- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
335

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolle-Ljungby. Maximilian Axelson - Drottning Kristinas epitafium - Huru det tillgår vid ett afrikanskt hof. Ur doktor Georg Schweinfurts reseskildringar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

335

Dock - åt borgfrun sitt byte han gaf;

Men ack hämnden den kom:

När tre dagar gått om

- åt den unge det reddes en graf.

Har slutar dunkla sägnen ifrån förgångna da’r; Om
käcke ungersvennen ej flera ord den har.

Dock tro vi, att till grafven hon kom, hans hjertas
mö, Med kärleks varma tårar på kindens kalla snö,

Kom att begråta honom, hvars lif blef här så kort,
Som, än i lifvets blomstring, af döden rycktes bort,

Kom, för att kanske sucka: "Krist’, lär mig lefva så,
Att, segrande mot ondskan, jag kan i döden gå!"

Maximilian Axelson.

Drottning*

Peterskyrkan i Rom finnes ett praktfullt grafmonu-ment
öfver drottning Kristina af Sverige. Detta monument,
utfördt under ledning af arkitekten Carlo Fontana,
påbörjades af Påfven Innocentius XII, men hann ej
sin fullbordan förr än under Clemens XI, år 1702.

Monumentet - af hvilket vi sid. 329 lemnat
en af fransk tecknare utförd afbildning -
består af olika marmorarter med flera i brons
gjutna partier: Sarkofagen är af gul, karnisen
till densamma af musselmarmor och foten af grå
marmor.. Fond-infattningen i muren är grön, inom
en kantlist af blandad grön och gul marmor. Det
på sarkofagen liggande hyendet är svart. Bandåen
med inskriften, den krönta, vingade dödskallen, som
uppbär densamma, den på hyendet hvilande kronan och
den öfverst anbragta medaljongen med Kristinas bild
äro gjutna i brons. Genierna med spiran och svärdet å
ömse sidor om hyendet äro af hvit marmor, liksom ock
den stora reliefen på sarkofagens framsida! Den sist
nämnda är utförd af Ferdinand Tendon och genierna af
Lorenzo Ottone. Bronsarbetet är af Giovanni Giardini,

Tendons basrelief framställer Kristina då hon i
Innsbruck afsäger den protestantiska bekännelsen
för att i stället antaga den katolska. Denna akt
ägde rum den 3 November 1655, inför Luca Olstenio,
kanonikus i Sankt Peterskyrkan, på uppdrag af påfven
Alexander VII.

Som man af teckningen ser, bär medaljongen äfven
namnet Alexandra. Detta namn lade den svenska
drottningen, efter sin »omvändelse», till sitt namn
Kristina. Man antager att detta skett endera såsom en
hedersbevisning åt den nyss nämnde påfven Alexander,
eller såsom en påminnelse om Alexander den store,
hvilken hon torde ansett för en med henne synnerligen
beslägtad ande.

Kristinas så prunkande utstyrda epitafium under
Peters-domen förmår dock endast framstå med flärdens
bedrägliga strålglans; och såsom tolk för de känslor,
som detsamma måste ingifva hvarje sann svensk torde
följande Karl August. Nican-ders qväde kunna tjena:

Vid Drottning Kristinas Grafi

. . .. . -i. ..’. .-.;.. ...... ;..

Här blef ditt stoft, om ej din själ, beskärd

En evig ro, oroliga Kristina!

Du for från Sverige och de stora dina;

Dn fick ej rum i Sveas hjelteverld. Kall släppte du
din faders ärfda svärd,

.Ej handla ville du, men endast skina,

Lärd som.Aspasia, hård som Agrippina,

Med snillets glans förgyllde du din flärd. När,
knäböjd, du din krona och din ära

För påfvens okyssta fötter lade ner.

Och svor ifrån dig dina fäders lära - Du var ej Gustaf
Adolfs dotter mer:

Och derför mången svensk en tår dig ger;

Men till din graf skall ingen blommor bära.

