- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
323

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folksagans vandringar. Skrift, som vunnit första priset i Svenska Familj-Journalens pristäflan 1876

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

323

och hon begaf sig tillbaka till hemmet; men dagen var
het och vägen lång. Ingrid stannade under pilarnas
skugga vid vägen, satte ned mjölkkrukan vid sina
fötter och stod der med ryggen mot trädstammen,
flåsande af värme. Då hon nu hvilat en stund, började
hon uppgöra planer. ’Jag skall nu ysta denna mjölk’,
sade hon för sig sjelf, ’och af vasslen skall jag
koka mesost. All osten säljer jag, då får jag
mycket penningar. För de penningarna köper jag
mig en kalf. När den kalfven blir ko, får hon en
annan kalf, och så får jag till slut en hel hjord
kor. Den tänker jag valla här vid landsvägen. Så
kommer en herre resande förbi. Han ser alla korna och
stannar och ser på dem. Han ropar på mig och frågar,
hvem den granna hjorden tillhör, och då säger jag:
’Den är min!’ Strax tycker han om mig, och så gifter
han sig med mig, och så får jag heta fru». Den gamla
drömmer-skan gjorde ett hopp af förtjusning och -
stjelpte omkull mjölkkrukan. »Se», utbrast hon
klagande, »nu är jag intet annat än Ingrid på Kroken.»

Sådan är den berättelse, åt hvilken våra svenska barn
le. Låtom oss nu gå tillbaka, följande dess vandring
genom länder och århundraden. Yi finna denna fabel i
Frankrike, der La Fontaine förtäljer den under namn
af: La laitwre et le Pot au lait; men vår Ingrid
är nu en ung mjölkflicka. Samma saga återfinnes i
den spanska Con de Lucanor, der Dona Truliana går åt
torget med en kruka honung på hufvudet. Från trettonde
århundradet finnes en latinsk berättelse af juden
Johan af Capua, kallad Directorium humanes vitce, der
framställningen är densamma, utom att den drömmande är
en munk. Likväl finnes en fransk öfversättning från en
föga senare tid, der mjölkflickan drömmer om kommande
lycka, och då hon i tanken sporrar den gångare,
som bär henne till kyrkan, såsom brud, trampar hon i
mjölkkrukan och allt försvinner med denna källa för
hennes drömmar. För icke lång tid sedan påträfiade en
resande denna berättelse bland andra i ett gammalt
manuskript, doldt i ett Jakobiterkioster nära
Bagdad. Denna saga återfinnes också i tvenne bland
Sanskrit-literaturens mest omtalade fabelsamlingar
Pentchatantra och Hitopadesa. I den förra af
dem är det en bramin, som drömmer liggande i sin
säng. Öfver sängen har han upphängt ett kärl med
ris och hela natten öfverräknar han den vinst,
han skulle skörda genom försäljning af riset, om
hungersnöd uppstode. Först skulle han köpa sig getter,
sedan kor, bulflar, hästar. Han skulle gifta sig
med en vacker qvinna med stor hemgift, och de skulle
hafva en son, hvilken en dag komme att leka för nära
hästen. »Då ropar jag min hustru», fortfar braminen
i sina drömmar, »- hon hör mig icke - då stiger jag
upp och ger henne en spark - se så här.» Den häftiga
rörelse han gjorde med foten, slår sönder riskärlet
och braminen inpudras dermed. I Hitopadesa intager
braminen sin siesta hos en porslinshandlare. Han
håller en käpp i handen och framför honom står
riskärlet. Äfven här drömmer han om inbillade
rikedomar och gifter sig med fyra hustrur. Dessa råka
i gräl med hvarandra och han finner sig tvungen att
gifva dem en tillrättavisning. Han höjer käppen och
slår sönder icke endast sitt eget kärl, utan äfven en
del af porslinshandlarens, och denne förjagar honom ur
den sköf-lade boden. Detta är sjelfva urkällan. Från
sitt ursprung invid Ganges strand har denna fabel
vandrat vester ut genom Persien, Arabien, Egypten,
Italien, Spanien och Frankrike bort till nordens
land, Den drömmande har varit bramin, derwisch, munk,
tiggare, dona Truhana, mjölkflickan Perette och -
Ingrid på Kroken. Källan för de fåfängliga drömmarna
var ett kärl, ömsom fylldt af ris, honung, olja, smör
eller mjölk-, men alla slutade med samma påföljd -
kärlets söderslående.

