- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
342

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens nordligaste boningsort. A.-E. - Men månen han lyser öfver sunden. Romans. Heliofilos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beskattade husfäder. Befolkningen drog sig sedan mer i skydd
för hafsstormarna. Ladugårdsskötsel och fiske äro de
hufvudsakligaste näringsfången.

Magerö är dessutom ock märkligt derför, att hon är
sista länken i den skärgård, den krans af större och mindre
öar, som omsluter Norges hela vestra kust och från den
afhåller hafvets våldsamma påhelsning. Öster om Magerö störtar
nämligen hafvets böljor, jagade af nordanstormen, hejdlöst in
på fasta landet, förnötande sin kraft mot dess fasta eller till
grus smulade granithällar.

Det är ej länge sedan den trakt af jorden, der Magerö
är en namnkunnig ort, ansågs ligga så långt, att en resa dit
var mycket sällsyntare, än de forna »romresorna»». Hvem
talade väl om att resa till Nordkap? Och hvem verkställde väl
en sådan resa? Andra tider hafva äfven i detta fall medfört
andra seder. Denna ort är numera att anse som en station
– ur europeisk synpunkt till och med som en första station –
på en väg, som nu af forsknings- och förvärfsbegäret äfven
i dessa förr så otillgängliga trakter utstakats för
varubytet mellan tvenne verldsdelar. Det är en af de allra
vigtigaste och nyaste geografiska upptäckterna, att den del af
Norra Ishafvet, som omsluter nordliga stranden af Asien –
Kariska hafvet - en del af sommaren är så isfritt, att det
kan befaras med fartyg, och Sibiriens jättefloder med deras
ofantliga dalsträckningar och det inre af detta oerhördt
omfångsrika land sålunda sättas i förbindelse med vestra
Europas stora handelsplatser. Och det är med en rättmätig känsla
af stolthet, som vi kunna vittna, att detta är en svensk
upptäckt; – att det är en svensk mans – professor A. E.
Nordenskiölds - okufliga energi och försakande forskningsbegär,
civilisationen, förbrödringen och förvärfvet hafva att
tacka för den nya och oberäkneliga utbredning, de genom
denna upptäckt skola erhålla. Öfver haf, på hvars böljor en
köl förr aldrig ridit, har han modigt, trotsande tusende faror,
fört den svenska flaggan och det svenska namnet. Till
landsträckor, mångfaldiga gånger större än vårt land och hvilkas
innebyggare aldrig drömt om, att deras näringslif skulle få
den väckelse, som det erhållit genom den handelns pulsåder,
hvarmed det nu satts i beröring med verldsmarknaden, har
han kommit som en förlossare och såsom bärare af ett gladt
budskap om en ny, bättre tid. En sådan lifsgerning är någonting
att vara stolt öfver, äfven om man ej har mer än
landsmanskapets andel deri.

Men det återstår ännu att säga några ord om Nordkap,
»den sista stenen i det silfverglindrande diadem, som kröner
den skandinaviska halföns hjessa.» Fjället, som utgör Mageröns
nordliga spets, höjer sig omkring 1000 fot öfver hafvet
och bildar der en nästan jemn och ganska vidsträckt platå
eller slätt. Såsom illustrationen visar, störtar berget nära
nog lodrätt i Ishafvet, och toppen erbjuder följaktligen en
sällsynt herrlig och storartad utsigt öfver det ödsliga och
hemlighetsfulla polarhafvet.

Nära invid stalpet deruppe synes på illustrationen en
upprest sten. Det är ett minne, som talar om konung Oscars
besök derstädes den 2 Juli 1873, vid hvilket tillfälle fyra
hundra personer der voro samlade och bildade en tafla, hvars
motstycke aldrig förr der varit sedd. Någonting annat skedde
äfven vid detta tillfälle, som vi kunna gå historien i förväg
med att omtala. I konungens följe befann sig äfven en
brasilianare, en för detta minister, hvilken i Hammerfest slutit
sig till sällskapet. Uppe på Nordkaps bergsplatå föll det
konungen in att dekorera honom med nordstjerneordens
kommendörskors, hvarigenom han trodde sig hafva blifvit en högst
märkvärdig man, hvilket han, enligt den närvarande professor
Friis, med stolthet och förtjusning uttryckte på följande
lustiga sätt: »jag är den förste brasilianske minister, som
varit i Norge; jag är den förste brasilianske minister, som
blifvit föreställd konung Oscar; jag är den förste brasilianske
minister, som har rest i Finnmarken; jag är den förste
brasilianske minister, som sett midnattssolen; jag är den förste
brasilianske minister, som varit på Nordkap, och jag är den
förste och ende brasilianske minister, som blifvit och någonsin
skall blifva dekorerad på Nordkap.»

Genom detta konungabesök har Nordkap fått ett stycke
historia, som helt visst, om också ej skrifven, i trakten skall
lefva från slägt till slägt och gifva ämne till samtal bland
bebyggarne under de långa, mörka, sollösa vintermånaderna och
för deras efter de enklaste vanor formade begrepp slutligen
taga en sagas lysande och öfvernaturliga former.

Slutligen må här, såsom ett bidrag till ställets beskrifning
och historia, anföras några ord, som konungen yttrade
till den församlade menigheten på Nordkap, då hans minnesstod
der aftäcktes. Han sade: »Under oss utbreder sig det
vida polarhafvet. Bakom oss ligger vårt hemland med sina
djupa fjordar, sina leende dalar, sina skummande forsar, detta
älskade land, som var våra fäders och är vårt. Det stiger
fram för vår syn med allt, som är oss kärt och dyrast, och
vid dess sida se vi broderriket genom fri tillslutning förenadt
med oss. – – Icke till fåfänglig prydnad, utan till tecken
på, att hit når Norges rike, har jag låtit resa denna minnessten
på Nordkaps yttersta udde.»

Och således har fjällets jätte der uppe vid Ishafvet fått
sin hjessa krönt och således har Nordkap äfven fått ett slags
historia.

                                                 A. E.

*



         Men månen han lyser öfver sunden.

         Romans.

         (Ur diktcykeln “Heliotroper“, som vid Familj-Journalens litterära pristäflan 1876 tillerkändes fjerde priset.)

         Och nattvinden går
         Med suckande bröst
Fram öfver den ensliga stranden.
         Och böljan hon slår
         Med klagande röst
Sitt svall Öfver blomlösa sanden; –
Men månen han lyser öfver sunden.

         Och stjernorna gå
         Sin eviga gång –
Men ufven han suckar i skogen.
         Så saktelig då
         Det ljuder en sång
Om Alma, som icke blef trogen; –
Men månen han lyser öfver sunden.

         En yngling der står
         På strandklippans topp
Med hufvudet sänkt uti handen.
         I ungdomens vår
         Re’n släcktes hans hopp
Likt blomman, som bleknar i sanden; –
Men månen han lyser öfver sunden.

         »Förlåt henne, Gud!
         Fördöm icke mig!»
Han ropar med bristande hjerta.
         Ett fall, och ett ljud –
         Han störtade sig
I djupet att döfva sin smärta; –
Men månen han lyser öfver sunden.

                                 Heliofilos.



*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free