- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
347

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. IX. Flottorna minska segel - Trofast i vänskap och kärlek. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

347

isynnerhet en amerikanare Francis £.och den,
lemnade honom medel att pröfva uppfinningen i
större skala. En båt, fyrtio fot lång och åtta fot
bred, byggdes och inrättades med propeller, allt
enligt John Ericssons konstruktion. Denna farkost,
som fått namnet "Francis B. Ogden», sattes i gång
på Themsen och gaf ett lysande resultat, ilande
fram på floden med en hastighet af tio knop, till
största förundran för den mängd sjömän, som der sågo
båten flyga på vattnet utan segel, sidohjul eller
annat synbart framdrifningsmedel. John Ericsson
erbjöd nu till engelska amiralitetet denna stora
uppfinning, som isynnerhet för örlogsflottan var af
utomordentlig vigt, men han möttes af likgiltighet
och ogillande. För att öfvertyga vederbörande om
uppfinningens värde, inbjöd han Amiralitets-lorderna
att företaga en utfärd med det lilla fartyget på det
sätt, att propellerbåten skulle bogsera deras egen
dyrbara, välbyggda och med förgyllda ornamenter rikt
prydda bark. Inbjudningen antogs, och en vacker dag
i Maj år 1837 företogs profresan, hvilken kostade
Ericsson mycket penningar, tillskyndade deltagarne en
angenäm lustfärd på Themsen och tydligen ådagalade
propellerns goda egenskaper. Lorderna ansågo dock
propellern vara blott ett intressant experiment
.utan någon användbarhet för flottan. Samma omdöme
gafs af flera sjömän och ingeniörer, som dels
medföljt på utflygten, dels annars tagit kännedom
om inrättningen. Det säges, att en ansedd engelsk
ingeniör påstått det vara omöjligt att styra ett
fartyg, hvars framdrifniDgsmedel satt akter om
fartygskroppen, ehuru man såg propellerbåten med
säkerhet styra sin kurs bland de tusentals fartygen
på floden. Två år väntade Ericsson förgäfves att få
sin uppfinning erkänd i England, flyttade sedan till
Newyork, på inrådan af en insigtsfull amerikanare
R. F. Stockton, som då var kapten, sedermera kommendör
i Förenta Staternas flotta. Äfven här dröjde det ett
par år innan John Ericsson blef i tillfälle att i
stort utföra sin värdefulla uppfinning, men år 1841
fick han, genom Stocktons inflytande hos regeringen,
uppdrag att för .Förenta Staternas flotta bygga
ett stort krigsångfartyg, som kallades Princeton
och blef försedt med propeller, l Oktober år 1843
var detta fartyg färdigt och bevisade snart huru
mycket engelsmännen misstagit sig, då de kasserade
propellern. En dag kom Great Western, ett i England
byggdt utmärkt hjulångfartyg, som med rätta ansågs för
den bästa ångare man dittills sett, gående med stark
fart in i Newyorks hamn, men möttes der af Princeton,
som vänder, styr samma kurs med Great Western, ilar
förbi henne, går ett slag rundt omkring henne, och
visar sålunda sitt företräde framför det af Englands
skickligaste ingeniörer konstruerade skeppet, hvilket
förgäfves ansträngde sina yttersta krafter, för att
ej blifva öfvervunnet i den oväntade kappseglingen.

Första försöket att åstadkomma ångfartsförbindelse
emellan Europa och Amerika gjordes år 1838 med tvänne
stora engelska ångfartyg: Sirius och det ofvan nämnda
Great Western, hvilket vid hemfärden gick från Newyork
till Bristol på femton dagar.

Det mest storartade, om också icke det mest
praktiska i ångfartygsväsendet är byggandet
af jätteskeppet Great Fastern, som också fått
tillnamnet Leviathan. Det är ett verk af tvenne
engelska ingeniörer, Brunei och Scott Russel, bygdt
åren 1854 till 1857, och i Januari år 1858 med mycket
besvär och stor kostnad förflyttadt från sin plats på
stranden ned i Themsen. Om man tänker sig ett fartyg
så stort, att