Om dessa sagor äga en i ögonen fallande likhet,
huru olika synas oss icke deremot andra, hvilka dock
i grunden äro desamma. Jemför Sigurd Fåfnesbanes
möte med den sofvande Valkyrian Segerdrifva med den
franska sagan La Bette au lois dormant. De förete
stora skiljaktigheter, rnen äro dock troligen skott
från samma stam, ursprungligen samma saga, som olika
folk gifvit en med deras inre väsen öfverensstäm-

mande klädnad. Hur olika är ej vid första påseendet
Yölunds-sagans valkyrior i svanhamn, som hjelten
fångar och äktar, med den färöiska sagan om
hafskungens döttrar, hvilka kastade af sina
sälbälgar och som fagra jungfrur badade i hafvet,
der den färöiske ungersvennen såg dem och fäste den
ena? Och huru föga likna icke båda den arabiska sagan
ur Tusen och en natt om andekonungens dotter och den
lappska sagans Goveiterflicka. Grundtanken är likväl
densamma: då en man träder i förbindelse med varelser
af en annan natur, bär en sådan förening inom sig
fröet till upplösning och förderf. Genom svanhamnen,
sälbälgen och falkvingarna, som mannen gömt, fara
alla brudarna sin kos. Endast Goveiterflickan stannar
hos sin man, men han har också sugit blod ur hennes
lillfinger. Hvem skulle väl vid en hastig blick kunna
tro, att den djupsinniga tyska sagan om Doctor Faust
är den samma, som vår skandinaviska Fans lärjunge? Och
dock är det så. Andra exempel att förtiga.

Men det är icke endast sagornas vandringar, det
är äfven deras försvinnande, som utgör en tänkvärd
omständighet. Yi vilja härvid blott nämna ett enda
fall. I hela det södra Europa är sagan om den sköna,
trogna och ödmjuka hustrun - tyskarna kalla henne
Griseldis - en omtyckt saga. Den bär spår af sitt
österländska ursprung. En fattig flicka hedras af
furstens kärlek. Hon blir hans brud och är ständigt
ödmjuk och mild, men likväl vaknar i furstens själ
tanken på att pröfva henne. Han tager ifrån henne det
barn, hon födt, under föregifvande, att hon är för
ringa att fostra en fursteson. Han skymfar henne och
fördrifver henne från sitt slott. Hon lefver ett år i
skogen i armod, Derpå låter han henne komma tillbaka
för att ordna i slottet och tillreda ett gästabud, ty
fursten ämnar ingå ett nytt gifte. Griseldis kommer,
alltid lika öm, älskande och ödmjuk; men då allt är
redo, säger fursten henne, att det blott varit en
pröfning och att hon nu kan återvända till hans slott,
fostra upp sitt barn och vara hans drottning. Och
Griseldis kommer och njuter sin lycka, alltid lika
öin, lika tålig och ödmjuk, Denna saga, högt älskad
i Frankrike och Tyskland och i England förvandlad
till ballad, som sj unges under namn af Den nötbruna
flickan, synes hafva stannat vid Skandinaviens
gränser eller åtminstone har den aldrig der blifvit
införlifvad med folkmedvetandet, aldrig der blifvit en
folksaga. Orsaken härtill torde vara flerahanda, såsom
att skandinavens stolta sinne aldrig kännt sig rätt
tilltalad af Griseldis’ Ödmjukhet, den har troligen
synts honom för mycket slavisk. En sådan skymf har
ingen nordbo velat tillfoga sin hustru, och hon skulle
icke gerna hafva tålt det, hon skulle hafva vändt
honom ryggen, om ej förr, så dock i det ögonblick,
då konungen bad henne åter blifva hans drottning.

Mycket skulle ännu vara att tillägga. Man skulle
kunna visa, huru många sagor vandrat ut från det
gamla Indien, der deras vagga en gång stod kransad
af blomster och öfverskuggad af palmer. Deras väg
har gått vester ut. Indiens sagobarn hafva blifvit
upptagna, vårdade och omklädda hos andra folk. Stundom
hafva de växt ut, stundom krympt ihop. Olika
religionsföreställningar hafva tryckt sin stämpel
på dem, deras gudar hafva blifvit prinsar, hjeltar;
de hafva blifvit döpta och anses för kristna, men äro
dock i botten de samma. Månget indiskt Buddhahelgon
har blifvit’ett katolskt, många hedniska begrepp
hafva vandrat förklädda genom århundraden och gällt
för sannt kristna. I Neapel finnes en undergörande
Kristusbild, hvars hår växer hvarje vår. Hvem kan icke
häruti igenkänna spåren af/en gammal solkult? Och den
gamla kristna dikten om Barlaam och Josaphat, som är
författad af den helige Joannes Damascenus och under
medeltiden njöt ett så högt anseende, är endast en
omarbetning af Buddhas lif - Lalita Vistara. Således,
örn man å ena sidan skulle känna sig frestad att
utropa: Ingenting nytt under solen! och gräma sig
öfver menniskornas bristande uppfinningsförmåga,
måste man å den andra dock förvåna sig öfver det
kretslopp, som tanken genomgår. I sjelfva verket är
också tanken evig, blott dess former vexla, och sagan,
alltid gammal, men likväl ständigt ny, kan med skäl
säga till oss:

41 *

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free