- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
316

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de ej i tid försökt undangömma sina penningar eller
dyrbarheter. Då de sedermera vilja göra det, är det
för sent.

Nu hvimla gatorna och de öppna gårdar, dit elden ännu
icke hunnit sprida sig, af svenska och tyska ryttare,
knektar och bönder. Den, som vill försvara sin
egendom, får derför plikta med sitt lif. Detta oaktadt
söka dock ännu spridda flockar af väpnade borgare
att hämma fiendens framfart och, så vidt möjligt är,
åtminstone skydda de värnlösa. Men hvad förmår väl
den största tapperhet mot en allt för stor öfvermakt!

Striden öfvergår till ett ursinnigt blodbad; man
dödar ej på ett menskligt sätt – ifall det annars
kan kallas menskligt att döda sin like – man rent
af slagtar hvem helst som kommer i de mordlystnas
väg. Ingen ålder, intet kön skonas. Barnsängsqvinnor
med de späda små insvepas i de sängkläder, hvarpå de
ligga, och kastas i elden; barn spetsas på spjut;
gubbar och åldriga qvinnor släpas vid håret kring
gatorna, det är som om en hop vilda djur blifvit
lössläppta bland en värnlös hjord.

Hundratals menniskor söka, afskurna från den bro,
som leder till sölvitsborgsvägen, på annat håll sin
rädddning. De rusa i sin förtviflan ned emot ån,
till en punkt, der denna är som smalast och tillika
så grund, att man utan lifsfara bör kunna gå deröfver,
till den i våra dagar s. k. Skräddarströmmen. Fienden
förföljer dem äfven dit.

Ännu en gång uppträda här tvenne af de borgare, som,
oaktadt de på så många olika platser inom staden
deltagit i striden, ändock fått behålla sina lif. Det
är Didrik slagtare och Ole bökare. Dessa båda män söka
ensamma hålla förföljarne tillbaka, så att de flyende
må kunna komma undan; men de kämpa här mot allt för
många: – krafterna kunna svika de allra starkaste,
de börja nu svika äfven dem. Minst ett tiotal störtar
sig med blanka vapen öfver dem, der de på sjelfva
åbrädden fattat stånd; de strida fortfarande, ehuru
blödande ur flera sår, de svigta – nu nedfalla de
i djupet. Men ännu i sjelfva döden bibehålla de
sitt hjeltemod; – då de nedsjunka i vågen draga de
hvar sin ovän med sig dit. De oförsonliga fienderna
omsluta hvarandra nu så hårdt som tvenne älskande,
hvilka frukta att förlora hvarandra; det är ett hatets
famntag i sjelfva dödsminuten. Ingen skiljer dem åt,
snart försvinna de bland hundratals andra i djupet.

Förödelsen fortgår, blod flyter i strömmar, – det
färgar husens trösklar, det färgar gatustenarna,
det färgar sjelfva åns vatten. Eldslågorna uppstiga
flammande mot skyn; vinden susar klagande i trädens
grenar; jämrande qvinnor och barn fly utan hopp
från plats till plats och blodtörstiga varelser i
menniskohamn förfölja dem. Hvem förbarmar sig öfver
de olyckliga – hvem?

-

XI.

Efter striden.

Mellan gran och björk stod en gammal, mossbelupen
ryggåsstuga, af träden så undanskymd, att hon
svårligen kunde upptäckas, förr än man var ända
inpå henne. Detta hennes läge hade stugans invånare
hufvudsakligen att tacka för, att de i dessa osäkra
tider ännu ägde ett tak öfver hufvudet. Ty deras
bostad var eljest belägen ej långt ifrån en mycket
befaren väg, der fiendtliga skaror redan i nära två
veckors tid varit synliga och der de i utplundrade
eller brända gårdar skulle komma att efterlemna ett,
om icke just outplånligt, så åtminstone djupgående
minne.

Samma dag som Rotnaby undergick sitt bedröfliga öde,
sågs i nämnda stuga en gammal gumma gå och syssla, då
och då likväl afbrytande sina husliga förrättningar
med att hastigt gå utom dörren och lyssna och se
utåt den slingrande gångstig, som satte bostaden i
förbindelse med stora vägen. Sista gången den gamla så
var ute och spejade hade solen hunnit så långt ned på
sin bana för dagen, att den del af trakten, der stugan
stod, redan låg i skuggan, medan solstrålarna deremot
ännu klart belyste motsatta sidan af samma dalgång.

