- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
343

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folksägner. Upptecknade af G. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska

Upptecknade af GK Djurklcm.

ö. Konden oeli l>ergatrollets dotter.

Småland, Westbo härad.

hände sig en gång i Unnaryd, då en brudfärd drog förbi
ett stort berg, att ett litet barn hördes gråta der
inne. »Det är hon, som skall bli min andra hustru»,
sade brudgummen skrattande. Hans följesmän skrattade
de också, och så tänkte ingen mera på den saken. Men
några år derefter vardt samme brudgumme enkling och
hade knappt lyktat grafölet förr än en okänd man steg
in i stugan. Bonden bad honom sitta ner och sporde
efter hans ärende. »Det är snart framburet», svarade
främlingen. »Jag ville blott fråga, om du minnes
det löfte, du gjorde på din bröllopsdag». - Ja, det
mindes han nog. Han hade lofvat att älska sin hustru
i nöd och lust, och det hade han hållit som en ärlig
karl, sade han. »Ja, det kan nog så vara det», mente
främlingen, »men gjorde du icke något annat löfte
också?» - Nej, det kunde han ej erinra sig. »Minnes du
ej hvad du sade, när du på din bröllopsdag red förbi
mitt hem och hörde ett barn gråta inne i berget? -
Det är hon som skall blifva min andra hustru, sade
du.» Jo, nu kom han ihåg det; men det var blott
skämtesord och intet löftesord, mente han. - »Skämt
eller icke, så är det sagdt, som sagdt är; men inte
vill jag att du skall köpa grisen i säcken», tillade
han. »Du skall se min dotter först och sedan svara,
om du vill stå vid ditt ord, eller rygga det.» Bonden
blef orolig, och det var väl ej heller så underligt;
ty han kunde nog förstå, att främlingen var af det
slaget, som det är bäst att ej hafva något obytt
med. Han bad om betänketid, och det fick han; men
en vecka derefter skulle han möta vid berget. Dermed
skildes de åt. Nu var ej annan hjelp, än att gå till
presten, och det gjorde bonden. Presten rådde honom
att foga sig efter bergatrollets önskan, men med
det förord, att flickan skulle kristnas först. Det
skulle trollet aldrig gå in på, mente presten, och
så vore han qvitt sitt obetänksamma löfte. Bonden
tackade för godt råd, och på utsatt dag och timma
gick han till berget. Trollet kom honom till mötes
och hade sin dotter med sig. Hon såg alldeles ut som
vanligt kristet folk och inte var hon ihålig i ryggen
heller. Nej, hon var så innerligt vän och fager,
att ju mer han såg på henne, dess likligare syntes
honom giftermålet. Prestens råd glömde han ändå icke,
och trollet gick in på vilkoret. »Det är rätt och
billigt att hustrun skall hafva samma tro som mannen,
och fast jag sjelf måste blifva vid det gamla, så må
hon gerna taga vid den tro, som råder hos ditt folk»,
sade han. Flickan gjorde ej heller några svårigheter,
och så vardt det sagdt, att dop och lysning skulle
ske på samma söndag och bröllopet kort derefter. Så
blef det äfven, och snart glömde hon alldeles bort
att hon var af bergaslägt.

Bonden var af ett knarrigt och häftigt sinnelag,
och det var väl ej alldeles fritt, att han inte varit
sådan under sitt första gifte också; men då hade han
en hustru, som förstod att tysta honom tvärt, och det
var hans lycka. Nu började han åter med sina gamla
tag, och när hustrun föll undan, blef han allt värre
och värre och kunde ilskas som det värsta troll. Så
hände sig en gång att han skulle ut på långresa,
och om det nu var något fel med matsäcken eller hvad
det kunde vara, så vardt han så sinnt på hustrun,
att han icke blott bannade och svor, utan slog henne
till och med, fast hon nyss hade legat i barnsnöd;
men hon var lugn och under-gifven som vanligt. När
han skulle spänna för såg han att hästen tappat skon
på ena bakfoten, och så började han att väsnas och
banna igen, ty han behöfde minst två karlar till
hjelp, så svårskodd var hästen. »Spring genast
till gårdbon och bed honom taga drängen med sig»,
röt han åt hustrun, och att hon stod utan kyrka och
att de skulle kasta eldkol efter henne, det tänkte
han ej på i häftigheten. Hon svarade inte ett ord,
utan gick helt lugnt fram och lyfte upp hästfoten
och höll honom så fast, att hästen icke kunde röra en

