- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
326

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIV. Petrus Læstadius. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326

Så mindes den sedan väl kunnige prestmannen den ur
ett torftigt hem utgångna, sjelf obildade qvinnans
lärdomar, huru hon i det mottagliga barnahjertat sådde
frön, som grodde och buro andligen lifsens frukt i
ett verksamt och kraftigt arbete i Guds tjenst.

Då Petrus var sex år gammal tog hans halfbroder,
äldste sonen af fadrens förra gifte, Carl Erik
Laestadius, som var komminister i det aflägsna
Quickjock, honom och Lars Le vi till sig, samt
underhöll och undervisade dem i åtta år, hvarefter han
afsände dem till Hernösands gymnasium. Hos brodern
uppfostrades piltarne med häfdvunnen stränghet: man
ville ej hafva några mesar på den tiden, och sådana
passade i sanning icke heller för det norrländska
skogslifvet. Sjelf en man af härdig natur talade
komministern aldrig om försigtighet och aktsamhet
för förkylningar. Pojkarne fingo springa barfota
genom snödrifvorna, om de så behagade: det var fordom
tima ett användt medel mot frost i fötterna, fast det
misslyckades stundom som alla kurer. Och ej var det så
noga med värmen i deras sofkammare heller. Tidigt i
ottan kom han alltid sjelf med en eldbrand i handen,
kastade den i spiseln och ropade: "Upp gossar!" och
upp måste de, fast det var så kallt i rummet, att
bläcket vanligen var stelfruset och rimfrost låg
öfver sängkläderna der de andats. »»Att hugga ved,
arbeta i åker, fiska, berga hö, med ett ord, allt
slags arbete i orten fingo vi grundligt öfva oss
uti", skrifves det i dagboken. "Om hösten vadade man
i iskalt vatten och slog starrängar; det var ofta
isskorpa på vattnet om morgonen - dock vadade vi
barfota. Det var en rätt plantskola för missionärer
i Lappmarken. Morsgrisar och sängkammarpiltar duga
icke dertill, de må nu äga hvilka lysande talanger
och partier som helst i öfrigt,"

Med äkta norrländsk ihärdighet fortsatte Petrus
vid gymnasiet sina studier, äfven sedan halfbrodern
aflidit, efter-lemnande en talrik familj i fattigdom,
och var efter fyra års studier (1820) färdig att
tillträda färden till Upsala. Men dess förinnan
ville han ännu en gång se sina gamla föräldrar i
Arjeploug. Med näfverräuseln på ryggen vandrade
ban den fyrti miia vägen genom skog och mark,
upp till Hornafvan och tillbragte några veckor i
föräldrahemmet. I slutet af sommaren tog han åter
på sig renseln och vandrade de tretio-tre mil, som
skilde hans hem från Umeå. Här gick han ombord på ett
segelfartyg, som förde honom till Öregrund, hvarifrån
han fortsatte sia vandring till Upsala, hvarest
studentexamen togs och början gjordes till studier
för filosofiska graden. Men medellösheten reste sig
alltjemt i hans väg, hvarför han måste uppehålla
sig genom undervisning åt andra. För det ändamålet
begaf han sig en dag till fots till Stockholm, der
han fick kondition som informator. Här beslöt han
att först bereda sig till det presterliga kallet, och
prestvigdes äfven i Hernösand 1825. Nu köpte han sig
ett par skarskidor och »rände» tillbaka till Upsala,
underhöll sig som huspredikant hos hofmarskalken
De Geer, tog fil. kandidatexamen 1826 och utsågs i
slutet af detta år till missionär i Piteå lappmark,
dit han ock kort derefter begaf sig, sedan han likväl
först trolofvat sig med ett älskvärdt fruntimmer,
Carolina Fredrika Hagberg.

Hans hufvudplats vardt Arjeplougs kyrkoplats,
hvarifrån han i sin i så många hänseenden vigtiga
kallelse skulle företaga äfventyrliga, med stora
faror förknippade resor, men äfven fylla sitt sinne
med dessa taflor af en vild natur och ett utdöende
nomadfolk, hvilka han sjelf återgifvit i lefvande
och raska penndrag, som förskaffat honom ett så
framträdande rum inom vår svenska litteratur, ty än i
dag kunna hans missionsjournaler med oskattbart nöje
läsas för sin raska stil, sina kraftiga teckningar
af natur och folk och lefnadssätt samt sina djerfva
frisinnade betraktelser.

Då Petrus Laestadius började sin missionär verksamhet,
hade läseriet redan slagit rot på många ställen i
Lappmarken, i synnerhet i Arvidsjaur, der ej blott
nybyggarne, utan äfven lapparne angripits deraf,
ehuru dessa dock voro mindre stridslystna och hätska
mot presterskapet. Mot detta läseri uppträdde den
kraftige, lefnadsfriske Laestadius med stränghet
och tuktan, ehuru han erkände, att det på flera
ställen gjort

godt, i det hela socknars förut vilda och på
dryckenskap begifna män blifvit fromma och fridsamma
varelser.

