- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
332

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. från sid. 314.) - Trolle-Ljungby. Maximilian Axelson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

332

Det arma barnet, lika okunnig och lika oskyldig som
fåglarna, hvilka sjöngo öfver hennes hufvud, ägde
likväl i sitt hjerta icke deras trygghet och glädje
af lifvet.

Skogens sorglösa invånare hade icke behof af något
annat skydd, någon annan lag, än naturens; men då
menniskorna följa

sin grymma natur, blir det alltid den svage och
oftastden oskyldigt som rättslös och fridlös
dukar under för lidandet och våldet. Bet var
medvetandet härom som under forna tider,
likt ett Damocles-svärd, hängde öfver den
fattige bondens och hans barns hufvuden.
(Forts. sid. 333.)

från Kristianstad for jag under förhösten 1875
på jern-banan^ vesterut. »Becka-skogs station»
hörde jag plötsligen konduktören utropa, och detta
var för mig signalen att stiga ur kupéen och för
tillfället afsluta min . jernvägstur. Vid pass en
half mil norrut betecknade en grupp pyramidpopplar
hvar det ställe var beläget, der folkkonungen
femtonde Carl så väl trifdes - det förtjusande
Beckaskog. Ditåt fick jag likväl nu ej fara, utan
i alldeles motsatt riktning; –jag skulle besöka
Trolle-Ljungby – det genom sagan om hornet och
pipan så namnkunniga. Några få steg ifrån stationen
kom jag ut på stora landsvägen mellan Kristianstad
och Sölvesborg och hade der knappt tillryggalagt
mina 1,500 fot emot öster, då jag såg en hvit stuga
till höger om vägen och en grå ladugård till venster
samt invid denna ett ofantligt stenblock, högre än de
angränsande hustakens. Det var den så mycket omtalade
»Magle sten», från hvilken folksägnen förmenar att
»Ljungby horn och pipa» blifvit tagna. Äfven denna
ryktbarhet förutan. skulle ifrågavarande sten hafva
väckt den resandes uppmärksamhet, dels för dess
ovanliga storlek –den befanns nämligen hålla vid
pass 50 steg i omkrets och 10 å 12 alnar i höjd, dels
ock derför, att den befinner sig i en den jemnaste
trakt, der hvarken någon kulle eller sten af nämnvärd
betydenhet kan, så långt blicken når, upptäckas. Huru
har detta väldiga block kommit hit? - Sagan uppgifver,
att detsamma jemte ett något mindre stenblock blifvit
af en troll- eller jättekvinna af det hedniska folket
hitslungadt ända uppifrån Jemshögs socken i Blekinge,
io akt och mening att slå ned den första kristna
kyrka, som i Åhus byggdes. Denna blef dock räddad;
men de båda stenarna föllo här i nejden ned. Den
mindre »Tippelsten» blef redan för många år sedan
bortsprängd; men Magiesten har fått vara orubbad.

Vestra Ljungby heter gården, der den är belägen,
och vid pass en fjerdingsväg hade jag härifrån att gå
till Trolle-Ljungby slott, då en genväg följdes. Denna
ledde förbi en del af Ljungby torp och sedan snedt
öfver en slätt, »så slät, att man icke kan tänka sig
den slätare», såsom GK Ljunggren,

den talangfulle författaren till »Skånska herregårdar
w, säger om hela denna trakt. För mina ögon tedde
sig detta fält som en ändlös slätt, hvilken söderut
tycktes sammansmälta med himlen. Stora flockar af
får och andra kreatur sågos beta der, men en del af
dessa på så långt afstånd, att de sågo ut som små
rörliga punkter; och tanken förde mig härvid till
Amerikas gräsöknar, till dess gauchos, dess hjordar
af hästar och bufflar. Här, likasom der, sågs ej ett
enda träd - jo, ett sådant fanns der verkligen midt
ute på det fält, der jag vandrade - en ensam asp,
som med sina darrande blad stod helt nära stigen,
som förde mig till mitt mål. Det enstaka trädet
föreföll mig som en i öknen vilsekommen menniska,
skild från sina likar, oöfvergifven och allena.

Åt det håll jag gick såg jag långt framom mig till
venster en lång allé och till höger en vidsträckt
trädgård, och mellan dessa utmynnade gångstigen. Då
jag uppnått den punkten befann jag mig vid en större,
delvis med .träd och blomster-grupper prydd förgård
till sjelfva slottsplatsen. På ena sidan hade jag
här allra närmast en ofantlig uthuslänga af sten,
men täckt med halm, och på den andra, tätt invid
trädgården, ställets kontorsbyggnad. Inom denna ram
höjde sig i bakgrunden det blekröda slottet, hvars
mångkantiga, kupolbetäckta trapptorn i borggårdens
sydöstra hörn jemte de båda med hufvudbyggnaden
sammanhängande ^ flyglarnas snirkelprydda gafvelrösten
bildade de mest framstående partierna. En bred
vallgraf omsluter den holme, der slottet fått sin
plats. Först styrdes nu kosan till det ställe, der
»hornet och pipan» förvarades. Dessa äro inneslutna
i ett litet tempellikt, med kolonner prydt skåp med
glasdörr, så att klenoderna kunna ses, utan att skåpet
behöfver öppnas^

Hornet, hvilket på ena sidan fått sprickor,
är taget af ett djurslag, som varit omtvistadt,
och är delvis af mycket mörk färg och försedt med
förgyllda silfverbeslag, der och hvar prydda med
upphöjda, perllika sirater, samt omslutet af tre,
äfvenledes förgyllda silfverringar. Den nedersta
af dessa, som är mycket smal, prydes på undra sidan
af ett par, helt små lejon; den högre upp sittande,
något bredare mellanringen är försedd med två öglor,
hvari ett par djursben (rådjurs?) med kiöfvar äro
instuckna, som kunna nedfällas och då jemte de små
lejonen bilda fyra fötter, på hvilka hörnet kan stå
upprätt. Den öfversta och bredaste ringen omsluter
sjelfva hornets runda öppning. Som prydnader finnas
här på motsatta sidor inristade fyra män (troll?),
som hålla i handen hvar sitt horn att blåsa i, och
mellan dessa synas på fyra särskilda plåtar lika
många djur, hvilka, enligt C. G. Brunii beskrifning,
skola föreställa harar, men omöjligt kunna så
uppfattas. Blott ett af dem liknar en sådan; det
andra minner mycket mera om en hund; det tredje,
som har klor, liknar intetdera af nämnda djur och
ännu mindre gäller detta det fjerde, som bär horn. -
Detta kostbara dryckeshorn, som, enligt Brunius^
lärer förskrifva sig från början af 1300-talet,
är i det närmaste halfcirkelformigt och håller vid
pass */2 fot mellan öppningen och den kul-beprydda
spetsen samt är i sin helhet obeskrifligt vackert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free