Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru det tillgår vid ett afrikanskt hof. Ur doktor Georg Schweinfurts reseskildringar - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. och slut från sid. 332.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
sluttande taket hvilade på acaciagrenar eller på ett
midt i bostaden planteradt träd, hvars lummiga krona
skänkte in-vånarne en angenäm skugga. Boningarne
uppföras midt på inhägnade betesmarker, och
deras boskapshjordar äro för dem det käraste på
jorden. Deras oxar och kor äro oftast af en bländande
hvithet och blott sällan ser man fläckiga eller bruna;
de dödas dock aldrig af en inföding och ätas först
efter en naturlig död, eller när någon tillfölje af
ett olycksfall dör, och en sådan händelse åtföljes
alltid af en djup och innerlig sorg.
Men huru mycket det än intresserade mig att taga
reda på alla dessa förhållanden, kunde jag icke
alltid förblifva i den älskvärda drottning Chols
närhet. Innan jag lemnade trakten inbjöd jag henne
att komma till mitt tält, för att mottaga de gåfvor,
jag ämnade henne. Ledsagad af den kungliga gemålen
och ett stort följe infann hon sig på utsatt tid.
Hennes klädsel var icke fullkomligt lika med den
hon bar under sitt första besök. Hon hade gjort ett
nytt urval i sin rustkammare, och smyckad med en del
jernskräp, kom hon helt ståtlig och prunkande.
För att lemna efter mig ett lika godt minne, som
mamsell Tinne, hade jag gjort allt för att hennes
mottagande skulle blifva präktigt. Jag hade glasperlor
af ett äggs storlek, så-
dana man der i landet aldrig tillförene hade sett;
dertill blåa och gröna marmorerade biljardkulor, en
gnistrande stålkedja - och allt detta of ver lemnade
jag nu högtidligt till drottningen. Sedan lät jag
frambära till henne en ländstol med flätadt halmsäte,
som hon emottog med en suck af tillfredsställelse,
i det hon försäkrade mig, att hon aldrig kunnat
drömma om att hon, efter regeringsomsorgernas slut,
skulle få hvila ut på en dylik tron.
Hvad som dock öfvergick alla dessa gåfvor var en stor
bronsmedalj, slagen till åminnelse af något lärdt
sällskap, och hängande på en förgylld kedja kunde
hon nu bära detta smycke om sin hals.
Prins Kourdyouk slog sig i förtjusningen på sina knän
och jag tror nästan att drottning Chol gjorde ett
litet danssteg i det hon lyfte på fårskinnsfällen,
hvarpå hon sträckte emot mig sina magra händer,
skrattade och gestikulerade, och detta gjorde snart
också den höge gemålen samt hela deras följe. Det var
ett jubel’ och en fröjd hvar helst jag än framgick,
och under de lifligaste vänskapsyttringar skildes
jag från den regerande familjen och dess hofstat,
efter att i utbyte mot mina presenter hafva fått
ett kurbitskärl fullt af smör, ett får, en get samt
en tjur af sällspord ras. Med afseende på det värde
infödingarna sätta å sina boskapsdjur var den gamla
drottningens gåfva verkligen storartad.
Af Claude Gerard,
(Forts, och slut från sid. 882.)
hertig Johan ett par timmar efter Ursilas besök i
torparstugan återkom ifrån sin jagt, kände han sig
illamående och måste sedan för ett par dagar hålla sig
vid sängen. Han hade »»råkat ut för något i vädret»»,
sade hoffolket, men Ursila tänkte på degbilderna i
»»Trull-packans» bakugn och sammanställde i. sitt
vidskepliga sinne den tillfälliga sjukdomen dermed,
ehuru hon, kanske af någon hemlig fruktan för Barbros
hämnd, icke vågade meddela sitt äfventyr åt någon,
förr än en tid derefter, då hertiginnans besynnerliga
sinnesförvirring tilltog.
Folket hade länge hviskat, att de båda furstliga
personernas vantrefnad och sjuklighet var Guds
straff öfver deras olofliga äktenskap, efter som de
voro syskonbarn och således i för nära slägtskap;
och sjelfva drottning Kristina, som tillställt
giftermålet, vredgades på presterskapet, som icke
förbjudit det.