.’ - IL ’. ;..,..;.’ " -,... . .

Uti Sankt Peters döme en marmorsten

Ditt syndafall så prunkande berömmer; Men Svea
Rikes häfd, om ej fördömmer, Beklagar stolt din
helgonglorias sken.

Ditt jiamn, en sjuk, förvissnad Wasagren,

Hon hugger bort; hon suckar och förglömmer, När i
det hvalf, som seklers ära gömmer, Hon räknar sina
Wasars multna ben.

Kristina! ej Sankt Peters tempel hyser .*
Inom sitt hvalf en sådan helgedom.

När ensam der din glömda aska fryser,

Din hamn i nunn-drägt spökar hemskt kring Kom, Se
hur din far, serafiskt stark och from, Från Nordens
f j ell en frälsad verld belyser.

JELwurri clet tillgår», vid. ett afrikanislit hof.

Ur doktor Georg Schweinfurts reseskildringar.

£ar-el-Gazal eller Gazellfloden är en af Nilens
många " förgreningar och egentligen endast en
fortsättning af den öfre eller s. k. Hvita Nilen,
sedan denna bildat den utvidgning, som kallas sjön
No. Flodens stränder hafva på senare tider ofta
blifvit undersökta, af bland andra botanisten doktor
Schweinfurt. Han följde först Gazellfloden uppåt till
dess förening med bifloden Diour, men nöjde sig icke
härmed, utan tog sedan vägen åt sydost, passerade
flera andra af Nilens källfloder och trängde ända
nedom -femte breddgraden. Hans anteckningar från
denna både farliga och mödosamma färd innehålla flera
intressanta upplysningar om de kring floderna boende
neger stammarna, och vi kunna ej neka oss nöjet att
meddela ett och annat ur desamma.

»Vi gledo för en frisk bris», heter det i hans dagbok,
»mellan Bar-el-Gazals näckroskransade stränder och,
passerande en mängd flacka långsträckta öar och
papyrusklädda stränder, nalkades vi mynningen af
Diour. Då och då möttes vi af fiskare i konstlöst
arbetade piroger, och en mängd på stränderna betande
boskap antydde, att vi nalkades bebyggda trakter.

Trots den enformiga anblicken af den böljande
papyrus-säfven och den flacka savannen med sitt
gulnade, och torra gräs, saknade flodlandskapet icke
ett visst behag. Tamarin-dernas mörka och fylliga,
alltid grönskande kronor stucko be-

hagligt af mot acaciernas mera nakna, gråaktiga
grenar. Mellan dem syntes fantastiska grupper af
euforbier, växta i likhet med kandelabrar och
skiftande i otaliga färger. - Man bör se dessa
landskap helst om morgonen vid soluppgången, då dimman
hvilar öfver den fuktiga nejden och lånar sin magiska
verkan åt perspektiv och dagrar. -

Den mest betydande personligheten ibland traktens
befolkning var en gammal qvinna vid namn Chol. Hon
hade stora rikedomar, mest bestående af boskap,
och utöfvade ett slags regentskap öfver sin
stam. Drottning Chol var emellertid ingalunda afvog
mot främlingar, utan ådagalade sin gästfrihet på
många sätt.

En hvit dam, mamsell Tinne, hade för en del år sedan
vid ett besök här så intagit drottningen, att då
denna erfor min ankomst, hon ögonblickligen kom för
att besöka mig, emedan man på grund af min ansigtsfärg
sagt henne, att jag var mamsell Tinnes bror.

Drottning Chol var en mager dam med vacklande gång;
hennes hud, mörkbrun och fårad, kom mig ovilkorligen
att tänka på ekbark; svärtan i hennes ansigte stötte
i grått och hennes hår var flottigt och tunnt. Hon
öppnade sin stora och gapande mun och smålog emot
mig på ett högst älsk-värdt sätt och, fullkomligt
fri från koketteri, sökte hon icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free