Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trofast i vänskap och kärlek. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
ligaste med det starka silfverskimret i hennes
fordom så svarta hår.
Men om nu tant Betzy föredragit att lefva ogift, så
var hon dock icke ensam-, hon hade en fosterdotter,
till hvilken hon slutit sig af hela sin själ.
Tant Betzys blickar sväfvade ofta mellan denna unga
flicka och ett mans- och ett fruntimmersporträtt, som
voro målade i olja och hvilka hängde öfver tant Betzys
skrifbord, och det hände icke sällan att hon då sade:
»Så lik du är din mor, min flicka!»
Och flickan log och såg kärleksfullt upp till de
båda målningarna, som föreställde hennes länge sedan
hädangångna föräldrar. »Hvad de båda måtte hafva
hållit hvarandra kära», hörde jag henne en gång säga.
»Det gjorde de visst!» svarade tant och satte sig i en
länstol. Der, i hvardagsrummet, hade hon- sin vanliga
plats, och treflig var den, i synnerhet då det som
nu var sol och sommardag. Genom de öppna fönstren
syntes skogväxta kullar och några muntert svängande
väderqvarnar samt den glittrande ån, som lik ett bredt
glänsande streck delade midt itu de blomsterprydda
ängarna, och längst bort, bakom lummiga trädtoppar,
skymtade en kyrkspiras förgyllda kors. På detta
hvilade tant Betzys blickar, medan hennes tankar må
hända ilade tillbaka till länge sedan förgångna tider.
Hvarföre hade hon icke gift sig? Denna fråga föll
plötsligen i mitt sinne, der jag satt midt emellan
tant och hennes fosterdotter. Men behöfde jag väl
göra mig denna fråga, hvars svar jag så väl kände,
och nu flyttades äfven mina tankar långt tillbaka och
jag genomlefde ännu en gång det förflutna, der den ena
lilla erfarenheten efter den andra bildade ett helt,
som jag här vill förtälja. v -
Tant Betzys föräldrahus var ett som dugde, och
storståt-ligt lefdes der också. Betzy var enda barnet;
det var en snäll liten flicka, bestämd och hurtig,
liksom hennes far, och bara hon pekade på något, så
fick hon det. Om det legat i hennes natur att blifva
bortskämd, så hade hon blifvit det.
Nu skulle hon hafva en lekkamrat, ty tiden blef
henne lång, och så fick hon en. Det var en fader- och
moderlös flicka, som kom i huset. En vacker unge var
hon, fast alldeles olika Betzy, som var lika lugn och
pålitlig, som Ada var nyckfull. Denna kunde gråta och
skratta i en handvändning; hon var sig inte en minut
lika, hvarken i lynne eller ansigts-uttryck och Betzy
kallade henne också ett Aprilväder. Men oafsedt all
denna olikhet voro de båda flickorna oskiljaktiga
och de bästa vänner i verlden. Fyra eller fem år
gingo oförändrade förbi, och så kom den stunden då
de begingo Herrans nattvard tillsammans och de stodo
der på kyrkogången som två systrar, och de sade också
hvarandra att de voro det. Efter den tiden var Betzy
om möjligt ännu mera beskyddande än förr emot Ada,
och denna tryggade sig äfven till henne.
En dag sutto de båda flickorna vid ett fönster inne
i salen. Betzys far inträdde, och, i det han med ett
leende betraktade sina flickor, sade han:
»Nå, hvad praten ni der borta om?»
»Om rikedom, kära farbror», svarade Ada, »ja hvad
den rike ändå är lycklig!»
»Den kan vara det, men ...»
»Jag har sagt Betzy, att hon åtminstone är det»,
menade Ada på sitt vanliga skalkaktiga sätt, »och
dertill är hon vacker ,,,»
Betzy smålog och skakade sitt hufvud. »Hvad det
beträffar», svarade hon, »så har jag icke något
företräde framför dig.»
»Jo, det syntes i går på grosshandlaren Wensjös bal;
man trängdes omkring dig, medan jag satt temligen
oobserverad, och om du inte förbarmat dig öfver mig
och obligerat några af dina kavaljerer att dansa med
mig, så hade jag fått sitta der!»
»Du öfverdrifver ...»
»Nej, inte ett grand! Du är vacker, qvick ...»
»Säg hellre renhjertad och förståndig», sade herr
Palm, Betzys far, och strök hennes rodnande kinder,
»men kanske något för mycket befallande . . .»
»Jag bras på pappa», svarade hon gladt.
