Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folksagans vandringar. Skrift, som vunnit första priset i Svenska Familj-Journalens pristäflan 1876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skrift, som vunnit första priset i Svenska
Familj-Journalens pristäflan 1876.
har väl icke någon gång med nöje lyssnat till
sagor? För hvilkens öra hafva icke orden: »Det var
en gång» ljudit och kommit hjertat att slå fortare,
ögat att glänsa af fröjd? »Det var en gång» - dessa
ord hafva varit den trollformel, som för barnet
öppnade dröm-verldens portar, i det att för dess
inbillningskraft skiftande taflor upprullade sig,
fulla af lekande humor eller vemodig tjusning, af
trollsk färgprakt eller dimmigt dunkel. Hvem har
icke lett eller gråtit, fröjdats eller sörjt med
sagans inbillade väsen, dessa käcka vallgossar
och vana prinsessor? Till mången vuxen kommer
sagan ännu som en kär barndomsvän och lekkamrat,
klappande’ på hans tankes dörr, viljande föra honom
med sig till hans barndoms soliga blomsterängar,
der inbillningens fjärilar kretsa kring diktens
rosor, der Necken rör sin fela vid forssen och
elfvor träda i ring vid midnattstid, der trollen
lura i bergets gyllene salar och huldran går sin
tysta drottningsväg fram genom skog och dal. Gerna
följer mannen dessa sin barndoms förtrogna, de föra
honom med sig tillbaka till drömmarnas land, der han
lefde i forna dagar. Han lyssnar till sagornas röster,
de träda inför honom, fatta hans hand och leda honom
tillbaka icke blott till hans egen, utan äfven till
menniskoslägtets barndomstid, icke blott till den
enskildes oskuldsfulla ungdomsföreställningar, utan
till hela mensklighetens rosiga morgondrömmar. Ja,
om vi följa sagan på hennes vandringar, till hvilka
underfulla slutsatser komma vi icke dä? Huru hafva
icke sagorna genomfarit land och bygder? Understundom
kunna vi följa den ena sagans vandringar från land
till land, från folk till folk, och den är, det
oaktadt, nästan oförändrad, medan en annan blifvit
omarbetad af folket, utsmyckad af skalderna och iklädd
andra olika drägter, så att vi understundom knappast
igenkänna den, utan först efter lång granskning
märka, att det är samma drag, som vi en gång skådat
upp emot med undrande barnaögon. Ja, i sanning,
sagans vandring är stundom ett lika roande äfventyr
som den sjelf, och de förvandlingar, den undergått,
äro ofta lika underhållande, som en sagohjeltes
förtrollningar i olika skepnader. En resande nordbo
gör en aftonvandring i Palermos grannskap. Hans öga
Öfverflyger med tjusning det för honom främmande
natursceneriet. Det blåa Medelhafvet, som nu krusas
af en bortdöende bris, utbreder sig för hans blick,
orangelundarna utandas en ljuf doft, och en och annan
pinie vaggar sin krona i aftonvinden, luften är ljum,
himlen klar, cicadan sjunger. På något afstånd höras
tonerna af en sång. Det är en ung fiskare, som qväder
en »rispetto» för sin flicka, »hvit som Amalfis
silke». Der utanför en hydda sitter en qvinna, det
är länge sedan hon var »hvit som Amalfis silke»,
länge sedan »rispetti» tonade för henne, men barn
och ungdom samlas dock omkring henne med nöje,
ty hon kan berätta. Hon kan hvarken läsa eller
skrifva, men de sagor, som mor eller mormor förtäljt
henne under barnaåren, flyta välljudande på den
sicilianska munarten från hennes läppar. Du närmar
dig och lyssnar. Hvad hör du väl? Du tror knappast
dina Öron, det är ju samma sägen som Homerus för
årtusenden sedan förevigat i Odysséen. »Den lille
muDken» är en noggrann berättelse om Odysseus’
äfventyr med Cyklopen, men tiden har förvandlat
Ithakas konuDg till en liten munk. Då den lille
munken, »den gode kristne», räddat sig under fåret
och den samlade ungdomen fröjdats åt hans befrielse,
börjar den gamla en ny berättelse, ofta afbruten af
de unga åhörarnas skratt och muntra utrop. Det är
sagan.om Giufa. Du lyssnar med stigande förvåning,
ofta har du hört denna saga vid skymningsbrasan i
barnkammaren. Giufa - det är den svenske »Dummer
Jöns på berget», - Vetenskapsmannen, lutad öfver ett
manuskript från det gamla Egypten eller Indien, kan
han väl tro sina ögon, då han i dessa gamla alster
af en förgången tids vitterhet återfinner den saga,
som hans moders läppar en gång förtäljde honom i hans
barndom? Kanske roar det honom då att återföra sagan
till myten - myten till naturfenomenet, som varit
dess första anledning. Kanske skall han med en lärd
forskare i våra dagar förklara, att i den franska
sagan om Den förtrollade katten, är den hvita katten
månen och då han förvandlas till »une jeune fille
toute rose et blanche», är det morgonrodnaden, som
efterföljer månen. Då vår lilla Askepjesk tappar
sin toffel, är äfven hon morgonrodnaden, ty -
Veda-sångerna hafva kallat morgonrodnaden »Jungfrun
utan skor» och »mön utan fötter», och prinsen, som
springer efter henne, är en irrande sol! Kanske har
han dock ett annat åskådningssätt af våra sagor,
hvilkas återförande till den ursprungliga myten
torde föra honom allt för långt, kanske tänker han:
»Vetenskapen, uppblåst af inbillningskraften, är en
luftballong, omöjlig att styra och som brister sönder,
qvarlemnande blott en chi-mére». Kanske lemnar han
derför också hvarje naturmytisk tanke å sido och
helsar sagan som sin barndomsvän, hvar han råkar
henne, och glades åt hennes fägring och det skära
doft af poesi, som omgifver henne och hvilket ingen
analys hvarken kan af kläda henne eller föröka. Han
helsar henne med tjusning, ehvad hon ler emot honom
från de gulnade papyrosbladen i ett manuskript eller
från ett barns rosiga
41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>