Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och en annan af mina bästa vänner», fortsatte
krämaren, något förlägen vid den påminnelse om hans
egen feghet som Jens’ ord inneburo, »Jens bagare, såg
jag med egna ögon blifva huggen i stycken. Jag kunde
omöjligt komma honom till hjelp, ty fienden böljade
fram som en vild ström mellan honom och mig. I nästan
samma ögonblick fick jag äfven se huru några knektar
släpade våra borgmästare med sig, men deras vidare
öden känner jag icke[1].
Men det är bedröfligt att
tala om det der. Berätta mig i stället hur I hafven
lyckats undgå all fara, så att I nu befinnen er här!»
Jens och Ellen satte sig bredvid krämaren. Den
förstnämnde berättade härefter huruledes han midt
under skarpaste striden inne på en gård funnit en
dödsskjuten svensk ryttare och då fallit på den
tanken, att ikläda sig så mycket af dennes drägt,
som han kunde medhinna, samt äfven verkställt detta. I
denna förklädnad hade det sedan lyckats honom att
midt igenom fiendernas led komma ut ur staden och
öfver den bro, som dessa slagit öfver ån, hvarefter
han genom skogen gått ända ned till åmynningen och der
rott öfver till motsatta stranden. Genom skog och mark
hade han derifrån begifvit sig uppåt Lyckåvägen, sedan
han från en angränsande höjd bemärkt, att fienden der
var stadd på återtåg med de talrika fångarna framför
eller emellan sig. Huru han vidare på afstånd följt
deras rörelser och på hvad sätt han slutligen lyckats
återfinna och befria Ellen blef härefter omförmäldt.
»Nå, men hästen, som du tog från den svenske ryttaren,
hvar har du gjort af den?» frågade köpmannen, som
med lifligaste uppmärksamhet åhört den okonstlade
berättelsen.
»Jo, det vill jag strax berätta», sade Jens. »Vi redo,
som sagdt är, i stark fart framåt och hade så hunnit
ett stycke bortom en qvarn ...»
»Förmodligen Bubbetorp», afbröt Peder krämare, som
var väl bevandrad i Blekingsbygderna.
»Det är nog möjligt», återtog Jens; »jag har aldrig
förr varit på den der vägen, utan visste bara att
han gick åt Rödeby. Vi hade, som jag nyss nämnt,
ridit om den der qvarnen, hvad hon nu heter, då
jag ett stycke framom oss hörde stojande röster
och slag af hästhofvar. Jag höll genast in hästen
och lyssnade och kunde då tydligt urskilja ett par
svenska svordomar, som jag förut hört. Jag insåg
strax att det var fiendtliga ryttare, som varit uppåt
bygden för att plundra, och sprang derföre med Ellen
hastigt af hästen. Strax till venster om vägen hade
vi en skogsbacke, och sedan jag först gifvit hästen
ett duktigt rapp, så att han galopperade vägen framåt
emot de ankommande ryttarne, skyndade vi, så fort vi
förmådde, uppför höjden. Innan vi hunnit riktigt upp,
hörde vi de andra i starkt traf rida öfver en bro helt
nära intill. Strax derpå mötte de den lösa hästen,
och medan de nu gjorde ett uppehåll, för att taga
vara på den, gingo vi djupare in i skogen och hörde
snart intet vidare buller utaf.»
»Nå, än sedan?»
»Jo, så kommo vi slutligen upp till ett litet torp,
der vi fingo hvila ut, och i dag hafva vi gått vidare,
först till Fridlefstads kyrkby och se’n till en gård,
som hette Vong. Derifrån komma vi nu, men äro ej
säkra på hvad väg vi skola gå till Rotnaby.»
»Håll er bara så mycket som möjligt i vester, så
kommen I nog fram till Kalleberga, eller någon annan
gård norr om staden. Skolen I ändtligen dit, som jag
väl kan tänka, eftersom hon har sin far der, så dröjen
emellertid ej länge der och ställen så till, att I
kunnen få Hans Nörrum på någon säkrare plats. Fienden
har visserligen tågat vesterut mot Sölvitsborg, men om
ett par dagar kan han vara tillbaka igen. För min del
kommer jag väl aldrig mera dit, sedan jag nu blifvit
plundrad på allt. (Peder krämare förteg visligen,
att han på bottnen af sin ganska tunga säck hade
både reda penningar och åtskilliga andra dyrbarheter
i godt förvar.) Jag ämnar mig nu upp till Tving,
der jag har många af min slägt och der jag får söka
släpa mig fram, bäst jag kan.»
