- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
318

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillhviskade dem ett tröstens ord. Men flera af dessa,
som hörde att det var en landsman, reste sig då upp,
för att se hvem det var, så att Jens måste mana
dem tillbaka till deras plats och derefter smyga
sig undan, för att ej genom deras oförsigtighet
blifva röjd.

Om jag skulle gifva mig tillkänna genom tecken,
som endast hon kan förstå, tänkte han och började
strax derpå sakta hvissla melodien till samma visa,
som han vid sin återkomst från sjön hade sjungit på
Hans Nörrums gård.

När han så återgifvit denna, lyssnade han, för att
erfara, om han blifvit förstådd; men han hörde då
bara en röst fråga: »hvem är det som hvisslar?»
och den rösten var icke Ellens.

Han gjorde ytterligare ett par försök, och först
då detta för tredje gången upprepades, hörde han
sitt namn half högt uttalas. Denna gång var det
Ellens röst.

De närmade sig hvarandra och han hviskade nu:

»Mod, Ellen, nu gäller det!»

»Nu har jag mod,» svarade hon; »jag skall gerna dö
med dig!»

»Nej, du skall lefva!»

Med dessa ord förde han henne med sig mot gårdens
port, der knektarne fortfarande stodo qvar på
sin post.

»Se så, kom med nu, mitt barn!» sade han här till
Ellen, hvilken låtsade som om hon endast motsträfvigt
följde honom. »Der, kamrater!» hviskade han med
detsamma till knektarne och räckte dem det andra
guldmyntet, han hade qvar. »Jag är snart här igen.»

Så kommo de oantastade ut på vägen, der en och
annan mötande krigare nyfiket tittade flickan i
ansigtet, hvarvid åtskilligt rått skämt ej heller
sparades. Hästen anträffades på den plats, der
han blifvit ställd; och nu blef det för Jens ett
ögonblicks verk att kasta sig upp i sadeln och äfven
hjelpa Ellen upp till sig.

Vår sjöman lät härefter hästen till en början springa
helt sakta, vek derunder genast af ifrån stora
vägen och red norrut i riktning mot Rödeby. Först
när han här hunnit ett godt stycke ifrån Vedby satte
han klackarne i den förträfflige springarens sidor
och lät denne, som var ett stort och starkt djur,
löpa rätt friskt undan.

-

»Den der ryttarn, som tog flickan med sig, syns icke
till, anmärkte, ett par timmar senare, en af de båda
knektarne, som stodo på vakt utanför gården i Vedby.

»Jag våndar han aldrig komme igen», svarade kamraten;
»jag vore frestad att släppa dem lösa allihop här
inne. Hvad hafva en hop qvinnor och barn gjort oss
för ondt?»[1]

XII.

En solglimt mellan molnen.

Solen stod högt på himlen, och ehuru man redan räknade
den 5 September, var det dock så varmt, som om det
varit i Juni månad. Men i skogen, der bokarne sträckte
sina gröna skärmar utöfver vandrarens hufvud, kändes
det betydligt svalare, än på de öppna fälten, och
det halfdunkel, som det rika löfverket utbredde, såg
mera ut som en gryning eller skymning, än som ljusan
dag. På en sådan skuggrik plats satt vid nämnda tid
en äldre qvinna på en mossbeklädd sten och hvilade sig
efter en, att döma af den trötthet, som sjelfva hennes
ansigte uttryckte, mycket tung vandring. Hvad eljest
de för tillfället matta anletsdragen beträffade,
så hade dessa en mera manlig, än qvinlig prägel,
likasom det öfver de för tillfället tätt hopknipna
läpparna låg ett omisskänneligt uttryck af bestämdhet
och slughet. Qvinnan hade bredvid sig en liten
smutsig säck, mot hvilken hon till en början stödde
ena armbågen, medan den andra hvilade på en grof
kryckkäpp; men när hon så suttit en stund, rätade hon
åter upp sig något, öfverför med en spanande blick den
smala och delvis gräsbevuxna väg, som i närheten
slingrade sig fram genom skogsmarken, och började
derefter lösa upp säcken. I denna låg allra öfverst
några trasor, mellan hvilka här och der sågs ett
stycke bröd af nästan svart färg; men ur sjelfva
djupet framdrogs, med mycken försigtighet och under
forskande sidoblickar mot vägen, först ett finbakadt,
hvitt bröd och derefter kött och fläsk samt en ost
af allra läckraste slag. Med dessa godbitar började
gumman nu stilla sin hunger och fick härunder så
småningom litet mera lif i sina drag.