enda led. Bonden vardt flat och inte ett ord sade
han heller, utan började att passa skon. Men den var
för trång, och så började han att knota och svärja
igen. Då tog hustrun skon, och så lätt, som om den
varit af finaste ståltråd, T)öjde hon hakarne från
hvarandra och passade honom efter hofven. Nu blef
bonden alldeles förfärad öfver hennes styrka, och
det var nätt och jemt att han kunde slå i sömmen,
så grufvade han sig deröfver. »Men hör du mor», sade
han mjukt och vänligt, »huru kommer det till, att du,
som är så stark, aldrig tagit igen, när jag slagit
dig?» Hustrun smålog. »Minns du ej hvad presten sade,
när han vigde oss tillhopa? Qvinnan skall vara sin man
underdånig, sade han.» -. »Ja, det var nog så det»,
mente bonden, »men han sade inte att jag skulle slå
dig heller.» Och från den stunden styrde han sitt
sinne, och aldrig mer spordes någon osämja eller
hördes så mycket som ett ondt ord der i huset.

.7. ."Lörclagstoaltaclt Ibröd., söiiclagstjerriaclt;
smör*

Västergötland, Redvägs härad.

I Narfåsen och Råbocka-berget i Liareds socken bodde
fordom troll, och det är väl ej så alldeles säkert
att de ej bo der ännu fast de icke synas till sedan
folket ej mer vill tro på dem. Men förr i verlden
kunde man både få se dem och höra huru de sprakade
med hvarandra. På den tiden bodde i hemmanet Tuskan
en bondhustru, som var så snål, att hon aldrig unnade
sina barn och pigor att äta sig mätta, men lät dem
arbeta så heligt som socken. Skulle hon baka, var
det sent om lördagsqvällarna, och på söndagsmorgonen
tjernade hon alltid sitt smör, ty det fick hon
aldrig tid till under veckan. Men huru hon knogade
och sträfvade och huru hon knappade in på kosten,
så vardt det ingen drygsel i huset hvarken med bröd
eller smör, och huru det kom sig kunde hon aldrig
utgrunda. Så hände sig en qväll när hon var ute på
gården, att hon fick höra trollet i Narfåsen ropa
till granntrollet i Råbocka-berget: »Syster! hvad
ger du dina små? de äro så trinda och feta.» -
»Lördagsbakadt bröd, söndagstjernadt smör!» svarade»
det från Råbocka-berget. - »Hvar får du det ifrån?» -
»Det tar jag hos grannmor i Tuskan.» - Nu fick gumman
veta hvart hennes bröd och smör togo vägen. »Ja så!»
tänkte hon, »är det åt dig jag bakar och tjernar. Nej,
det skall stackare den göra, men inte jag. Bättre
då att ge åt de mina, hvad eljest går till de dina.»
Från den stunden tog hon tiden mera i akt och ställde
om sina sysslor så, att hennes pigor fingo sabbatsro,
och som hon nu slapp ifrån de hårdfödda trollungarne
i Narfåsen, så vardt det också bättre drygsel i huset.

S. TO en straffade

Småland, Westbo härad.

På hemväg från Gilslaveds marknad kom en gång en
knalle från Hållsviks socken en lördags afton till
Wåthults kyrka just som kyrkoväktaren skulle ringa
helgsmål. Medan han betade hästen tyckte han det
kunde vara nöjsamt att gå upp i stapeln och se på
klockorna, och det gjorde han också. När han gick
ned igen fick hän ögonen på ett stympadt trä-beläte,
som stod lutadt mot väggen. Det var en gammal vigd
Kristusbild, men det visste ej knallen. »Hvad står du
der och häller hufvudet efter, din ’månaglåmmer’»,
sade han, och gaf bilden en örfil, så att den föll
öfver ända. Ett sådant dåd kunde ej blifva ostraffadt,
och blef det ej heller. Knallen sjuknade på vägen
och var mera död, än lefvande, när han kom hem. Han
låg länge och illa sjuk, innan han kom åter på benen;
och riktigt qvitt sitt onda vardt han aldrig; ty hvar
han än var i hela Sveriges rike, så kände han alltid
en olidlig smärta i högra armen, så snart det ringde
helgsmål i Wåthults kyrka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free