tre linieskepp kunna stå i rad efter hvarandra
inuti detsamma, så har man ett ungefärligt begrepp
om Grreat Easterns storlek. Längden är 710 svenska
fot, bredden 85 dito, djupet från däck till köl 60
fot. Skeppskroppen är helt och hållet af jern och
består af tvenne skal (jag finner ej något lämpligare
ord), det ena inuti det andra och åtskilda af ett tre
fots mellanrum, hvaruti spant och förbindningar äro
anbringade. Om vid en påstötning hål slås på yttre
skalet, så kommer det inträngande vattnet ej längre,
än i mellanrummet, och om det äfven slås ett hål på
inre skalet, så är fartyget genom flera vattentäta
skott fördeladt i olika rum, så att vattnet ej kan
fylla flera rum än det der läckan finnes. Fartyget
sjunker således icke. Skeppet har trenne särskilda
fortskaffningsmedel, nämligen sidohjul, propeller och
segel. Maskinerna, som drifva sidohjul och propeller,
äro oberoende af hvarandra och utgöra tillsammans
2,600 nominela hästkrafter. Dessutom finnas särskilda
mindre ångmaskiner, som användas för lastning och
lossning, ankararbeten m. m. Öfver däcket uppstiga
fem väldiga skorstenar och sex master, af hvilka den
aktersta, som uppbär kompassen, är af trä, för att
ej inverka på detta instrument, men de öfriga utgöra
ihåliga cylindrar af jernplåt. Skeppets inredning
är praktfull, salonger och hytter för passagerare
vackra och beqväma. Utom den stora mängd fraktgods,
som i detta jätteskrof kan föras, är det beräknadt
att inrymma fyra tusen passagerare, nämligen åtta
hundra af första klassen, två tusen af andra och tolf
hundra af tredje. Utifrån betraktadt företer skeppet
en särdeles storartad anblick, med sina jättestora
dimensioner, sina ofantliga vattenhjul af femtiosju
fots diameter, och tjugo omkring skeppssidan hängande
båtar, af hvilka tvenne äro temligen stora ångfartyg.

Vi afsluta nu dessa skildringar med den anmärkning,
att skeppsbyggnads- och seglingskonsten, denna
kosmopolitiska konst, som bildar föreningsbandet
mellan verldsdelarna, alltjemt stigit till högre grad
af fullkomlighet under hela den tid historien känner;
men under tidernas lopp varit ambula-torisk, så att än
den ena, än den andra nationen mer än alla andra folk
omfattat densamma. När fenicierna redan länge räknats
till de utdöda folkens antal, voro Nordlandens djerfva
stridslystna vikingar verldens förnämsta sjömän. När
den siste vikingen jordats under sin grönskande kulle,
hvimlade Italiens hamnar af kor sfär ar nas skepp. Nya
upptäckter och andra omständigheter gjorde, att
skeppsbyggen och sjöfart fingo sitt egentliga hemland
på spanska halfön.- Yäldet öfver hafvet togs sedan
af andra nationer, som vid Nordsjöns kuster byggde
fartyg öfverträffande alla dittills sedda skepp och
fostrade sjömän, som förde yrket till allt högre
grad af fullkomlighet. Fenicier, karthaginenser,
skandinaver, italienare, portugiser, spaniorer,
holländare, engelsmän hafva efter hvarandra varit
de förnämsta sjöfarande nationer. Yårt eget lands
sjöfart har, allt sedan vikingafärderna upphörde,
icke haft någon verldshistorisk betydelse. Utmärkta
sjömän hafva dock alltid funnits hos oss, och under
den namnkunnige skeppskonstruktören Chapmans tid stod
skeppsbyggnadskonsten högre här, än i något annat
land. Numera, då snällpressen hastigt sprider kunskap
om nya uppfinningar öfver hela den civiliserade
verlden, tillegna sig alla sjöfarande nationer de
förbättringar, som göras i sjöväsendet.

Trofast i vänskap ooli kärlek.

Teckning af Sylvia.

pnt Betzy var icke gift, och skulle aldrig blifva
det Man kunde säga detta med bestämdhet, ty hon var
öfver de år, då friare bruka infinna sig. Mången
kallade henne besynnerlig, ja, det fanns till och med
de som kallade henne löjlig. Hvarför hade hon också
icke gift sig? En fattig flicka kan ofta nog få vara
fredad för friare; men tant

Betzy var ägarinna till ett nätt herresäte eller
med andra ord: giftaslystna unga män hade en gång i
tiden kallat henne för »en flicka på hundrafemtio
tusen riksmynt». Dertill hade hon varit vacker;
ännu på gamla dagar var hon en ståtlig qvinna, och
det uttryck af mild undergifvenhet, som låg i hennes
mörka ögon, öfverensstämde på det behag-

44*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free