- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
317

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

släpad från staden», sade Sigrid och gaf sina
tårar fritt lopp. »Man har behandlat oss, icke som
menniskor, utan som oskäliga djur. Vi hafva fått
springa mellan hästarne; och då vi klagat och bedt
att få hvila eller få en dryck vatten att läska oss
med, har man med hugg och slag drifvit oss framåt.»

»Jag har nog sett det», sade Jens och knöt handen
hårdt om svärdfästet.

»Jag har på obanade vägar och stigar allt sedan tidigt
på eftermiddagen följt fienden på dess återtåg hitåt;
jag har mer än en gång varit färdig att störta fram
och hugga ned en eller annan af de der bödlarna;
men jag såg icke hvar Ellen fanns; och om jag sjelf
blifvit dödad, hvem skulle då hafva hjelpt henne. Så
kom jag ända till Vedby och hörde att större delen af
krigsfolket der skulle hvila öfver natten. Strax derpå
fick jag se dig, och var alldeles säker på att du var
Ellen. Jag såg ryttarn, som ligger der, föra dig bort
på sin häst; jag följde er på något afstånd in emellan
träden; jag såg hur ni sedan träffade far i huset,
som visade er hit, och gick då samma väg som ni. Men
säg mig nu hvar Ellen är, att jag kan rädda henne,
innan det ännu är för sent.»

»Hon blef, då jag sist såg henne, med en hop qvinnor
och barn införd på en gård innanför ett par lador, och
några knektar ställdes der på vakt utanför. Ladorna
ligga tätt utmed vägen på södra sidan och äro mycket
stora.»

»Tack, jag skall genast gå dit och försöka att få
henne ur fiendens händer.»

»Gå icke nu strax, tillrådde far i huset; det kan
kosta ditt lif, ungkarl, utan att du uträttar något
dermed. Så ljust som det ännu är, skall du lätt kunna
blifva röjd.»

»Här är ju redan halfmörkt», anmärkte Jens, »och hvem
vet hvad som kan hända henne, om jag dröjer.»

»Här är nog halfmörkt, som du säger», återtog gubben;
»men vi här uppe i skogen hafva alltid qväll en
halftimma förr, än hvad de hafva nere på öppna
fältet.»

»Jag kanske skall dröja en stund då. Men hur är det
med ryttaren, som ligger der?»

»Han har allt sett så mycket han skulle få se af
denna verlden. När det blir nedmörkt, kastar jag
liket i ån.»

»Är ni bara rätt säker på, att karlen verkligen
är död?»

»Ja, så säker, som att jag sjelf en gång skall gå
samma väg.»

»Ack, käre Jens!» inföll nu Sigrid, »hvart skall
jag taga vägen härifrån? Jag har aldrig varit i den
här trakten.»

»Gå ej härifrån i qväll; du är dertill allt för
trött. Far och mor gifva dig nog herberge öfver
natten, och se’n kan du ju på skogsvägar söka dig
hemåt till Rotnaby.»

»Hon kan få ligga uppe å löftet», sade gumman; »der
tror jag ingen går och söker henne; och kommer se’n
dag, så kommer väl ock råd.»

»Men om jag kommer hem igen, och så far och mor ej
längre äro i lifvet, hvad skall jag då taga mig till?»

»Hoppas det bästa!» sade sjömannen uppmuntrande; »här
äro många andra, som hafva lika stora bekymmer som du,
och ändå större. Tänk bara på alla dem, som ännu äro i
fiendehand, och tacka Gud, att du åtminstone är fri!»

Sigrid teg; men en tung suck arbetade sig fram ur
hennes beklämda bröst.

Ändtligen hade skymningen så långt framskridit, att
Jens ansåg tiden vara inne att företaga den vådliga
färden till svenskarnes läger.

»Det är ett farligt försök», menade gubben, »och Gud
låte det lyckas som du önskar!»

»Ingenting är farligt, bara man inte är rädd», menade
Jens; »det är det farligaste af allt. Så ung jag än
är, har jag redan sett döden för ögonen mer än en
gång, men icke bleknat för det.»

»Tänk om de skulle höra på talet, att du icke är
svensk», anmärkte gumman.

»Hvad talet beträffar, så har jag i flera hamnar råkat
svenska sjömän och kan någorlunda reda mig med deras
språk; men för resten behöfver jag ju icke skrika ut
hvart ord, utan kan tala försigtigt.»

