- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
322

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folksagans vandringar. Skrift, som vunnit första priset i Svenska Familj-Journalens pristäflan 1876

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

322

läppar, han mottager henne med båda händerna,
om hon kommer honom till mötes, vare sig dold i
ett svårförstådt idiom eller i en landskapsdialekt
från hans eget land. Han finner ett nöje uti att
följa hennes vandringar, som berg, floder och haf
icke förmått att hindra eller stänga; han följer
henne från vaggan i Österlandet till de aflägsnaste
nejder; han lär af hennes framåtgående, liksom af
de punkter, der hon stannat. Sagan är ett uttryck af
folkkarakteren. Om ett folk icke tilltalats af dess
innehåll, stannar den och kan ej gå vidare fram. Häraf
följden af olika sagors spridning. Så dessa sagor,
som framställa intelligensens seger ofver den råa
styrkan. Mästertjufven kan spåras från det gamla
Egypten, hvars saga om stölden ur konung Rampsinits
skattkammare dock af nyare forskare förklarats för
att vara af ett senare ursprung. Knappast något folk
gifves, som ej har någon variant deraf. Ingen saga
har väl blifvit så allmänt hyllad, som den om Amor
och Psyche. Den har genomträngt skaldernas fantasi,
liksom de bildande konstnärernas. Yi kunna icke
besöka något större museum utan att denna älskliga
saga i bild eller färg träder fram för vårt öga,
och folksagosamlingar hafva i mångfaldiga drägter
gömt den. På Sicilien blir den ännu i dag berättad
under namn af »Kristallkonungen» och afviker föga
från den af Ap-pulejus berättade sagan om Amor och
Psyche. Här i Sveriges olika landskap finnes det väl
få barn, hvilka ej med hänförelse lyssnat till samma
saga i någon af de former, hvarunder den här blir
omtalad. Nordens sagoframställningar, hvilka aldrig
känt gudar, som förbundit sig med jordens döttrar,
hafva af Amor gjort en förtrollad fursteson, och
sagan för-täljes här ömsom under namn af Hvite Björn
kungason eller Kung Lindorm eller Jungfnm, som såg
på sin käraste vid ljus eller slutligen Prinsessan
och den halte hunden. Hjeltens förtrollningar vexla,
allt efter som namnen angifva, men händelsen är
den samma, som i den urgamla sagan om »Amor och
Psyche». Den unga makan gripes af längtan att få
se sin man under hans rätta skepnad och få erfara,
hvem den i sjelfva verket är, som är fader till det
barn, hon bär. Hon, liksom Psyche, tänder sitt ljus
och ser på den älskade, hvilken slumrar vid hennes
sida - och han öfverger henne. I Nordens sagor är
det icke i vrede, det är i sorg, som han går bort
från sin hustru. Hon följer honom trogen och ihärdig,
försonar sitt fel genom hårda pröfningar och slutar
med att återförenas med sin make. Frankrike har sin La
Bette et la Bete behandlande samma ämne, men tyskarne
hafva ombytt förhållandet mellan makarna. I Den
sköna Melusina är det mannen, som ser på sin hustru,
undinen Melusina; följden är dock densamma. En ganska
märklig förening af ofvan nämnda saga och Riddar
Blåskägg är Gra kappan. Början är alldeles lika som
i de föregående. Konungen lofvar bort sin dotter,
för att frälsa sig ur en Öfverhängande fara, och hon
förmäles med «Grå kappan», hvilken endast visar sig
inhöljd i en grå kappa för henne, så att hon aldrig
får se hans ansigte. Hon förbjudes att öppna en dörr,
liksom flickan i Blåskägg, men hon är olydig och ser
der - Grå kappan. Hon hotas nu med döden, men får nåd
och visas ut i villande skogen, der Grå kappan dock
uppsöker henne och, utan att hon igenkänner honom,
ånyo förmäler sig med henne. Men han har dock icke
förlåtit hennes olydnad. I stunder af lidande och
ångest återkommer han till henne, röfvar bort hennes
barn och spörjer henne hånande: »Hvad såg sköna
jungfrun i dörren?» Slutligen, då hon står på bålet,
färdig att brännas som barna-mörderska, kommer han
ånyo och frågar: »Hvad såg sköna jungfrun i dörren?»
Utom sig af fasa ropar hon: »Dig, förbannade Grå
kappa!» Grå kappan, som varit förtrollad och måst
gå varulf, tills en och samma qvinna, som älskade
honom, äfven skulle förbanna honom, är nu löst ur sin
främmande hamn och allt blir godt igen. Blåskäggs saga
är gemensam för hela Europa, och Ryssland har äfven
en som påminner derom. Maria Morevna far ut i kriget,
men lemnar sin man hemma. Hon ger honom nycklarna
till alla rum, men förbjuder honom att öppna ett af
dem. Han bryter mot hennes varning och finner der
fängslad Kochtchei - en ond ande, ofta förekommande
i de ryska folksagorna - i bojor. Denne ber

