- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
339

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. och slut från sid. 332.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

339

»Likar det dig bättre då, att i morgon kanske se
din käraste släpas i fängelse af länsmannen och hans
handtlangare?»

Erland suckade ångestfullt, vred hårdt sina händer
tillsammans och gick med häftiga steg fram och åter
på stall-golfvet, men han svarade icke ett ord.

»Det är icke tid att sucka och besinna sig ... håller
du henne kär, så gå ... I morgon är det för sent.

»I far säkert vill, Barbro . . . Det är icke Kerstin
som man tror om ondt . . .»

»Jag ser nog hur det är», afbröt Barbro häftigt
och med bitterhet. »Du är lika feg och vankelmodig
som alla andra; om du hade ett trofast hjerta och
uppriktig håg, så skulle du icke hålla fåfängt
prat och undflykter . . . Farväl med dig! . . . Men
Kerstins tårar och kanske hennes oskyldiga blod komme
öfver dig, som icke haft mod att rädda henne!»

Den stackars modren vände sig om och sprang ut genom
dörren; men derute stannade hon orörlig ett ögonblick,
sträckte de seniga armarna upp mot himlen, hvilken
mörk och mulen hvälfde sig Öfver henne, mumlade några
ord, som kanske voro en förbannelse öfver de gamla
slottsmurarna omkring henne, och försvann i mörkret.

Erland berättade sedan att han tyckt sig se henne
flyga bort, som en stor svart fågel: vakten vid
porten ansåg sig hafva hört ett tungt plaskande i
vattnet nedanför ringmuren, och deras berättelser voro
ungefär lika vigtiga och trovärdiga som alla andra,
hvilka angingo den olyckliga qvinnan.

I den öfversta trånga tornkammaren af Stegeborgs slott
voro, två månader efter denna qväll, hertig Johan och
hans gemål med deras närmaste uppvaktning församlade.

Det var en mulen, blåsig och kall novemberdag. Nästan
hela den furstliga tjänstepersonalen hade fått
tillåtelse att följa de öfriga af kungsgårdens
underlydande, för att bevittna skådespelet af den
öfverbevisade och dömda trollpackans af-rättning,
som skulle ske på höjden af Ramshällsbergen, ett
stycke nedanför Söderköping.

Den förmenta hexan och hennes dotter hade på
hof-predikanten magister Prytz’ angifvelse för »hexeri
och trolldom i afsigt att förgöra deras högheter
hertigen och hertiginnan»», helt tidigt morgonen efter
Barbros fåfänga försök att rädda sitt barn, blifvit af
länsmannen afhemtade, och fängslade förda till Mogata
ting, der en process började, hvars utgång icke kunde
blifva tvifvelaktig, då det i dylika fall kunde anses
fullkomligt liktydigt att anklagas och fällas.

. Bevisningssättet var den tiden sådant, att
hvilken bekännelse som helst kunde framtvingas, och
inom mindre än tvenne månader var saken till fullo
utredd och trollpackan dömd att brännas, men hennes
unga dotter blef, besynnerligt nog och kanske till
följd af särskilda konsiderationer såsom »förledd
och tubbad», frikänd, sedan hon såsom en helsosam
varnagel bevittnat sin mors straff.

De furstliga personerna, till hvars helsa och trefnad
denna afskyvärda offerfest egentligen tillställdes,
hade nu uppstigit i tornet, för att åtminstone på
afstånd se lågorna af det bål, som skulle befria dem
ifrån förtrollningen, och den scen, som den lilla
tornkammaren framställde, var i detta ögonblick
ganska egendomlig.

Med spänd uppmärksamhet voro allas blickar,
genom de smala tornfönsterna, riktade ut i
rymden, och allas ansigten uttryckte denna grymma
nyfikenhet och sällsamma lifaktighet, att icke säga
tillfredsställelse och njutning, som det gåtlika
menniskosinnet oftast tycks erfara vid dylika
själsskakande händelser.

Sjelfva den svaga och nervösa furstinnan Marias
blickar hade ett lif och en glans, som bevisade
hvilket intresse hon kände, der hon satt lutad emot
väggen, och-i de båda kammartärnornas ansigten kunde
man läsa deras saknad att icke på närmare håll få
bevittna det gräsliga skådespelet.

