- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
334

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolle-Ljungby. Maximilian Axelson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

334

fruntimmers gunst; och då han nu vid ett tillfälle
blef af en dame afvisad, kände han sig i sin
egenkärlek deraf så förnärmad, att han till denna
skref ett bref, hvari han lät henne förstå, att
sjelfva drottningen ej skulle hafva försmått hans
kärlek. Denna gränslösa oförskämdhet föranledde en
anklagelse för högförräderi, och Cay Lykke måste fly
till främmande land, hvarefter hau blef »in effigie»
afrättad och alla hans egendomar indrogos. Den
sedeslöse mannen hade då varit gift blott ett enda
år. Genom köp hade Ljungby emellertid redan öfvergått
till Coyetska slägten, som förblef dess ägare i vid
pass 140 år. Herrarne Goyet voro i allmänhet mycket
framstående män i statens tjenst. En af dem, Peter
Julius, förde ensam de förberedande underhandlingarne
för Roeskildska freden; hans son Wilh. Julius var
hofkansler och ledde åren 1676-77 undersökningarna om
trolldomsväsendet samt har utgifvit en s. k. »relation
om Ljungby gård, dess horn och pipa». I hans tid
uppbrände »snapphanarna» (1678) en del af den norr
om slottsgrafven belägna ladugården, som då på tre
sidor omslöt den n. v. yttre gården och var befästad
med tvänne torn. Efter detta angrepp visas ännu i
slottstornets dörr omkring 30 märken af kulor och
hagel. Snapphanarnas anfall påstås af somliga hafva
gällt ingen mer och ingen mindre, än Karl den elfte
sjelf, hvilken under åren 1677 och 1678 här hade
sitt vinterqvarter.

I början af 1800-talet blef landshöfdingen
frih. Gabr. Sparre Ljungbys ägare; och derefter kom
gården till grefve Carl Ax. Fredr. Wachtmeister,
som var gift med en fröken Ulrika Sparre. Denne
innehafvare, hvilken, såsom fideikom-missarie
till godset Trolleberg, måste lägga namnet Trolle
framför det han förut ägde, hvarefter Ljungby
gård fick heta .7h>/&-Ljungbyj var redan vid 33
års ålder en af rikets herrar samt riksdrots och
serafimerriddare. Under hans enka gjordes å Ljungby
gård storartade förbättringar. Sonen, Hans Gabr. Fr.,
hvilken lefvat intill våra dagar, blef redan vid
23 år (1805) lagman öfver Skåne och sedermera
justitie-kansler och en af rikets herrar samt var
erbjuden flera andra högre förtroenden, men afsade
sig dessa och föredrog att under större delen af sin
mångåriga lefnad egna sig åt vetenskapens tjenst,
företrädesvis åt kemien och ornithologien. Ett kemiskt
laboratorium har af honom här blifvit inrättadt
likasom ställets bibliotek under hans tid betydligt
utvidgats. Efter honom är n. v. landshöfdingen
i Kristianstads län, grefve Axel Knut Fredrik
Wachtmeister, ägare af Ljungby fideikommiss.

Trolle-Ljungby anses vara det till ägovidden största
bland Skånes herresäten; och för att gifva läsaren
ett begrepp om godsets storlek, må här nämnas, att
detsamma innehåller 52 hela hemman och har en ägovidd
af 32,000 tunnland jord, belägen inom 12 olika socknar
och i tvänne län, Kristianstads och Blekinge. Rik
på inkomster måste således denna possession vara;
men jemte dessa kan ställets innehafvare njuta af
de rika minnen, det äger. Sådana kringsväfya honom,
då han t. ex. går i sin salong; ty der var fordom
den s. k. »kungssalen», i hvilken, för 200 år sedan,
den elfte Karl så ofta var sedd; och en ny påminnelse
om den store ’.»en vålds allom bjudande och rådande»
konungen erbjuder sig i den nuvarande biljardsalen,
hvilken en gång var dennes sängkammare. Och så
ser han ju dagligen spåren efter snapp-hanarnas
vilda framfart här, men både först och sist de
enligt folktron så ödesdigra hornet och pipan, dem
vidskepelsen tillskrifvit alla de olycksfall, som
efter deras förvärfvande till Ljungby öfvergått, vare
sig slottsbyggnaden eller sjelfva dess invånare. Då
den utförligare sägnen om dessa sist nämnda klenoder
mångfaldiga gånger blifvit i skrift berättad, har
jag ej velat ånyo upprepa densamma i dess vanliga,
af den läsande allmänheten utan tvifvel redan förut
kända form, utan öfverlemnar den härmed i en ny sådan,
i följande