om en dryck vatten, men sedan han fått dricka,
återfår han sin styrka och bortröfvar Maria
Morevna. Hennes man befriar henne åter och dödar
slutligen Kochtchei, hvilken dock lefver ånyo upp
under en annan gestalt, ty Kochtchei är odödlig. Sagan
om Den elaka styfmodren är äfven en af de mest
spridda sagor som finnas och hvilken lättast kännes
igen. Om man jemför Rysslands sköna Hasilissa med
våra svenska folksagor, som behandla samma ämne,
och med franska och tyska sagor, skola vi finna dem
alla mycket liknande hvarandra. Alla de unga, fagra
styfdöttrarna tvingas af sina elaka styf-mödrar att
lemna fädernehuset. Alla få de tjenst hos ett troll,
ur hvars våld de rädda sig genom en förtrollad
gosses hjelp. Stundom äro könen omvända. Styfsonen
bortjagas ur hemmet och den unga skyddsanden är en
flicka. De fly tillsammans, trollet skyndar efter
- men blir luradt. En annan form för sagan om den
elaka styfmodren är Askepjesk. Den återfinnes på
alla språk och hos alla folk. Fransmännen hafva sin
Cendrillon, tyskarne Die kleine Grille och Frau Rotte,
italienarne sin La Cenerentola. Skulle också sagan i
sin helhet med alla sina omständigheter och händelser
icke öfverensstämma med den på annat håll, finnes det
likväl så många smådrag, som äro gemensamma för alla
länders och alla folks sagor. Merendels behandla de
konungar: »Det var en gång en kung» - se der de första
orden i många sagor i olika land. Hade konungen mer
än en son eller dotter, så är det alltid den tredje,
som är den käckaste eller fagraste. Det är den yngste
tredje prinsen, som vakar om natten och finner ut,
hvem som röfvar hans faders guldäpplen. Det är han,
som drager ut i verlden och uträttar storverk. Det är
han, som fäller draken, dödar jätten och hemför den
åstundade skatten eller den fagraste bruden. Samma
förhållande äger rum med den tredje systern. Åt henne
är det som huldran stått fadder. Hon är fagrast, men
också mest förföljd af sina närmaste. Hon sitter i
askan, medan Systrarne köra bort i guldvagnen; men åt
henne skiftas dock slutligen den bästa lyckan, I alla
sagor är jätten dum, men stark; trollkvinnan klok,
men elak; huldran eller feen god, men nyckfull. Sådana
äro de typer, som förekomma i de flesta sagor, och
de återfinnas, såsom vi redan nämnt, snart sagdt i
de mest skilda länder.

Huru märkvärdigt är det icke, att lappen i sin
nedrökta kåta berättar samma saga, som den hvilande
araben under dadelpalmens sparsamma skugga, att den
bildade européen förtäljer sina barn samma saga, som
hans oodlade förfäder för många århundraden tillbaka
omtalade för sina barn, och likväl stannar sagans
vandringar icke ens dermed. Den här i Skandinaviens
land så omtyckta gamla sagan om Björnen och räfven
återfinnes hos Hottentotterna och Zoulou-kaff-rerne;
dock är det icke räfven, utan den lille ökenharen,
som är den listige och bedrager alla djuren. Samma
tanke - listens seger öfver styrkan - ligger
till grund för våra gamla sagor om jätten och
vallgossen. Zouloufolket har en liknande berättelse om
den unge Uhlakanyana, hvilken likt nordens Askepjesk
först är förmålet för allas gäckeri, men slutar med
att narra alla - allt ifrån hans morbror, kannibalen,
som han narrar upp på taket, i stället för att äta
sin måltid af den feta kon, och der Uhlakanyana syr
fast honom genom att träda en nål på hans långa hår
och blanda det i takhalmen. En annan gång blir han
väl fångad af mennisko-ätare, hvilkas moder ämnar
koka honom, men han narrar henne att intaga hans
plats i grytan, och hon blir kokt i hans ställe. Hvem
erinrar sig icke dervid vår svenska saga om huset
med osttaket, och huru den listige gossen narrade
trollkäringen att sätta sig på grisseln för att visa
honom, huru han skulle sitta, och sedan skjutsade in
henne i ugnen och flydde med sin syster, medförande
trollpackans dyrgripar?

Somliga sagor kunna vi följa från land till land, från
folk till folk, i oafbruten följd. Se här en. Så lyder
den svenska sagan: »Det var en gång en qvinna, som het
Ingrid och bodde i ett torp, kalladt Kroken, hvarför
man vanligen nämnde henne Ingrid på Kroken. Hon var
ful, fattig och halt. En dag hade hon hos en granne
fått en kruka mjölk,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free