- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
310

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gammal knekts öden. Berättade af Albrekt Segerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En g-ainmal knekts öden,

Berättade af Albrekt Segerstedt.

, om nu hit i morgon, så bjuda vi på kräftor»,
sade till mig en af grannarne, hos hvilken jag var
på besök.

»Kräftor, käre Hugo», utbrast hans unga fru och såg
förvånad på sin man, »hvarifrån vill du taga dem?»

»Se dit, på vägen der borta», svarade Hugo.

ȁh! Ja, se der kommer verkligen gamle Hjelmen med sin
korg. Ja, då törs jag instämma i min mans bjudning.»

»Tackar så mycket! Jaså, det finns kräftor här i
trakten. Och jag, som aldrig varit med om något
kräftfiske!»

»Det är en brist i din uppfostran», svarade mig
Hugo Berg.

»Tala väl vid gamle Hjelmen, så kanske du får följa
med. Han är den förnämste kräftfiskaren i orten.»

»Men kom ej för häftigt på honom, som man säger»,
tillade fru Berg, »ty han är mycket otillgänglig.»

»Jag känner ej så noga till hans historia», sade
Hugo. »Som du vet hafva vi ej bott här ett år
ännu. Jag vet dock att han varit soldat, varit med i
krig till och med; men när han kom hem, råkade han
att svårt förgå sig mot någon af befälet och blef
dömd att arkebuseras. Men straffet blef ändradt,
och i stället fick han sitta på fästning i många
år. Det är väl till följe deraf, som han nu är så
folkskygg. Men det är dock en hederskarl. Han har
fritt husrum här borta i en af socknens stugor,
men har för öfrigt ej legat fattigvården till last.»

»Jag skall underhandla för er räkning», sade fru
Berg. »Jag tror, att jag står temligen väl hos
gubben. Fader-Hjelm! Yar snäll och kom hit på ett
ögonblick», ropade hon åt gubben, som nu kom ut
ur köket.

Han syntes vara mellan sextio och sjutio år, men
höll sig rak, som en gammal knekt anstår. Oaktadt
han var ytterst fåordig och något kärf i sina svar,
hade han dock ej den skygga blick, som folk bruka få,
då de suttit i fängelse; han såg den, med hvilken
han talade, lugnt i ansigtet.

Fru Berg visade stor skicklighet i underhandlingens
svåra konst, och snart var det aftaladt, att jag i
»öfvermorgon» på qvällen skulle gå med gamle Hjelm
på kräftfiske.

Som gubbens och min hemväg till större delen
sammanföll, så följde jag med honom. Han var i början
nästan omöjlig att få ett ord af; men slutligen
fick jag, genom hans pipsnuggas hjelp, ett samtal i
gång. Röken, som spred sig från snuggan, doftade ej
obetydligt af väggmossa och lät mig ana, att det var
stark ebb i den gamles tobakspung. Jag skar derför
sönder en af mina cigarrer och lät honom »stoppa om»
dermed. Om en liten stund fick jag en ny bekräftelse,
till de många, jag ägde förut, på tobakens förmåga
att öppna menniskans hjerta. Min följeslagare vardt
nämligen, om ej språksam, så dock vida mera meddelsam,
än förut. När jag så ledde talet på Leipzig och
»sista kriget» i Tyskland, så mjuknade gubben upp
betydligt och vi skiljdes åt som goda, om också ej
fullt förtroliga, vänner.

På utsatt tid gingo gubben och jag åstad för
att börja vårt arbete. Att jag efter vårt förra
sammanträffande ej glömt tobakens verkningar, förstås
af sig sjelft. Snart voro vi vid det vatten, der våra
bragder skulle utföras. Detta vatten utgjordes af en
temligen djup bäck, som slingrade sig i stora bugter
fram genom ängar och ekbevuxna kullar.

Konsten att fånga kräftor är lätt lärd, och om en
kort stund arbetade jag lika ifrigt som gubben med
håfvarnes utläggning och vittjande. Lyckan gynnade
oss, och våra korgar fylldes mer och mer af bäckens
svarta, sprattlande åbor.

»Det här går ju bra, det», yttrade jag, belåten med
vår framgång.

»Schy! tala inte så», svarade Hjelm. »Får kräka höra
något to eket, så få vi inte en stjert mer!»

