- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
331

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. från sid. 314.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

331

visade sig, och sade emellertid halfhögt till sin
lille följeslagare:

»Har du icke sett till någon af hertigens följe
i skogen nu på morgonen? Hertigen lärer vara ute
på jagt.»

»Nej; men Lasse, som går vall, hade varsnat
hofpredi-kanten, som gick ned vid stranden för en
stund sedan . . . Uj! då, se der sitter katten på
förstubron! . . Trösta mig, fattiga barn! jag räds
han tror mig hafva något ondt uppsåt.. . jag gitter
aldrig gå fram till ’en», h viskade gossen förskräckt.

»Det göres dig icke heller behof... du kan kasta en
sten på ’en, så viker -han nog undan», sade Ursila,
som egentligen icke var mycket klokare, än »Per
i Fällan».

»Då aktar jag för vissare att läsa ett Fader vår»,
svarade lille Per trobjertadt, knäppte ihop sina
händer och höll sig försigtigt bakom Ursila, som
raskt gick fram till stugan.

Man kom lyckligt förbi den fruktade svarta katten,
som helt oskyldigt och välmenande krökte rygg emot de
främmande, och nu öppnade Ursila dörren och steg in,
under stark oro att finna magister Prytz der förut.

I det torftiga rummet, som upptog hela ena hälften
af stugan, hvars golf bestod af hopstampad lera
och mellan hvars svarta takbjelkar solen lyste in
mellan torfven och de murkna bräderna, voro mor
och dotter sysselsatta att baka bröd-, och ehuru
der inne också verkligen fanns en främmande person,
som satt på en träkubb vid dörren, hade Ursila likväl
den tillfredsställelsen, att alls icke finna ett spår
af sin tillämnade äkta man.

Mor Barbro sjelf hade nyss med en lång tallruska
sopat de glödande kolen ur ugnen, och Kerstin, med
bara armar och ben och klädd i en kort grof yllekjol
med vidhängande randigt lifstycke, var sysselsatt att
mycket noga ur baktråget hopskrapa de sista smulorna
af den grofva svarta degen, hopblandad af lika mycket
kli, renmossa och sådor, som af verkligt mjöl,
hvaraf hon nyss bakat ett dussin tunna brödkakor,
uppradade på en träbänk bredvid henne.

Den främmande, som satt vid dörren, var en medelålders
man-, han var klädd i en trasig tröja af groft vadmal,
hade, oaktadt sommarvärmen,, en luden skinnmössa
på hufvudet, och hans smutsiga ansigte var nästan
öfverväxt med rödaktigt hoptofvadt skägg.

Det var en granne från ett annat torp under Stegeborg,
som kommit dit i nästan samma ärende som lille Per,
hvilken åtföljt Ursila.

Han afbröts emellertid i sitt andragande af
kammarpigans inträde, och allesammans sågo förvånade
ut of ver det oväntade besöket af hertiginnans egen
närmaste och förtroligaste tjenarinna.

Glad att hennes misstankar emot hofpredikanten
varit ogrundade sade Ursila helt nedlåtande, i det
hon nalkades Barbro, som kastade den svarta rykande
tallruskan ifrån sig och slog igen ugnsluckan:

»Jag har sändningebud från vår nådiga fru hertiginnan,
som frågar om I har garnet färdigt till den stora
midsommar-byken, som snärj; skall ske.»

»Garnet skall nog komma i sinom tid», svarade Barbro
tvärt och föga artigt, i det hon mönstrade Ursila
med misstänksamma och ironiska blickar, liksom
om hon anat att budet endast var en förevändning.
.

»Vill I sitta ned, stolts Ursila, så håll till godo
med det säte, som finns», tillade hon och sköt fram
en »trefotapall» åt henne.

Lille Per tycktes emellertid hafva glömt både sin
rädsla och sitt ärende, ty han hade gått fram till
Kerstin och beskådade, full af beundran öfver hennes
konstfärdighet, hur hon i ett anfall af barnslig
lekfullhet roade sig att af den hårda skrapdegen forma
tvänne figurer, söm hade ett förvånande syskontycke
med de »pepparkaksgubbar», hvilka ännu i dag säljas på
julmarknaden i Stockholm till småbarnens förnöjelse.

Då hon slutligen, i stället att göra deras hufvuden
runda, med knifven helt koristmessigt utskar uddar of
vantill i degen, utropade Per förvånad och hänryckt:

»De hafva kronor på hufvudet! . . . Ska’ de’ vara
hertigen och hertiginnan som du gör?»