»Hm!» sade gumman för sig sjelf. »Nu dröjer han
allt för länge; måtte han bara icke hafva råkat ut
för fienden.»

Derpå gick hon åter till sina bestyr. Några minuter
senare hörde hon dörren hastigt öppnas och spratt
dervid till, som om hon blifvit träffad af ett slag,
men återvann strax sitt vanliga lugn, då hon såg att
det var mannen, som kom.

»Åh, så rädd jag blef!» sade den gamla. »Det var väl
att du kom, jag började just bli ängslig för att du
råkat i olycka. Svensken kunde ...»

»Tyst!» svarade mannen sakta och pekade mot dörren.
Denna öppnades nu åter, och två främmande personer
stego in. Den ena af dessa var en gammal svensk
ryttare, den andra en ung qvinna, som ryttaren höll
i armen, alldeles som om han fruktat att hon skulle
springa sin kos. Något sådant tycktes han dock för
tillfället ej behöfva befara, ty hans följeslagerska,
eller rättare, fånge – det var nämligen en dansk
qvinna han medförde – såg så utmattad ut, att hon
svårligen kunnat undkomma, om hon ock lyckats för ett
ögonblick smyga sig ifrån sin väktare. Att hon denna
dag rönt en hård medfart kunde man se, icke blott af
hennes matta gång, utan ock af hennes sönderslitna
kläder och den oreda, hvari hennes hår befann sig,
hvilket, alldeles upplöst, föll i rika, mörka vågor
ned öfver skuldror och rygg.

»Sätt dig!» sade ryttaren, som nu först släppte
flickans arm, och denna sjönk då stillatigande ned på
en bänk. »Hör på här, godt folk!» fortfor han derefter
till stugans invånare, »gif oss nu något att äta;
jag är hungrig som en varg; och flickslängan kan väl
behöfva något, så att hon icke kolar af för mig, innan
jag lemnat henne ifrån mig. Jag är sjelf för gammal
för att jaga sådant här vildbråd, men jag har lofvat
vakta henne för en af våra unga herrars räkning; och
raska derföre på och gif oss hvad vi kunna behöfva!»

Flickan höjde under detta tal stolt sitt hufvud och
mätte med en föraktlig blick den pratsamme krigaren;
men mor i huset började taga fram hvad ätbart hon
hade, och mycket fanns dervid ej att välja på – hela
anrättningen blef något hafreblandadt bröd och ett
par skålar mjölk.

»Har ni icke fläsk eller kött med?» frågade svensken
pockande, »det såg jag de hade godt om i visthusena
inne i Rotnaby. Skada att der var så förbannadt hett,
att man icke kunde taga med sig allt hvad der fanns!»

»Fram med hvad ni har, och det ändå i rappet!»

I detta ögonblick gick dörren åter upp och en ung
svensk ryttare kom in i stugan.

»God qväll, kamrat!» helsade den äldre ryttaren, som,
i afvaktan på ytterligare förfriskningar, slagit sig
ned invid det enda bordet som fanns.

»Kamrat med dig!» sade den yngre, som bar en drägt,
hvilken tycktes antyda, att han var något förmer,
än en vanlig simpel karl.

»Jag tror du är icke svensk!» återtog den först
ankomne och steg upp ifrån bordet.

»Och du icke dansk», genmälde den andre; »men gör
dig icke besvär för det och försvara dig, om du kan!»

Han drog med dessa ord ett kort svärd från sidan och
störtade sig på den äldre ryttaren, hvilken äfven
fattat sitt vapen, men härmed rörde sig så ovigt,
att han snart blef afväpnad och med ett djupt sår
i halsen föll till golfvet.

»Jens!» ropade nu den unga qvinnan och störtade fram
emot den opåräknade räddaren.

»Ellen!» sade denne och ville sluta henne i sin famn,
men tillade i samma ögonblick: »Hvad – jag tror det
är icke Ellen! Är det Ellen, eller hur?»

»Nej, jag är icke Hans Nörrums Ellen, som du menar»,
svarade den unga; »men jag är likasom hon född i
Rotnaby och vi ha som barn ofta lekt tillsammans. Min
far är Ole bökare, och jag har alltid varit mycket
lik Ellen, men allra mest på senare åren.»

»Ack, nu minns jag!» återtog Jens sjöman – ty han
var det – »Sigrid heter du. Men säg mig nu strax,
om du vet hvar Ellen befinner sig! Lefver hon, eller
är hon kanske död?»

»Ännu för en halftimma sedan såg jag henne; hon,
så väl som jag, har med hundratals qvinnor och
barn blifvit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free