Under sina många resor medförde Laestadius egen häst,
som han nämnde "Slompen", hvilken han senare lät
föreviga genom att gifva honom plats på sitt eget
porträtt. Med denna häst till sitt enda sällskap,
ofta i långa dagar och nätter, på obanade stigar,
genom sjumila skogar och öfver vida sjöisar trotsade
den modige missionären döden i flerfal-diga skepnader
och utstod mödor och faror af mångahanda slag, härför
lönad med - 250 rdr för år. Men besvärligheterna voro
ej inskränkta till kringfkckniugarna allena. Då han
kom till Arjeploug, kunde han ej få sig några tjenare,
utan måste sjelf koka, tvätta kärl, städa och "göra
allt, som förefalla kunde .*, hvarvid han mer än en
gång erinrade sig Yitalis’ yttrande: "Jag vill ej
nyttja solens gyllne vagn, för att i djurkretsen köra
gödsel." Men han tröstade sig dock dermed, att "lasten
är det enda verkligen förnedrande i verlden, medan
att blifva befunnen i moraliskt smutsigt pigväsende,
det är en förödmjukelse, större än den, att tvätta
diskar och sopa golf».

Behofvet af en"god och älskad maka var således ej
ringa för vår missionär, som ock 1828 reste, åtföljd
af en lappsk kateket, ned till Upsala för att hemta
sin brud. Under denna bröllopsfärd helsade han på i
Stockholm, der han föranstaltade om tryckningen af en
lappsk katekes och utgaf subskriptionsinbjudning å sin
under första tjensteåret förda missionsjournal. Då han
åter kom till sitt hem med den unga, vid stadslifvets
förfinade seder vana och bortskämda makan, ryste hon
tillbaka vid anblicken af denna vilda och ödsliga
trakt, der armodet, okunnigheten och råheten omgåfvo
henne, ofta sårande hennes finkänsliga sinne. Väl
spred kärleken sitt ljusskimmer i deras hem, men
huru ofta fick han vara der, hos henne? Hon nödgades
ju mestadels sitta ensam, i denna dystra ödemark,
ty så kunde den kallas, under det maken var ute på
sina långväga färder, från hvilka det var för hvarje
gång osäkert, om han någonsin skulle kunna komma
tillbaka. Ensamheten mildrades väl genom födseln af
en dotter, som fadren lät efter Kousseaus ideala
brud döpa till Heloise; men ej heller den glädjen
fick vara oblandad, ty hon föddes med blott en arm.

Ifrigt och med tårar i ögonen bönföll hon hos mannen,
att han skulle välja sig en annan verkningskrets
med vänligare och leende omgifningar. Men han
framhärdade dock i sitt mödosamma kall till 1832,
då han, efter att till Kanslistyrelsen hafva ingifvit
ett betänkande om undervisningsverket i Lappmarken,
förordnades till visitator i lappmarksförsam-lingarne
och slutligen utnämndes till kollega vid Piteå skola,
på hvilka poster han med vanlig pligttrohet verkade,
tills han fyra år derefter utnämndes till kyrkoherde i
Vibyggerå pastorat i Ångermanland, der han tillbragte
de sista åren af sin lefnad.

Petrus Laestadius var liten till växten, men
axelbred. De något utstående kindknotorna och de tunna
lapparne gåfvo honom ett karakteristiskt utseende. Men
ur hans ögon blixtrade snille, skref någon strax
efter hans död, som inträffade 1841. Han talade icke
mycket, men hans samtal var innehållsrikt och ofta
skämtsamt. Då man såg honom med sin vaggande gång,
som påminte om en skogsströfvare, skyndsamt ila
utför en gata, fann man genast något besynnerligt
i hela gestalten. Mera härdning och inre kraft, än
naturlig kroppsstyrka hade öfvat honörn att trotsa
klimatet och mödorna under sitt svåra kall. I hans
bröst klappade ett ömt och varmt hjerta, hvars för
alla i nöd stadda medmenni-skor snabba slag, så att
säga, kännas i hans berättelser, hvilka i hela sin
osminskade rättframhet på så många ställen förråda
den finkänslige och ädle mannen.

Dennes hufvudsyftemål var att genom sin verksamhet
i Lappmarken utföra något till allmän nytta, på
samma gång han, såsom ock skedde, åt det bortdöende
folk, bland hvilket han uppvuxit, ville bereda
ett gynnsammare omdöme, i det han visade äfven dess
förmåga att fatta religionens sanningar och dess rätt
till skydd och välvilja af öfverhet och lärare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free