Kerstin skrattade och satte sina degdockor på
bänken att jäsa bland det andra brödet, och mannen
i skinnmössan återtog sitt afbrutna samtal och sade
ödmjukt, stirrande på Barbro:

»I ska’ få ett par kappar med af rofvorna, Barbro,
så visst I vill hjelpa mig af med loppmasken, som
håller på att förderfva hela rofåkern för mig »

»Vänta tills jag har gräddat brödet här», svarade
Barbro, alltid med lika kärf och vresig röst, »så
skall I få skrapa sotet ur min skorsten och taga
med er; det kan I sedan, medan daggen ligger på i
morgon, innan solen får se hvad I gör, strö ut öfver
rofblasten, så torde det rå öfver masken.»

Hon fattade med detsamma den långa träspaden, som
stod upprest emot muren, öppnade luckan till ugnen
och gaf Kerstin en vink att hjelpa sig sätta in de
svarta brödkakorna.

Just som den unga flickan redde sig dertill hviskade
lille Per halfhögt, lifvad af intresse för Kerstins
nyss utarbetade bildverk:

»Tag dockorna först.»

»Ja, ära den som ära bör, .hertigen och hertiginnan
ska väl först in i ugnen», inföll Barbro, troligen
på skämt och med ett leende som likväl mycket illa
passade hennes dystra ansigte och derför gjorde det
ännu hemskare än vanligt.

Dottern släppte det bröd hon redan höll och satte
i stället med ett helt oskyldigt skratt de båda
degdockorna på brödspaden, som modern räckte fram,
men i detsamma märkte hon att mannen i skinnmössan,
Ursila och till och med gossen vexlade en blick af
bestörtning och fasa, och bleknande af en hastig
och oredig föreställning, att modren begått någon
oför-sigtighet eller brott med sitt infall, skulle
hon velat rycka sina dockor tillbaka, men Barbro hade
redan skjutsat in dem på den heta ärilen.

Utan att säga ett ord till afsked steg emellertid
Ursila hastigt upp, skyndade ut ur stugan och tillbaka
hem till slottet, och en liten stund derefter vandrade
äfven torparen, hvilken full af vidskeplig vördnad
tjenstgjort som sötare åt den förmenta hexan, hem
med botemedlet för sina maskätna rofblad.

Men båda två förvarade i sitt sinne de olycksfulla
ord, som de nyss hört, och ryste af vidskeplig bäfvan
för Barbros bakugn.

Knappt hade de främrnande aflägsnat sig från stugan,
förr än Kerstin slog armarna omkring moderns hals,
drog henne ned på pallen, der Ursila nyss suttit,
lade sitt hufvud i hennes knä och hviskade ångestfullt
och med tårar i ögonen:

»Mor! Mor! jag räds att någon olycka kommer öfver
oss till sist ...»

Den vresiga qvinnans hårda ansigte förmildrades; hon
lade sina grofva händer på dotterns vackra ljuslockiga
hufvud och hennes hopknipta och tunna läppar darrade
nervöst medan hon smekte det silkeslena håret, men
hon svarade ingenting.

»Jag känner jemt och ständigt som en qvarnsten skulle
ligga på mitt bröst», fortfor flickan snyftande,
»förty att alla menniskor misstänka er för ondt,
ändock att ni hjelp er dem i allt hvad ni kan
. . . -de frukta och förtala er och ...»

»Var tröst och tillfreds, du inin ögonsten!» inföll
Barbro, återtagande sitt hånfulla uttryck och reste
upp hufvudet trotsigt. »Det likar mig godt att de
hata och frukta mig.»

»Men slikt kan jag icke uthärda ... jag rädes
och lider genom merg och ben,. . . Såg I icke hur
besynnerliga och ondskefulla blickar de nyss här inne
kastade på er, ändock jag vet att I icke menade illa
med edra ord ...»

»Bry dig slätt icke derom, kärestan min ... de äro
allesammans mer enfaldiga, än fåren, och mer grymma,
än skogens ulfvar; jag gitter hvarken höra eller
se dem.»

»Ack, mor! Sådan var I icke förr . . . men sedan far
och Olle drogo bort i kriget ...»

»Tyst! Tyst! rör icke på den låten ... nu är det som
det är * . . Se der, tag krukan och gäck efter vatten,
för att skura bordet rent», sade Barbro häftigt och
steg upp, för att afbryta samtalet.

Kerstin torkade sina ögon, suckade och gick; men
utkommen till bäcken i skogen strax bredvid sjönk
hon, öfver-väldigad af oro och sorgliga aningar,
ned vid dess strand med hopknäppta händer.

43*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free