»Qvick», fortfor Ada, utan att låta störa sig af
deras ord, »firad, rik, medan jag, stackars flicka,
inte har någonting; inte en skilling, som jag kan
kalla min, ingen far, ingen mor och egentligen inte
heller något hem ...»
»Intet hem? Hvad räknar du dä vårt hus för?» frågade
Betzys far, visst inte häftigt, ty det var aldrig
hans sed; men det låg något i hans röst, som tydde
på att han var misslynt.
»Hafva vi ingen plats i ditt hjerta?» sade Betzy och
slog sin arm om Adas lif.
»Jo, ack jo!» svarade hon, kallande sig för en tanklös
liten toka och sade att hon inte förtjenade all den
kärlek, man visade henne.
»Det gör du visst», sade Betzy, »och jag förstår väl
att vi aldrig kunna stå dig så nära, som far och mor
skulle gjort; men en trofast vän, det kan du alltid
räkna i mig och mitt hem är alltid ditt.»
»Du är en vänfast liten flicka, Betzy», sade hennes
far; derpå talade han om en stor middag, till hvilken
de voro bjudna, drog skämtsamt i en af hennes mörka
lockar och bad att hon på denna fest skulle visa sig
på det fördelaktigaste; ty man skulle sammanträffa
med allt hvad fint folk der fanns i staden och han
ville att nian riktigt skulle beundra henne. * »Nå,
det felas väl aldrig», sade Ada och log plötsligen,
»farbror får snart vara betänkt på att gifta bort
henne.»
»Ja, blir det en bra karl, så skall jag visst inte
spara på välsignelsen!»
»För min del», återtog Ada, »tyckte jag i går bäst
om Edvardo Sundler; gjorde inte du det också?»
»Åh ja», svarade Betzy och skakade sina svarta
lockar så att de föllo Öfver hennes kinder, som lyste
blossande röda.
»Han har ett så fint sätt», återtog Ada, som under
det hon talade såg sig i en väggspegel, samt lekte med
sina guld-örhängen, »nå han är ju också af god slägt,
fast fattig som Job; men jag går ändå så långt,
att jag hellre skulle vilja gifta mig med honom,
än herr Hertz med sin halfva million. En sådan man
skulle jag inte vilja hafva! Han ser ju så eländig ut,
som om en vindpust skulle kunna förgöra honom!»
»Lyckligtvis synes han heller inte reflektera på dig»,
sade herr Palm leende, »och du kan således vara lugn.»
»Ja, nog får jag lugna mig», svarade Ada gladt,
»så mycket är säkert, ingen springer bort med
mig! Men derföre kan det ändå vara mig tillåtligt
att svärma för unga mörkhyade män, eller huru, du
stora förståndighetsmönster?» Och hon fattade Betzy
om lifvet och sade, att hon just önskade att hon vore
så lugn och oåtkomlig som denna.
Det förgick nu ett par dagar då de båda flickorna
återigen talade om Edvard Sundler, som de träffat
borta i någon familj; medan Ada var outtröttlig i
att berömma honom teg Betzy fortfarande ända tills
Ada sade sig hoppas, att han vore så klok och såge
sig om efter ett rikt parti.
»Låg och egennyttig tror jag icke alls att han är»,
sade då Betzy kort.
»Jag trodde du skulle gilla detta såsom något högst
förståndigt. Hvar kommer väl någon utan penningar här
i verlden? Jag tycker just att herr Sundler vore en
man för dig!». Ada sade detta på sitt vanliga tanklösa
sätt och Betzy vardt röd i ansigtet som det band,
hon bar om sin halskrage.
»Jag kommer sjelf att välja mig en man», svarade hon
och såg så hög ut, som en riktig prinsessa.
»Är du stött, söta du? Nej, då blir jag rädd!- Ack,
jag skall aldrig, aldrig mera tillåta mig yttra
någonting så djerft! Jag skall bara fundera för
jnig sjelf. Se så, Betzy, se nu god ut igen!» Leende
och halft knäböjande lutade Ada sig framåt. Hennes
blottade hals och sköna skuldror omgafs af ett rikt
fräs af blåa sidenband, mot hvilket den rödbruna
skiftningen af hennes hår bröt sig i behaglig
kontrast medan hon på Betzy riktade en gnistrande och
skalk-aktig blick. Och den förfördelade smittades af
hennes munterhet samt smekte hennes kinder, i det hon
kallade henne för den dummaste varelse under solen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
