- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
313

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valkyrian. -ed- - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. från sid. 300.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ej till kärleksrus hon honom väcker,
I Valfaders ljusa sal vid mjöden;
Nej! på nytt till striderna och döden
Manar hjelten hon på Vigrids slätt.
När ett svärdshugg der till marken sträcker
Hennes kämpe, för hon, fri från qvalen,
Honom åter in i gudasalen.
Der han hälsas utaf gudars ätt. –

Höga bild från sagans gyllne tider,
Som af konstnärns snille föddes, gif oss
Forntids dödsförakt tillbaka, blif oss
Ett exempel i vår veka tid!
Lär oss rusta oss till högre strider,
Än att tärnor smeka, glasen tömma
Och om njutning och om hvila drömma,
Då på afstånd dåna split och strid!

—ed—

-

Gnistor i mörkret.

Af Claude Gerard.

(Forts. från sid. 300.)

Sex veckor derefter, midt i den strålande högsommaren,
en afton vid elfvatiden, sitta tvenne personer bredvid
hvarandra i skogen på östra stranden af sjön.

En stor vindfälld gran, hvars långa, vidt utbredda grenar
länge sedan hvitnat under det djupa lagret af jord och barr,
erbjuder sin mossiga stam till en mjuk och beqväm hviloplats
åt hertig Johans ridknekt, Erland Månsson, och hans käresta,
torparflickan i »Svedjefallet».

Mor Barbros dotter, den vackra Kerstin, är ännu endast
ett barn, knappt öfver femton år; hennes lilla solbrända hand
ligger i Erlands och hennes mörkblåa ögon, med de långa,
svarta ögonhåren, äro fulla af tårar, medan hans bekymmerslösa
blickar hänga fast vid hennes täcka ansigte med en slags
tanklös och drömmande beundran, som han sjelf hvarken
motiverar eller söker att uttrycka.

Båda två äro tysta och hafva suttit så, orörliga och
tankfulla, eller tanklösa, en lång stund.

Östgötarne äro ännu i dag icke mycket lifliga och
talföra af sig, och förmodligen voro de det ännu mindre vid
denna, i allmänhet kärfva och fåordiga tid, hvilken i detta
afseende åtminstone verkligen var att prisa framför vår egen
med dess ofta ytliga munvighet.

En nordisk sommarnatt, med sin ljufva vemodiga skymning,
sin svalka och sina vällukter, tycks också endast skapad för
de stumma vakna drömmarne: dess tystnad är en helgedom,
hvars frid och skönhet man fruktar att störa.

De båda unga, som sutto här bred via hvarandra, kände
säkert alldeles detsamma som Hagbart och Signe, Fritiof och
Ingeborg och hvar och en af sagans beundrade hjeltar och
hjeltinnor känt under en dylik natt; ty naturens sommar och
menniskornas ungdom hafva ständigt varit desamma.

Ingen skald gaf emellertid ord åt ridknektens och
torparflickans känslor, deras hopp och fruktan och deras
drömmande lycksalighet bredvid hvarandra; men dessa känslor ägde
sin bästa målsman och sitt vältaligaste uttryck i vaktelns
slag från kornåkern, i dufvans afbrutna kuttrande i eken
uppöfver dem och i suset af nattvinden, som mild och
harmonisk drog förbi, fylld af doften från nattviolerna der nere
i den kärriga ängen, der dimman lägger sitt silfverskir öfver
gräs och starr.

Der sprang en räf med höga hopp öfver stubbar och
vindfällen och försvann mellan stenarne, och haren sitter stilla,
intryckt i buskarne bredvid dem, liksom kännande att han har
ingenting att frukta.

»Var tröst du min hjertans vän!» sade ändtligen
ynglingen sakta, och lade sin arm omkring flickans lif. »Mor
din har ju aldrig förr brytt sig om prestens ord i den saken.»

