Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett fosterländskt Bildergalleri. LIV. Petrus Læstadius. Axel Krook
- Färgblindhet. En fara för det praktiska lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han visste sig härunder komma att såra många intressen
och ådraga sig ovilja af mången. »Men», utropade han
med sitt egendomliga, kraftiga leende, ty ej ens det
var hos honom vekt, »jag må väl säga som en bonde
lustigt nog uttryckte sej: ’Genom verlden skall jag,
gånge hur f-n det vill!’ Hvad så kallad lycka man
gjort, det är på sistone långt mera likgiltigt,
än hvad nytta man gjort.»
Læstadii journaler öfver sina resor i Lappmarken
hafva blifvit en folkbok, och de kunna ej fela att
än, som förr, utöfva ett djupt intryck på läsaren
genom sin friska anda och sin – sanning, för hvilka
egenskaper de väckt hans samtids och eftertids stora
intresse och gjort namnet Læstadius till ett af de
folkkäraste i vår höga nord, hvilket det är än i dag
och skall länge förblifva.
Axel Krook:.
*
Färgblindhet.
En fara för det praktiska lifvet.
Den från vetenskapen så tidigt bortgångne språkforskaren,
filosofen och tänkaren Lazarus Geiger bevisade
några år före sin död, vid ett naturforskaremöte
i Frankfurt am Main, att menskliga sinnesorganerna
för årtusenden sedan icke hade utbildat sig till en
så tydlig sinnesförnimmelse, som den nutidens folk
besitter. I afseende på den samfälda utvecklingen tog
han färgsinnets historia till sitt föredrags tema,
och genom de äldsta urkunder visade han, att våra
förfäder måste, med afseende å färgsinnet, hafva
ägt ett helt annat begrepp, än vi. Isynnerhet är det
anmärkningsvärdt, att de gamles litteratur icke en
enda gång nämner den blåa färgen.
Hvarken »Veda», dessa gamla högpoetiska indiska
uppenbarelseböcker, som i sin helhet äro uppfyllda med
beskrifningar öfver himlen, ej heller »Zendavesta»,
denna Zoroasters underbara samling af gammal-persiska
religionsskrifter, omnämner himlen såsom blå, utan
kallar den svart. Också i Bibeln och koran finnes icke
något ställe, der himlen kallas blå. De ord, hvilka i
den dunkla forntiden blefvo använda för blått, voro
stundom grönt, men oftast svart. Hvarken Homerus
eller någon af forntidens klassiker hafva ord för
rent blått, ty det latinska ordet caeruleus betyder
en från svartgrå i blått skiftande öfvergång. På
detta sätt kom det sig, att de romaniska språken
icke i latinet fann något användbart ord för blått,
hvarföre de till en del lånade detta af det germaniska
(blau, bleu, blue).
Geiger, den nyss nämnde store forskaren, framställer
den frågan: Består denna brist i benämningen, eller
i saknad af färgintrycket?
Enligt nyaste forskningar tro vi oss på ett nöjaktigt
sätt kunna besvara denna fråga dermed, att forntidens
folk måste hafva ägt någon bristfällighet i färgsinnet
och att ögats näthinna, som känsligt upptager
regnbågens skiftande färger, enligt Darwins lära,
undergått en omärklig förändring, som först genom
årtusenden undergått en märkbar förbättring. Likasom
det i djur- och växtriket förekommer vissa afarter,
hvilkas organer äro bristfälligt utvecklade och
hvilka, i kampen för sin tillvaro, trotsa en
vidare utveckling, likaså finnes det ännu i dag
menniskor, hos hvilka färgsinnet endast till en del är
utveckladt, eller hvilka i sin helhet äga en felaktig
organism, som bevisligen genom generationer följt dem
som ett arf. Man nämner detta tillstånd en partiel
eller total färgblindhet.
Det gifves en stor mängd menniskor, hvilka icke kunna
urskilja vissa färger, eller med andra ord, menniskor,
hvilkas synnerver icke kunna uppfatta vissa ljusvågor.