Sagodikt om Ljungby horn och pipa,

Och borgafrun på Ljungby hon talade der så: "I hören
väl, I svenner, hvad jag er säga må!

Der ute, uppå heden, der ligger Magle sten. Hur
trollen der regera I kännen_hvar och en.

I qväll är julen inne, då är der lek och dans; Tänk,
om nu ibland eder en man så modig fanns,

Så modig, att han ginge, den julefröjd att se,.

Den ville jag så gerna en stor belöning ge.
’ " ;

. Ja, den det gör, ny klädnad af mig han hafva
skall Dertill den bäs.te springarn, som finns uppå
mitt stall."

Det vardt i tjenarskaran helt tyst en liten stund;
Då reste sig en yngling till sist ur männens rund:

"Jag vill försöket göra, vill saken föra ut;

Den Högste skall nog bringa den till ett lyckligt
slut."

Så sadlade han springarn, den snabbaste der fanns,
Bort red han ifrån borgen, det gick allt som en dans.

Glad var ej just den färd; men han tänkte i sitt sinn:
"Det mandomsrön skall fröjda kär hjertevännen min."

Nu ser han jättestenen - ej som han förr den såg:
På pelare af silfver liksom ett tak den låg.

Och platsen var förvandlad allt till en festlig
sal. Der trollen med sin konung som bäst nu höllo bal.

De fagraste små tärnor sig svängde der i dans. Han
stod der som en fjäril invid en blomsterkrans.

Men se, då trädde plötsligt ur sal’n en liten man;
Ett dryckeshorn, en pipa åt svennen räckte han:

"Dji gäst, tag detta hornet, drick bergakungens skål,
Blås se’n: i jägarplpan uti dess båda hål!"

Men svennen i detsamma en sakta hviskning hör:
"Du drabbas af förderfvet, om du den drycken rör.

Fly, fly för trollens konung; hans makt den är så
stark; - rid ej på hårda vägen, blott på den åTcla*)
mark!"

De orden, ack, de tycktes från; "vännen" liafva gått,
Och dryckeshornets vätska på marken tömdes brådt.

Ett par, tre droppar föllo dervid på hästens länd;
Det var som om af blixten den hade blifvit bränd.

Och ined ängslan så stor

Ifrån trollen han for,

Som en vind öfver skymmande led;

De klenoderna två,

Horn och pipa, också (

*På hans vingade färd följde med.

U,ppå springaren hög

Öfver åkern han .flög

Så, att fåran på tvären han skar;

Och det stärkte hans mod;

Ty det tecknet, der stod,

Det beskyddande korset ju var!

Men på vägen, der lopp

Den fiendtliga tropp

Utaf bergkungens väpnade män,

Med ett larm, med ett tjut,

Som när storm sluppit ut

Ur det fängsel, som tvingade den.

Så de ila framåt

På sin nattliga stråt,

Den förföljde och fiendens här.

Emot borgen det går,

Der man manande står:

"Kraft och mod - och din räddning är när!"

Knappt ett försprång han vann:

När till borgen han hann

Och dess vindbro flög upp ifrån land,

Strax sågs vallgrafvens brädd

Utaf trollen beklädd, -

Som ett skyfall de hunnit dess strand.

Och ett anskri der ljöd. "Gif oss skatten!" man bjöd.

*) Det heter i sägnen: rid på det hårda, men inte på
det årda, d. v. s. det med årder plöjda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free