»Nej, hon har varit vrång i hågen och sagt att jag aldrig
skulle få blifva tjenstepiga åt de sturska hoftärnorna», svarade
Kerstin i samma hviskande ton och reste upp hufvudet, liksom
vaknad ur en dröm.

»Då är ju ingen fara på färde ...»

»Men nu så har han talat om sin kärlighet till mig, och
om giftermål; och mor tyckte att det var hedersamt, kan
tänka... Det var en morgon då hon var borta och jag var
ensam hemma; han kom och förtäljde om sin stora håg och
lust att få mig till hustru; och när han blef för mycket
enträgen, så blef jag rädd och äfven vred till sinnet och svarade
så sturskt och häftigt, att han gick sin väg i vredesmod, och
sedan tror jag att han har ondt i sinnet emot oss ... Om
du vågade bedja hertigen att du fick torpet, så kunde vi gifta
oss, och jorden blef bättre skött och vi kunde lefva der alla
mor och vi båda ...»

»Det är just den saken jag länge varit besindter på, men
det har icke varit lägligt att komma fram till hertigen
dermed...»

Derest du toge mod till dig, Erland, så kunde allt blifva
väl beställdt ... hertigen är en nådig och gemen herre, som
lyssnar till hvar och en som andrar sina ärenden ...»

»Visserligen, men när länsman och fogden sedermera
komma fram och lägga sina ord tvärt emot, så låter hertigen
saken gå som den kom, för han gitter icke omaka sig», svarade
Erland skrattande.

»Gör ändå ett försök, innan hofpredikanten tör hända
förtalar oss.»

»Jag skall så göra; men kom du icke mera fram till
slottet, ty herrarne hafva börjat kasta sina ögon på dig och
qvinnfolken taga det illa och fälla speglosor om dig», sade
Erland och steg upp.

»Skall du redan gå dina färde?» frågade flickan sorgset.

»Det börjar dagas och jag måste vara tillbaka innan
stallmästaren kommer ned. Matts Persson har gjort vakten för
mig i natt ... Guds fred med dig, min dufva! Jag löper snart
öfver bergen hit till dig igen.»

Kerstin och Erland skakade hvarandras hand; den unge
mannen – som vanligt af ytligare sinne och ljummare känslor
– skyndade bort med lefnadsfrisk och sorglös håg, medan
flickan suckande och vemodig gick tillbaka in i den torftiga
stugan, som låg strax bredvid på backsluttningen, rundt omkring
omgifven af svedjefallets kala berghällar och svartbrända stubbar,
hvaremellan det glesa kornet, utsådt i askan, hviftade sina
strån i nattvinden.

Medan de båda älskande sutto i skogen vid hvarandras
sida, vakade man äfven i det dystra slottet, som stod der
nedanför likt ett spöke midt i vattnet.

I den stora sidenklädda »paulunen», med furstlig krona
öfver sängtaket, kastade sig Maria Elisabeth sömnlös och
plågad af oro, värk och dystra tankar.

En liten lampa brinner i det stora rummet, som, med
sina höga, klumpiga och obeqväma bänkar, med lösa skinndynor
och rakt uppstående ryggstöd af trä, och stora tunga stolar, skåp
och bord, icke mycket liknade nutidens sofrum med dess
mjuka vekliga resårsoffor och sängar.

Den ljumma, ljusa natten, som för torparflickan hade
synts så lycklig och så kort bredvid hennes älskare, var för
den stackars furstinnan oändligt lång.

Ändtligen är den då slut; det börjar dagas, och till och
med genom det enda, smala och djupt in i muren sittande
fönstret intränger dagsljuset tillräckligt genom de små gröna
glasrutorna, för att göra lampan öfverflödig.

Hertiginnan, som är i ett feberaktigt tillstånd mellan
sömn och vaka, famlar omkring sig, griper häftigt den så kallade
»sänghjelparen» – ett tjockt snöre med en ofantlig toffs, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free