Ryktet spriddes emellertid om de båda »belätena», som
skulle föreställa hertigen och hertiginnan och hvars
»»gudlösa och trollska»» insättande i ugnen, förutom
Ursila, äfven torparen och lille Per bevittnat; och nu
var man säker, att det furstliga paret var »förgjordt»
af hexan i Svedjefallet.
Vidskepelsen, i förening med någon kanske ännu
fort-lefvande svartsjuka emot Kerstin, lät Ursila
inför hofpredi-kanten konstatera sanningen af
detta rykte; och dennes egen enfald, äfvensom hans
presterliga kall och själavård om sitt höga herrskap,
ålade honom naturligtvis att undersöka och åklaga
det förmenta trolleriet.
Hans tycke för torparenkans vackra dotter hade blifvit
bemött med köld, och hvem vet om icke bitterheten af
en försmådd kärlek skärpte hans presterliga nit.
Så stodo sakerna ett par månader derefter, då Erland
helt sent en qväll, när han hade vakt i stallet,
hörde någon som med dämpad röst ropade hans namn och
såg en mörk, otydlig skugga afteckna sig i den öppna,
öfra delen af stalldörren.
öfvertygad att det var någon af hans kamrater, som
kom att med en mugg öl förljufva den långa nattvakten
för honom, skyndade han dit, men studsade förskräckt
tillbaka vid åsynen af Barbros mer än vanligt bistra
och bleka ansigte.
»»Släpp mig in, så får jag tala vid dig!»» sade
hon befallande.
»Är det ni, Barbro? Hur har ni kommit inom borggården
förbi vakten?»» frågade Erland villrådig, vid minnet
af de rykten han hört om henne.
Barbro svarade ingenting, och ridknekten, hvilken
blifvit skrämd af det myckna pratet om »trullpackan»»,
mumlade nu undvikande, att han var förbjuden att
lemna någon främmande inträde.
Hon ryckte emellertid sjelf upp dörren, fattade honom
i armen och drog honom med sig längre in.
»»Jag har kommit hit»», sade hon hastigt och med
qväfd röst, »för att spörja dig till, Erland Månsson,
om du håller Kerstin kär och vill taga henne till
din hustru, såsom du många gånger tillförne sagt
och bedyrat?»»
»’Hvadan kommer det, att ni andrar slikt ärende på
sådant sätt . .. midt i natten?»» stammade Erland,
hvars kärlek tydligen icke kunnat förblifva oberoende
af den allmänna för-kastelsedomen öfver Barbro och
hennes dotter och som derföre icke på länge besökt
sin trolofvade.
»»Det skall jag sedan göra dig kunnig om»», återtog
Barbro. »»Svara mig först ärligt på min fråga.»»
»»Det vet I nog fullväl, att jag haft Kerstin i
kärleksfull håg sedan barndomen, men . . .»»
»Men du tänker som de andra, att hon har en hexa
till mor?»»
»Jag vet icke hvad jag skall tänka . . . det går ett
sådant elakt rykte om er i trakten . . .»»
»Ja, det är just för den skull jag har kommit hit i
natt; om du håller Kerstin af hjertat kär och aktar
henne mera, än andras prat, så fly härifrån med henne,
och drag upp åt landet; jag har en bror, som är egen
bonde i Södermanland; Kerstin känner hans namn och
gård, och der kunnen I blifva gifta och lefva i hans
tjenst i ro; men I skolen gifva er af ännu i denna
natt . . .»»
»I natt!»
»Ja, nu genast. Här har jag kläder åt dig, så att
du icke blir igenkänd, och under golfvet i vestra
hörnet af min stuga, finner du en påse nedgräfd;
det är litet penningar, som jag ärligt förtjent och
som kan hjelpa er i väg ... Se så, kom nu fort!»»
»»Jag skulle rymma ur hertigens tjenst, som en
skälm! Nej, Barbro! det likar mig icke bra ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
