- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
315

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hakeskyttar äfvensom af trenne på Pepparbackarne, strax
uppom nuvarande elementarläroverkets gård, planterade
fältstycken, hvilka Anders Sigfridsson Rålamb medfört,
då han föregående qväll med ett par fänikor knektar
och en fana tyska ryttare slutit sig till den öfriga
svenska hären.

Allt närmare kom Bengt Gudmundssons fänika mot
stadsvallen. Han sjelf gick med tvenne fanbärare
i spetsen för de sina, och, utan att sky vare
sig de hvinande gevärskulorna eller de hotande
blanka vapnen, störtade sig dessa män fram mot den
öppning i pålverket, som nu genom smålänningarnes
yxhugg blifvitf beredd. Alla tre höllo härunder
så jemna steg, att de på en gång sprungo öfver de
fällda bjelkarne och strax derpå satte sin fot på
vallen. Flera skott aflossades samtidigt mot dem,
och den ene fanbäraren föll dervid död ned ifrån
vallen. Men mot de båda andra riktades fåfängt
en mängd skarpa vapen; de afvärjde de hotande
svärden och spjuten och lyckades tränga in i staden,
synnerligast som de tätt i spåren följdes af fänikans
öfriga män.

Hårdt var dock det motstånd, som nu gjordes mot dem;
krigsfolket stred manligen, och flere af borgrarne
gingo lika manhaftigt fram. För Hans Nörrums och
Didrik slagtares väldiga hugg måste mer än en tapper
svensk bita i gräset, och sida om sida med dem höll
sig äfven Jens sjöman, ehuru han, mindre van vid
vapens bruk, ej kunde mot öfvade krigare tillvinna sig
och de sina några synnerligt stora fördelar. Tvärtom
hotades hans lif mer än en gång på det betänkligaste;
men, rådig och vig som han var, lyckades han alltid
afvärja de mattade huggen eller stötarne och dervid
äfven gifva en och annan af sina motståndare märken,
som denne länge skulle få bära.

Att i längden motstå svenskarnes anfall blef
emellertid ogörligt, allra helst sedan, förutom Bengt
Gudmundssons, äfven Lasse Vestgötes och Per Månssons
fänikor öfver vallen lyckats intränga i staden och
efter dem ännu flera af kung Eriks män, både knektar
och allmoge, kommo på samma väg dit in. Man måste
steg för steg draga sig tillbaka.

Härunder blef det plötsligen ett uppehåll
i striden. Klockorna i Heligkors-kyrkan började
ringa till gudstjenst, och vid deras högtidliga ljud
veknade för ett ögonblick de vilda krigarnes hjertan,
så att man å ömse sidor blef stående och med ett lätt
korstecken gaf tillkänna, att det nu för alla var en
andaktens stund. Men blott ett ögonblick bibehöll sig
denna stämning; i det nästföljande rasade striden åter
och snarare med ökad, än minskad häftighet. Det blef
nu ock ett nytt uppslag deri. Från Pepparbackarnes
höga branter kastades, förutom fyrbollarne, äfven
annat »fyrverk» in i staden. Dref, insmordt med tjära
och fästadt vid långa slungor eller tåg, slungades
dit in, och detta icke blott från nyss nämnda höjd,
utan äfven från Snäckebacken, så att det inom kort
brann i olika delar af staden.

»Elden är lös!» hörde man från olika håll ropas
på gatorna, och då detta rop äfven nådde dem, som
invid nordöstra vallen mottogo svenskarnes anfall,
såg man flera af de mera klenhjertade männen smyga
sig undan och hasta bort mot sina hem, för att der
söka släcka branden eller åtminstone berga hvad man
hade dyrbarast. Bland dessa personer befunno sig Jens
bagare och Peder krämare, hvilkas bortovaro från
striden dock hade föga att betyda, enär de mycket
lamt deltagit deri, så att de, om t. ex. något hugg
blifvit utdeladt åt en fiende, vanligen riktat detta,
stående bakom en annans rygg – också ett sätt att
strida. Detta oaktadt kunde deras, såväl som flera
af deras kamraters, afvikande från stridsplatsen ej
undgå att åtminstone i någon mån nedstämma modet hos
de qvarblifna, hvilka mot den till antalet betydligt
öfverlägsna fienden väl kunde behöfva så många armar
som möjligt.