Det gifves bland dessa mången, som icke förmår
urskilja en enda färg, eller de som skåda hela
verlden likasom vore den en tuschmålning och der
de omgifvande föremålen synas vara en schattering
i grått. Till följe af en sådan brist uppstår den
så kallade färgblindheten. Hos andra är färgernas
uppfattning delad, och således äro dessa blott till en
del färgblinda: det vill säga, ögats nätbildning är
hos dem icke känslig för vissa färger. Hos menniskor
påträffas dock mest röd-blindhet, och förekommer
sådant oftast i England, hvarest detta fel erhöll en
noggrann undersökning af den bekante fysikern Dalton,
som sjelf led af rödblindhet, hvilken efter honom
erhöll namnet daltonismus.
Den som icke ser den röda färgen, den saknar också
de af det gröna framkallade ljusvågorna; och således
är en rödblind äfven grönblind, och de omgifvande föremålen
synas för en sådan person såsom gula och blå. Å
andra sidan gifves det menniskor, som icke förmå att
urskilja blått och hvilkas ögon sakna den nervapparat,
som åstadkommer de blåa ljusvågorna. Bristen af
en säker uppfattning om den blåa färgen kallas
akyanoblepsi, och kunna dessa menniskor icke skilja
blått från gult.
Det finnes återigen andra, som förvexla olika färger;
så till exempel kunna de icke skilja från hvartannat
blått, rödt, brunt och grönt, då andra återigen skilja
rödt, gult och blått, medan de taga fel vid mera
underordnade nyanser; men i hvilket fall som helst är
det säkert, att sådana menniskor lida af färgblindhet
samt att den ena icke ser rödt och grönt och den andra
icke blått och gult. De känna endast dessa färger
derigenom, att de genom en viss schattering eller
skuggning förstå, att de kallas blått eller rödt,
o. s. v. och emedan de allt ifrån barndomen hafva
hört denna benämning för en dylik schattering samt
af gammal vana förstå att frånskilja den.
Karl Vogt berättar, att bland hans bekanta fanns en
landskapsmålare, som icke kunde skilja rödt ifrån
grönt och hvilken bedömde dessa färger genom det gråas
nyansering, samt att samme man på sina målningar icke
förgick sig mot stämningens harmoniska helhet.
Goethe har skildrat akyanoblepsin eller blåblindheten,
som han upptäckte hos tvenne unga personer: För
dessa syntes himlen städse vara rosenfärgad och
allt det öfriga i en gröngul till brunrödt skiftande
färgton. »Om man», säger Goethe, »talar med dem om
de omgifvande föremålen, så råkar man verkligen
i en sådan förvirring, att man fruktar blifva
vansinnig. Blott genom att använda en viss metod
finner man någon reda i denna stridighet emot natur
och lagar.»
Den undersökningsmetod man fordom använde för att
upptäcka färgblindhet bestod deruti, att man lät
den för blindhet misstänkte sortera färgerna i något
brokigt mönster. Denna metod blef dock snart betraktad
såsom osäker, enär en färgblind ofta kan af gammal
vana eller genom skuggning urskilja de särskilda
färgerna. En dylik lidande yttrade en gång, att
han icke ägde begrepp om hvad vi menade med färger,
men att han »med sitt förstånd» urskiljde färgtonen.
Efter många försök att finna sättet att uppnå
fullkomlig visshet och insigt angående färgblindheten,
har en bekant ögonläkare, doktor Stilling i Kassel,
angifvit en förträfflig metod, hvarigenom man kan
utforska förhållandet i fråga om färgblindhet:
Man ställer nämligen en röd glasskifva emellan en
brinnande lampa och en hvit yta, och omkring den
röda omkretsen synes då en grön skuggstrimma; om man
i omvändt förhållande nyttjar en grön glasskifva,
uppstår en röd skuggstrimma, likasom en blå glasskifva
gifver en gul, och en gul skifva en blå skuggning. Är
nu någon färgblind, så urskiljer han icke den färgade
skuggan, utan synes den för honom endast grå eller
dunkel.
Färgblindheten, denna ögats egendomliga
oregelbundenhet, hvilken väcker de olärdes nyfikenhet
på samma gång den synes bjuda naturforskaren ett
i högsta grad intressant vetenskapligt studium,
ingriper betydligt i det praktiska lifvet.
Vid många jernvägsolyckor förekommer ej sällan
vittnesmål, som bilda de mest stridiga motsägelser,
t. ex. angående lyktornas färg. Hederliga och bra
menniskor blifva härigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0331.html
