Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gammal knekts öden. Berättade af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
gick. Men på vägen hem mötte jag folk, som berättade,
att den, som förledt Karin, inte var någon annan,
än löjtnanten, som jag förut talat om.
Under flera dagar sörjde och grät jag som en
barnunge. Rundt omkring i bygden var det gillen och
kalas, och glädjen stod högt i tak, för det att kriget
slutats så lyckligt. Men jag gick knappt utom dörren,
och det var, som om all den der glädjen gjort mig
ändå mera sorgsen.
Till slut måste jag likväl ut; vi kommenderades till
trossboden för att lemna ifrån oss munderingen. När
vi så stodo uppställda der, kom löjtnanten, som för
länge sedan var frisk, och tog emot oss.
Alla helsade på vanligt sätt, men jag kunde inte
förmå mig att föra fingrarne till mössan. Detta såg
han strax-och röt till något åt mig, men jag stod som
förut. Då öste han ur sig något, som rörde inte blott
mig, utan också henne, Karin, och slog på köpet till
mig vid örat. Det brann till i mig, som det gjort
hvarken förr eller sen, och jag lyfte upp handen;
men inte till helsning, utan slog till honom, så att
han föll afdånad på backen.
Det var ett svårt brott och kostade ingenting mindre,
än lifvet. Jag var så uppledsen vid allt, att jag
gerna hade skiljts vid verlden. Men de höga herrarna
i krigsrätten dömde så, att jag skulle benådas till
lifvet och i stället få lifstids straffarbete. Liksom
icke döden varit tusen gånger bättre, men ändring
kunde jag ej få.
Jag vill ej säga, huru lifvet var på fästningen
bland stor-tjufvar och mördare. Vår Herre höll mig
dock uppe, och efter tolf år fick jag nåd. Men när
jag kom ut, var jag skygg för alla menniskor, och
så är jag än, för jag är ju ej annat än en benådad
lifstidsfånge. Jag skulle hafva gifvit mig af till
Amerika, men det var inte lönt, för jag stod inte ut
att arbeta med fart, när jag kom ut. Fängelset hade
gjort mig minst tretio år äldre. Jag har nog nu fått
slita ondt ibland, ty pension, kan herrn förstå,
har gått samma väg som medaljen. Men hittills har
det krallat fram ändå, och jag har ej behöft att taga
mer än husrum af socknen.»
»»Och lefver . . ?»» Jag tänkte fråga efter Karin,
men hejdade mig strax, i tanke att en sådan fråga
skulle kunna rifva upp såren ännu mera. Men han
förstod hvad jag menade och sade:
»Hon? Karin, ja. Hon lefver och bor i den der gråa
stugan, som ligger der kyrkvägen tager af; men barnet
dog strax.»
»Och löjtnanten?»
»»Han fick lof att taga afsked, ty officerarne ville
inte tjena till hopa med honom, sades det. När han
så reste till kronprinsen, för att få komma på ett
annat regemente, lärer prinsen vändt honom ryggen,
utan att säga ett ord. Sen, säges det, reste han
utrikes, och nu vet jag ej, hvar han finns.»
Det var redan öfver midnatt, då Hjelm slutade sin
historia. Med hjertligt deltagande tryckte jag hans
hand. Yi reste oss upp från stenarna, på hvilka vi
suttit, samlade ihop våra tillhörigheter och gingo
tigande hem.
Från denna tid var jag ofta tillsammans med den
gamle mannen och han syntes aldrig missnöjd, då jag
uppsökte honom.
En dag hade Hjelm varit hemma på det ställe, der jag
under sommaren uppehöll mig, och sålt några småsaker;
emedan han ej hade sin penningpung med sig, inlade
jag penningarne i ett stycke papper.
Ett par timmar derefter var jag ute och gick; då jag
kom till stugan, der Karin bodde, steg jag in för
att få ett glas vatten, Karin var ej hemma; men på
bordet låg ett litet papper, på hvilket jag kände
igen min egen. handstil, det var samma pappersbit,
i hvilken jag inlagt Hjelms pen-
ningar. Han hade säkert lemnat dessa åt henne, som
dock hade så stor del i hans olycka.