Mot Hans Nörrum, som ännu med sitt goda svärd –
ett mästerstycke af hans egen hand – höll alla
motståndare från lifvet och då och då utdelade väl
riktade och djupgående hugg, gjorde en svensk krigare
ett häftigt anlopp med sitt spjut – ett anlopp,
så mycket farligare, som det kom ifrån sidan och af
vapensmeden ej bemärktes. Den hvassa spjutspetsen,
med väl öfvad hand riktad mot Nörrums hals, borde,
enligt all mensklig beräkning, gifva ett dödligt sår;
men just som det tycktes att det dödande skulle
träffa sitt mål sjönk spjutet hastigt ned och stötte
i stället till den anfallnes skuldra, men äfven detta
med sådan kraft, att vapensmeden vacklade och föll
till jorden. Det var slaget af en i det afgörande
ögonblicket mattad svärdsklinga, som kommit spjutet
att träffa på annat vis, än tillämnadt var. Den som
förde denna svärdsklinga visade sig strax derpå
emellan den fallne och den anfallande, och den
sednare stod härvid för ett ögonblick som om han
blifvit träffad af åskan. Det var ju ingen vanlig
stridsman, han hade framför sig – det var en ung
qvinna af hänförande skönhet, som här uppträdde. Det
var Ellen, vapensmedens dotter, som, med en stormhufva
på det fritt nedsvallande rika håret och iförd ett
lätt bröstharnesk, med ett kort svärd i handen störtade
fram.

»En qvinna här», ropade samtidigt flera röster,
»ned med henne!»

Man rusade härvid till från olika håll; men fram
bland de stridande trängde sig ock med vild kraft en
ung dansk, för att komma den hotade till hjelp. Jens
sjöman var det, som först i detta ödesdigra ögonblick
varseblifvit hvem den stridande qvinnan var. »Rädda
henne, eller dö» var hans enda tanke; men han skulle
ej få bringa denna till utförande: han hann aldrig så
långt fram, att hans arm och svärd här kunde blifva
till något gagn; ty just nu kom, mellan honom och dem
han sökte, en hop stridande män frambrytande, som tätt
följdes i spåren af allt flera och flera fiender,
hvilka, likt en nyss lössläppt flod, böljade fram
och dervid ryckte med sig allt hvad som kom i deras
väg. För dessa måste Jens vika och fördes så i en hast
långt bort ifrån den plats, der han nyss befunnit sig.

Danskarne fly, svenskarne följa dem, dock ej
alldeles utan motstånd. Didrik slagtare och ett
par af hans vänner draga sig under fortfarande
strid tillbaka. Sören repslagare stupar; men
i samma ögonblick fylles dennes plats af Bengt
skoflikare. Öfver Möllebacken taga de flesta danskarne
vägen ned åt torget. De hoppas att på detta håll
öfver Norre bro komma ut på sölvitsborgsvägen och
der i skogsmarken finna en tillflyktsort.

Allt medan detta pågår, sitter en del af befolkningen
fortfarande i kyrkan, der presten i vanlig ordning
förrättar gudstjensten. Med bäfvande hjertan lyssnar
man till den andliges tal, men man anser sig dock i
Guds hus långt tryggare, än annorstädes. Templets
portar äro dessutom stängda, och sjelfva fienden
måste med vördnad betrakta detta helgade rum. Det
finnes ju endast ålderstigna och barn der inne!

Men man ser sig snart i denna förhoppning
besviken. Utanför en af kyrkans portar hör man larm
och vapenbrak. Hellebarder och andra vapen stötas mot
dörrarne, och kort derefter höres en yxa der arbeta.

»Låtom oss fly genom andra dörren!» ropa flera röster,
och i ett nu rusar hela folkmassan ditåt. Men prestmannen
har före dem hunnit ut i vapenhuset och, fattande en der
stående dannebrogsfana, träder han sjelf i spetsen för
sin menighet, då dörrarne öppnas. En del vapen finnas i
vapenhuset, de gamle bemäktiga sig dem, och, följande
sin herde i spåren, skyndar man ut mot kyrkogården.
»Lefve Dannebrog!» ropar presten i det han höjer fanan
med det röda korset och störtar ut ur templet. Blott ett
steg derutom – och han ligger dödligt träffad af en
fiendtlig kula. Uppgifvande höga ångestrop sprider
sig kyrkfolket åt olika håll; men det stora flertalet
följer samma väg, som de förut från Möllebacken
flyende. Den ursinniga fienden låter icke ens de
vapenlösa komma undan; och de bland dessa, som ej
under vägen till torget blifvit nedhuggna eller
sårade, blifva, då de framkommit dit, af ännu flera
förföljare anfallna. Östra stadsporten har redan
för fienden blifvit öppnad, större delen af kung
Eriks krigare hafva i vild fart rusat in i Rotnaby,
för att der mörda och plundra.

För den vinningslystne finnes här mycket att skörda;
ty invånarne hafva så förlitat sig på de gifna löftena
om hjelp, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free