Så var det då, för nära trehundra år sedan, och är
det väl ännu mycket annorlunda? Mennislconaturen är
troligen oförändrad, men seder, tänkesätt och lagar
äro lyckligtvis

mycket olika. Emellertid har man ännu icke kommit
till öfvertygelse och klarhet om vådan att väcka
och uppreta den kanske bundne och osynlige demon,
som ligger i djupet af hvarje menniskas själ; man har
icke ännu insett det smittosamma och demoraliserande
i brottens och straffens exposition genom tidningar
och på offentliga afrättsplatser, ehuru likväl
erfarenheten visar, att man oftast just väcker tanken
på det brott, hvarifrån man vill afskräcka. Man
offrar åt den råa sinnesretelsen i rättvisans namn;
och under det man upprycker ett ogräs i samhället,
bringar man kan hända till grodd och växt tusen ännu
slumrande frön deraf.

Nu syntes öfver skogen en smal rökpelare, som,
kommen i höjden, utbredde sig till ett moln, hvilket
oupphörligt ökades; några eldtungor flögo upp,
hoppade blodröda och afbrutna i lösryckta flammor
mot den allt mera rodnande himlen, som snart liknade
en ofantligt glödande kopparsköld, hängd öfver de
skrofliga, kala Ramshällsbergen.

Ett qväfdt anskri, eller snarare en djup förenad suck
af ytterlig själsspänning, uppsteg ur allas bröst vid
åsynen af denna förfärliga signal, men utan tvifvel
var denna rörelse mycket olika hos de olika åskådarne.

Hertiginnan stirrade orörlig och liksom förstenad
på de tilltagande flammorna; hennes hoffröken,
jungfru Anna Zavin-ski hade sjunkit ned på knä med
hopknäppta händer och bad tyst, med hufvudet gömdt i
vecken af sin matmors klädning; bredvid henne hade den
förskräckta Greta, ångestfull, krupit in till muren,
och stel och rak med likbleka kinder och halföppna
läppar syntes Ursila, som gifvit den första omedelbara
anledningen till alltsammans.

Hon stod bakom furstinnans stol, med stirrande
vidöppna ögon och alltemellanåt skakad af en darrning,
som lät hennes tänder hörbart skallra emot hvarandra,
under det hertig Johan sjelf, dyster och allvarsam,
gick fram och åter på det trånga golfvet, kastande
stundom en blick af sorgset och pinsamt deltagande
ut genom fönstret.

I hans ärliga och af naturen milda sinne uppstod
kanske en tryckande och obestämd aning om det grymma
och vilda barbari, som begicks i hans och rättvisans
namn och med hans samtycke; en aning om att den
förmente helvetesfursten, hvars inbillade offer och
tjenarinna man nu brände, just i hennes domares och
bödlars okunnighet och grymhet funnit sina verkliga
och bästa bundsförvandter, och en kan hända hemlig och
pinsam föreställning om afgrundens hånskratt förmådde
slutligen hertigen att lemna tornrummet och instänga
sig i sitt eget gemak, medan ännu de röda. lågorna af
hexans bål lyste emot himlen och tunga svarta rökmoln
vältrade fram med kringflygande gnistor och risgrenar,
som glödande fördes af vinden långt ut öfver sjön
ända fram åt Stegeborg.

Den lifdömda hade begärt att hennes åklagare,
magister Prytz, skulle följa henne till döden,
och anteckningen i kyrkoboken om den försiggångna
afrättningen lyder sålunda:

»Magister B. C. Prytz, som anno 1613 blef hertig
Johans hofpredikant på Stegeborg, råkade för thet han
uprögde en trullpacka, som var boende i hertigens torp
och hade förgjort både hertigen och hertiginnan att
de voro lika som ifrån sina sinnen, uti then yttersta
lifsfara, ty då ransakning blef hållen öfver henne
vid Mogata ting, och magister Prytz befallte att
handskarne måtte dragas af henne, lofvade hon att
hon derför en gång skulle göra honom hett om öronen,
det hon ock på följande sätt sökte att fullborda:
Då hon för sitt stora brott var dömd att lefvande
brännas, begärde hon endast denne Prytz att följa
sig till döden. Hon gjorde för honom en öppenhjertad
bekännelse och blef utförd att undergå straffet på
Ramshäll vid Söderköping. Hon blef der bunden för
ögonen och händerna på ryggen, men lagade dock så,
att hon, då hon skulle kastas på bålet, som brann
häftigt, fick bakefter sig uti herr Prytzes koft
och ville rycka honom med sig i elden. Men bödeln
fick åter uti kappan och hölt honom så tillbakars,
att hennes onda uppsåt icke lyckades, emedan banden
voro väl starka och bödeln af större krafter än
trull-packan; dock hade han så när blifvit qväfd
vid detta tillfället. Dessa kappebanden blifva ännu
förvarade uti Linderås af dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free