»Ack», inföll Ellen här, »jag blyges sjelf öfver att
jag icke förut frågat något om min mor; men säg mig
nu, om icke hon också lefver!»
»Tänk, det är mer än jag vet;» svarade köpmannen,
»jag hörde ingen nämna något om henne, och för resten
är det ju bara er styfmor.»
»Men ändå min mor», sade Ellen.
Efter ännu en stunds hvila och samspråk tog man
ömsesidigt farväl, hvarefter de unga fortsatte sin
skogsfärd vesterut.
Vandrarne nådde sitt mål. Från den väg, som ifrån
Kalleberga utefter Rottneåns östra strand ledde till
staden, återkommo de till denna och gingo ditin
på ungefär samma punkt, der svenskarne först brutit
sig en väg. Der sågo de kyrkan med sina trappformiga
gaflar stå oförändrad på sin höjd; men när de kommo
dit upp och kastade en blick nedåt dalen, der den
egentliga staden ännu för två dagar sedan stod i sitt
fullgoda, prydliga skick, upptäckte de der endast en
oordnad massa af ruiner. På många ställen fråssade
lågorna ännu på de sista lemningarne af fordom trefna
hem; på andra åter sågos tjocka rökpelare hvirfla
upp emot skyn eller, rörda af vinden, blanda sig med
hvarandra och breda ut likasom en dunkel slöja öfver
de brända egendomarna.
Hvar hade den bostad legat, der de så ofta mött
hvarandra, der deras barndomshem hade stått? De
kunde i den allmänna förstörelsen ej med visshet
igenkänna den platsen; men en qvarstående eldstad
med dess höga skorsten anade de vara densamma, som
nyss förut tillhört den stora vapensmedjan.
Men hvar fanns han sjelf, den käre fadren? Huru hade
de så länge kunnat dröja att söka honom?
Nu kom der en gammal man med en spade i handen
framvacklande – den första menskliga varelse, de ännu
inom stadsvallen sett. Det var stadens dödgräfvare –
en lefvande påminnelse om de skördar, den obeveklige
liemannen här gjort, och om den förgängelse, som en
gång – kanske snart nog – väntade dem sjelfva. De
gingo gubben till mötes; men innan de ännu hunnit fram
till honom, hade han igenkänt Ellen och tillropade
henne dervid de orden: »Du söker din fader – lycklig,
du, ty han lefver än! Kom, skall jag följa dig
till honom!»
I en af de minsta kojorna på Möllebacken – ett par
sådana qvarstodo der ännu – återsåg Ellen sin far. Med
djup rörelse möttes de. Han hade icke trott, att hon
ännu fanns bland de lefvande, och hans öfverraskning
var derföre så stor, att han på en lång stund ej
kunde få ett ord öfver sina läppar. Men derefter
talade han med en klarhet och styrka, som utvisade,
att hans kraft ännu icke var bruten. Äfven Jens
helsades nu af honom, och han tryckte dervid varmt
den unge mannens hand.
Vapensmedens sår var visserligen djupt, men ej
lifsfarligt; han led mest af matthet efter den stora
blodsförlusten; och förutom den goda vård, Inger
ännu kom att egna honom, bidrog ej litet till hans
snara förbättring den oförmodade lyckan, att hafva
återfunnit den han mest af alla älskade. Glädjen har
en förunderlig kraft att, i så väl andlig som lekamlig
måtto, hela.
Ellen fick nu berätta på hvad sätt hon undgått den
öfverhängande dödsfaran, då fadren midt under striden
rycktes från hennes sida. En af fienderna hade då
velat hugga ned henne, men andra hade afböjt detta
och i stället släpat henne som fånge till svenska
lägret, dit sedermera efterhand en större del af
stadens qvinliga befolkning äfven blifvit förd. Hvad
hon och de öfriga fångarna derefter under tåget till
Vedby fått uthärda vidrörde hon så lätt som möjligt,
för att ej göra den gamle allt för mycket upprörd.
När Ellen slutat kom ordningen till Jens sjöman; och
då denne afgifvit sin berättelse, sade Hans Nörrum
i en varmhjertad ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
