väg uppröjd,
eller att en sådan väg är bildningens, flitens och
företagsamhetens stora kungsväg, den väg, der ljusets
aldrig hvilande såningsman framgår och strör omkring
sig ett gyllene utsäde, hvaraf alltid en del faller
i god jord och växer och mognar till en skörd, hvars
värde ej är mindre för det, att det ej genast till
fullo kan uppskattas.

L. A, A-n.

den nuvarande europeiska bildningens litterära
barndom träder oss ännu alltjemt till möte en samling
berättelser, enkla, klara, af alla åldrar och alla
tider lika lätt förstådda. Menniskorna - »skapelsens
kronor» - kunna spegla sig, ömsom med löje, ömsom
med harm, i dessa små berättelser, hvari djuren -
vår lifegna, föraktliga egendom, säga några, våra
outvecklade halfsyskon, säga andra - framstå såsom
hufvudpersoner.

Vi mena ^Esopi fabler.

De gamle förtaide sålunda 2Esopi lefnadssaga: Han
lefde i medlet af 5:te århundradet före Kristus. Född
af föräldrar, hvilka voro slafvar, var han således
sjelf slaf. Hans vagga stod i Frygien, som då var ett
landskap i den för sina rikedomar förevigade konung
Croesi vidsträckta rike. Hans första omtalade herre
var en viss Timarchos i Athen. Vistandet i denna
vetenskapernas och konsternas verldshärd inverkade
naturligen i hög grad på den i andligt afseende rikt
utrustade ynglingen, som dock enligt tidens grymma
samhällslagar från födseln dömts till slafvens
fjettrar. Imellertid synes hans herre ej lagt
hinder i vägen för sin slafs studier och andliga
utveckling. Han såldes sedermera till en lydier
vid namn Xanthos på den Joniska ön Samos. Hos honom
synes JEsopus först i mera anmärkningsvärd grad fått
tillfälle att lägga i dagen

sitt stora snille. En gång gick han med sin herre
i dennes trädgård. Trädgårdsmästaren trädde fram,
beklagande sig öfver att ogräset, som ingen på ens
ringaste sätt skötte om, dock frodades ymnigt och
tillväxte, under det de plantor, menniskor satte och
omsorgsfullt ansade och vattnade, blott med möda och
långsamt kommo upp och buro frukt. JEsopus frågade:
»är det icke sannt, att den rätta modern är mera
öm mot barnen, än styfmodern? Då trädgårdsmästaren
jakade härtill, fortsatte -ZEsopus: »detta kan man
se på de plantor, som sjelf växa upp, och de som
planteras: jorden är de förras verkliga moder, men
mot allt, hvad menniskan nedlägger i hennes sköte,
är hon styfmoder». Af Xanthos blef JEsopus såld till
den äfvenledes på Samos boende filosofen Jadmon,
hvilken ytterligare undervisade honom och till slut,
rörd af sin slafs kunskaper, snille och utmärkta
uppförande, skänkte honom friheten. 2Esopus företog
nu resor i främmande länder och kom i följd af sin
lärdom och öfriga framstående egenskaper i så högt
rop, att sjelfve Croesus inbjöd den förre slafven
till sitt hof. Här gjorde han bekantskap med Athens
berömde lagstiftare Solon och knöt med honom ett fast
vänskapsband. Hans dödsår berättas hafva varit 560
f. K. Plutarchus berättar: Croesus sände JEsopus till
Delphi för att bringa Apollo ett högtidligt offer
och på samma gång i konungens namn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free