Men bäst det var, tyckte hon sig höra en
menniskoröst från vägen, ja der hördes till och
med två sådana, hvilka förnummos allt närmare och
närmare. Ögonblickligen fingo de fina matvarorna
åter försvinna i säckens djup, och när de der fått
sitt lager af trasor öfver sig, tog qvinnan ett af
de grofva bröden i sin ena hand och satte sig i en
mycket lutad ställning, stödjande sig mot käppen.

Nu blefvo de samtalande synliga mellan träden. De
befunno sig knappt femtio steg från den plats, der
den hvilande vandrerskan satt, och denna såg i dem
en ung beväpnad man vid sidan af en ännu yngre qvinna
i trasiga kläder.

Dessa fingo ock genast sigte på gumman, och, hastigt
närmande sig henne, sade den unge mannen:

»Guds fred, mor! Ni kan säkert säga oss rätta vägen
här.»

»Kommer an på hvart ni ska’», mumlade den tilltalade,
utan att möta deras blick.

»Vi ämna oss till Rotnaby, men veta nu ej rätt hvar
vi befinna oss.»

Vid namnet »Rotnaby» såg qvinnan upp på den talande,
men hade knappast fått ögonen på denne och hans
följeslagerska, förrän hon hastigt reste sig upp
till sin fulla längd och lifligt utropade:

»Herre, min Gud, det är ju Hans Nörrums dotter och
Staffan smeds brorson – kännen I icke igen mig?»

»Nej, det gör åtminstone icke jag för min del»,
svarade den unge mannen, »men nog har ni riktigt sagt
hvilka vi äro.»

»Jag är heller icke säker på hvem ni är», sade
Ellen, »men ni har mycket starkt tycke af Peder
krämare. Kanske är ni hans syster?»

»Nej, jag är Peder krämare sjelf, fastän I sen mig i
en sådan här drägt», svarade den förmenta qvinnan;
»nöden har ingen lag, och hade jag icke haft dessa
kläder att tillgå, hade jag troligen nu ej befunnit
mig bland de lefvandes antal.»

»Ja, nu ser jag att det är ni sjelf», återtog Ellen;
»men säg mig, om ni hört något talas om min far! Vet
ni om han lefver, eller är död?»

»Var lugn, mitt barn, han lefver! Gamla Inger,
som är en af de få qvarlefvande på platsen och
som midt i stridshvimlet gick oskadd ikring,
anträffade honom inne på en gård nära kyrkan; han
hade af fienden fått ett svårt hugg, men dervid,
till all lycka, fallit in på den öppna gårdsplanen,
der han haft nog besinning och kraft att krypa bakom
porten. I det heta stridstumultet hade ingen gifvit
akt derpå, och ingen hade heller sedan brytt sig om
det lilla fattiga huset eller dess gård. Men Inger
fann honom, som sagdt är, på platsen, der han var
nära att förblöda, då hon kom. Men hon förband honom,
så att han, då jag mot natten lemnade staden, ansågs
vara utan all vidare fara.»

Ellen lyssnade under tårar till köpmannens ord;
men hennes ledsagare, som äfven kände sig djupt
rörd, fattade lifligt Peders hand och skakade den,
under de varmaste tacksägelser för den tröstande
underrättelsen.

»Ja, Gud vare lofvad, att åtminstone den hedersmannen
lefver!» återtog Peder krämare. »Eljest tror jag
att de äro fallna, alla mina vänner. Din farbroder,
gamle Staffan, har ock fått gå till en bättre verld.»

»Jag vet det», sade sjömannen med en djup suck;
»jag såg honom sjelf få dödshugget; men han föll
åtminstone med heder och var väl beredd derpå.»


[1] De författare, som gifvit oss Blekinges
historia, uppgifva sammanstämmande, att en af dem,
som skulle hafva uppsigt öfver de danska fångarna,
af barmhertighet låtit flera qvinnor fly undan i
skogen och derför sedermera blifvit hårdt straffad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free