»Så, det visste jag inte», svarade jag sanningsenligt;
»men en knorr hafva vi dock förtjent.» Och jag räckte
honom det ur min jagtflaska fyllda kognaksglaset.

Detta klarnade ytterligare upp den gamles ansigte.

Då vi slutligen med fulla korgar vandrade hemåt,
hade han intet att invända, då jag inbjöd honom att
med mig slå sig ned under en ek och dela min medhafda
matsäck. Härunder blefvo vi mer och mer förtroliga,
och när vi, efter slutad måltid, ånyo tände våra
rökverk, vågade jag begära att han skulle .berätta
några af sina lefnadsöden för mig.

Han dröjde en lång stund med sitt svar. Jag fruktade,
att jag för snart gått honom på lifvet, och väntade
med säkerhet ett nej, då han slutligen sade:

»Nå ja, efter inte herrn håller sig för god att tala
med en, som varit fästningsfånge, som herrn väl vet
att jag varit, så skall jag berätta, hur det kom till,
att jag så vardt. Det är snart omtaladt»

Och Hjelm berättade:

»År 1812, då de började på att tala om, att vi kanske
skulle få krig mot ryssen igen, vardt jag soldat,
liksom far min varit, och numro sjutton Hjelm blef
mitt namn. Far, han vardt ihjelskjuten i Finland,
han. Men hur de höga herrarne talade och gjorde,
så vardt det till slut inte mot utan med ryssen, som
vi fingo gå. Jag, och många med mig, hade nog hellre
velat tvärt om; men en soldat han får lyda trumman.

»Nu var det med mig, som det brukar vara med folk i
ungdomen, att jag tyckte om en flicka. Vi voro så godt
som uppvuxna tillsammans och hade tyckt om hvarandra
allt se’n vi voro småttingar. Nu kommo vi öfverens om,
att vi skulle gifta oss, om jag kom tillbaka från
kriget. När jag for, var hon rent från vettet, så
sörjde hon, och vet herrn, jag kände det inte på långt
när så svårt, när jag gick i elden första gången,
som när jag måste slita mig från henne. Strax innan
jag skulle gå ut hade hon kommit till Norby herrgård,
der hon fått tjenst.

»Nå, der ute i Tyskland, der trodde jag mången gång,
då jag såg dem falla ikring mig, att min sista
stund var slagen; men jag gick fri, fast jag inte
höll mig undan, när det gällde. Men våran löjtnant,
han blef strax i början sårad. Nå, det var just
inte så farligt, men emellertid fick han resa hem,
och deröfver voro hvarken befälet eller vi ledsna,
för han var elak emot oss, gemenskapen, och inte
skicklig i kommen-deringen heller. När han for,
skickade jag helsningar med honom till fästmön min;
herrn skall nämligen veta, att han "var son till
herrskapet på Norby.

»Emellertid gick det så i Tyskland, att Carl Johan
snart tog bugt på fransosen. Hårdast stod det vid
Leipzig, men sen var också det värsta undangjordt. När
så allt var färdigt och slut der, kom kronprinsen och
tackade oss. Några af soldaterna, som befälet visade
honom på, klappade han på axeln; ibland dessa var
också jag en. Han berömde och lofvade oss belöning,
sade befälet, ty vi förstodo ej hvad han talade.

»Sen vi nu också tuktat dansken, som hjelpt fransosen,
och tågat igenom många land, fingo vi till slut
komma hem.

»Jag tyckte, att det var mer än besynnerligt, att
inte Karin, så hette fästmön min, var mig till mötes,
der truppen löstes upp. Men jag tänkte, att hon kanske
inte visste om, att vi voro hemkomna.

»Så fort jag hann, skyndade jag till Norby. Den
första, jag mötte der, var patron. Jag var så ifrig
att få veta, hur det var med Karin, att jag frågade
honom. Han vardt då helt förlägen och sade, att
hon flyttat bort. Då frågade jag än ifrigare efter,
och slutligen kom det fram, att... att - hon varit
mig otrogen.»

Hjelm höll upp en stund och lutade ansigtet i
händerna. »Jag blef så slagen», fortfor han sedan,
»att jag knappt visste till mig. Utan att fråga
om mera, vände jag om och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free