Jens sjöman tog härmed farväl och gick ifrån stugan
hastigt skogsstigen framåt. Vid pass femtio steg
ifrån gården stod ryttarens häst bunden vid ett
träd, och denne lösgjorde han nu, steg upp i sadeln
och red till en början i skridt nedåt landsvägen,
noga öfverläggande huru han klokast skulle bete
sig vid framkomsten till lägret. Han hade en knapp
halffjerdingsväg till Vedby, och många minuter hade
han ej fortsatt sin ridt, då han redan hörde bullret
från svenskarnes lägerplats, der en och annan eld
redan var uppgjord.

På de öppna fälten utmed stora Lyckåvägen fann vår
sjöman svenskarne ännu till en stor del på rörlig
fot. Detta var i synnerhet fallet med ryttarne,
som ur ladorna hemtade foder till sina hästar,
medan andra i de boningshus, som ännu blifvit af
mordbrandfacklan skonade, gjorde påhelsningar, för
att skaffa sig sjelfva något munförråd.

Invid en väldig stockeld, som Jens red nära intill,
såg han en hel hop krigare i spridda grupper, somliga
redan försänkta i djup sömn, andra åter pratande
och stojande eller visande kamraterna de saker, de,
roffat till sig och hvarmed här och der redan bedrefs
byteshandel. En hade kommit öfver några guldringar
och andra dyrbara smycken; en hade fått ett stycke
fint tyg; en tredje tömde i handen en liten pung med
småmynt, hvilkas värde han ej kände, men af hvilka
ett par gingo till närmaste kamrat, som betalning
för ett stycke fläsk, som denne lyckats få fatt i. I
ett lag gingo några läderflaskor, fyllda med ett
okändt vinslag, från man till man, och man såg då
flera af knektarne skrytsamt hälla den välsmakande
drycken i silfverbägare, dem de i den rika staden
bemäktigat sig.

Jens sjöman skyndade hastigt förbi dessa segerdruckna
fiender, bland hvilka han gerna skulle hafva
anställt ett förödande blodbad, om han haft makt
dertill. Vid ett träd, helt nära den biväg som ifrån
stora landsvägen, då såsom nu, sträckte sig uppåt det
närbelägna Rödeby, band han hästen och gick derefter
raskt framåt mot södra sidan af vägen, der, enligt
Sigrids påstående, Ellen skulle befinna sig bland
en del af fångarna. Han stötte härunder på en och
annan svensk, som för ett ögonblick något närmare
betraktade honom, men ej vidare bekymrade sig om
hans person, då han obesväradt som förut gick fram.

Efter något sökande lyckades vår unge dansk upptäcka
de byggnader, bakom hvilka Ellen må hända skulle
vara att finna. Han hörde jämrande barn och klagande
qvinnor inne på gården och gick med fasta steg, men
med häftigt klappande hjerta, rakt inpå den krigare,
som vid inkörsporten stod honom närmast.

»Låt mig gå in här, kamrat!» sade han sakta till
denne.

»Hm, hvad skall du der att göra?» sporde knekten
och betraktade noga den andre. »Jag vet icke hvart
du hör.»

»Se här!» hviskade Jens och stack i mannens hand
ett af de guldmynt, Werner Passberg i Sölvitsborg
förärat honom.

»Hvad är det fråga om?» inföll här en annan krigare,
som jemte den först tilltalade för närvarande utgjorde
hela bevakningen på platsen.

»Tyst!» hviskade han som mottagit guldmyntet, »det
är en af de unga adliga ryttarne, som vill gå in
på gården till qvinnorna. Han ger oss ett guldmynt
i drickespengar.»

»Får jag se?» sade den andre tviflande och gjorde
stora ögon då han fick sigte på guldet.

»Jag kommer strax igen!» hviskade Jens till karlarna
och gick i detsamma oförhindradt förbi dem in på
gården.

Denna var på alla sidor kringbyggd, så att de delar
deraf, som lågo i skuggan af husen, voro insvepta i
djupt mörker. Qvinnor och barn lågo här tätt invid
hvarandra, en del på halmkärfvar, som några af de
barmhertigare krigarne kastat till dem, men andra
åter på bara marken. Barnen qvedo af hunger och köld,
mödrarna slöto dem tröstande till sitt bröst, der
hjertat nu icke slog af förhoppning om ett kommande
bättre.

Den unge sjömannen var djupt rörd af detta elände,
och han böjde sig ned till en och annan af de klagande
och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free