»Brukar gamle Hjelm någon gång helsa på Karin?»
frågade jag den gumma, som bebodde stugan tillsammans
med Karin.
»Jag kan säga både ja och nej till det», svarade den
talföra gumman. »Jag tror knappt, att han säger ett
enda ord åt henne, men litet emellan så kommer han
hit och ger henne några styfrar. Så fick hon sist
i dag en hel riksdaler och tolf skilling till.» -
Det var allt hvad Hjelm erhållit vid den ofvan nämnda
handeln. - »Ja»», fortfor hon vidare, »det kan hon,
stackare, behöfva, och det är riktigt vackert gjordt
af Hjelmen, som sjelf har så ondt om styfrarna, och
så vet väl herrn, att det var så godt som för Karins
skull, som han vardt så olycklig och ...»
»»Jag vet, jag vet», afbröt jag gummans ordström,
sade farväl och gick.
Då jag på en bjudning någon tid derefter
sammanträffade med en högre militär, tog jag
mig friheten att för honom omtala min gamle väns
sorgliga historia och förteg ej heller det lilla drag,
som jag här ofvan senast meddelat. Den val-villige
mannen lyssnade med verkligt deltagande, antecknade
åtskilligt och lofvade att efterhöra förhållandena,
samt om möjligt göra något för den gamle.
Sedan jag på hösten återvändt till staden, hörde
jag ej vidare något af Hjelm förr än på våren, då
jag helt oför-modadt fick ett bref från Hugo Berg,
hvarur jag meddelar följande:
»»I söndags tilldrog sig här vid kyrkan något
märkligt, och som det rör en af dina vänner, skyndar
jag att lemna dig underrättelse derom.
Då gudstjensten var slut och vi gingo ur kyrkan,
blefvo vi helt förvånade att se ett korporalskap
soldater uppställda på kyrkbacken, och ännu mer
förundrade blefvo vi, då vi sågo major P. sjelf stå
der, klädd i full uniform. Litet hvar stannade derför,
nyfikna på, hvad som komma skulle. Då gubben Hjelm kom
ut - han går, som du vet, hvarje söndag i kyrkan -
kallade majoren fram honom för fronten. Gubben såg
naturligtvis ännu ’mera förvånad ut, än vi andra,
och det var så tyst, att, som man säger, man kunnat
höra en knappnål falla, då majoren sade:
’Hans Majestät konungen, som blifvit underrättad om
dina lefnadsomständigheter och öden, har förklarat,
att da fullkomligt försonat hvad du en gång genom
öfverilning bröt, och i följd deraf påbjudit, att du
från och med nästa år skall åtnjuta full pension. Som
för detta år ej pension kan tilldelas någon mera, än
dem, som redaia åtnjuta sådan, så har Hans Majestät
behagat att ur sin egen handkassa tilldela dig
hundrafemtio riksdaler riksmynt/
Den gamle Hjelm syntes nästan bedöfvad och ville
framstamma några ord, då majoren återtog:
’Och i anledning af det utmärkta uppförande, det mod
och den tapperhet, som du ådagalade under 1813 och
14 års krig, har Hans Majestät behagat tilldela dig
medaljen för tapperhet i fält.’
Nu steg majoren fram och fäste hederstecknet på gamle
Hjelms bröst.
Soldaterna skyldrade, och alla närvarande officerare
skyndade fram för att skaka hand med den gamle,
som grät som ett barn; jag tror för öfrigt, att de
flesta ögon, som åsågo detta, voro fuktiga.
Nu, på tisdagen, var gubben här. Han skrattade ett par
gånger; det har jag aldrig sett honom göra förr. För
öfrigt bär han denna glimt af lyckan som han förut
burit olyckan, det vill säga som en man.»»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
