Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trofast i vänskap och kärlek. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
Efter denna dag talade Ada sällan om Edvard Sundler
och Betzy aldrig; men ur deras tankar gick han nog
inte och hvar och en af dem var på sitt vis glad,
då han kom på besök, och detta gjorde han den
tiden ofta. Dessa besök misstycktes icke af Betzys
föräldrar, och de sade att han var en artig, beläst
och uppmärksam ung man.
En sak var dock klar och det var, att herr Sundler
mera pratade med Betzy, än med Ada. Man observerade
honom en gång dansa med denna sednare, och fast han
och hon sågo så glada ut, som om de kunnat flyga,
så talade de aldrig ett ord med hvarandra; och så
der tysta voro de för resten ofta tillsammans. Annat
lif var det i honom då han sällskapade med Betzy. De
voro också de ståtligaste två unga menniskor man
kunde se. Ack, jag glömmer aldrig huru strålande och
vacker Betzy var vid denna tid! Hennes ögon lyste
som solar och hennes ansigtsfärg var så klar, som en
sommardag. Blott en gång häntydde hon för väninnan,
att om en förändring skulle inträffa, någon lycklig
och glad förändring, så skulle Ada aldrig lemna
henne. Det är väl sannt, att Ada såg ut som .om hon
inte rätt förstod dessa ord; men Betzy märkte det
inte, hon var sjelf helt rodnande och förvirrad.
Ja, en förändring inträffade också; men icke en sådan
som hon hade tänkt sig. Hennes far insjuknade häftigt
och efter några få dagar låg han på bår. Denna förlust
gick Betzy djupt till hjertat, fastän hon inte jemrade
sig och grät som modren. Ada deltog mycket i deras
sorg och var dem båda till stor tröst och gagn under
denna tid. Edvard Sundler kom nu som, alltid och han
var den förste, som kom Betzy att småle igen.
När det blef sommar, flyttade den lilla familjen ut
till ett landtställe, som låg en bit utom staden. Der
var vackert och grönt omkring dem; men Ada visade
ingen håg att gå ut; hon höll sig helst på sitt rum
och sade att hon hade en sådan hufvudvärk, att hon
icke kunde se samt frågade, om icke hennes ögonlock
voro röda och svullna, och det voro de onekligen. Der
kom nu läkare, som ordinerade stillhet och kylande
medel. Betzy satt inne hos den sjuka och var rädd
att en enda vindpust skulle nå henne och skötte henne
som om hon varit ett barn i stället för en flicka på
nitton år. Nå, barnslig var hon också och egensinnig
med, fåordig, till och med tvär emot Betzy samt
låtsade ofta sofva för att slippa tala med henne.
Under den tid Ada låg så der sjuk var Edvard Sundler
väl så ofta på besök som förr och en dag vandrade han
vid Betzys sida genom den lilla parken. Solen sken
öfver trädtopparna och kastade likasom ett darrande
nät af guld på den sandade gångstigen och vinden
vände sakta på blad och grässtrå.
»Här är svalt och skönt», sade herr Sundler, »hvad
säger ni om vi skulle slå oss ner här i bersån?»
»Ja», svarade Betzy, »jag föredrar den här lilla
gräsbänken framför alla soffor i verlden. Sommaren
är herrlig!» Och hon tog plats vid hans sida och
blickade på honom med sina strålande ögon.
»Att vi inte snart få mamsell Ada ut! Hur mår hon
i dag?»
»Ni lider utaf grufliga distraktioner, herr Sundler;
det är minst för femte gången denna dag ni gör den
frågan», sade Betzy leende. »Hvad i all verlden går
åt er, ni är er då alldeles inte lik.»
»Således förefaller jag er underlig till lynnet»,
svarade han, »och ni har säkert gissat er till
orsaken!»
»Gissningsförmåga är något som jag helt och hållet
saknar», svarade hon rodnande. Den lätta, skämtsamma
ton hvarmed de hittills samtalat hade plötsligen
blifvit förvandlad till en mera allvarlig, och
tvekande sade han:
»Men om mina ord skulle misshaga er?»
»Jag vill vara nådigt stämd!» sade Betzy med
klappande hjerta, i det hon sökte att tala så gladt
och obesväradt. som möjligt.
»Nå, om jag nu skulle gifva er ett kärleksförtroende.»
»Ett kärleksförtroende?» upprepade hon långsamt.
Det blef tyst några sekunder och man hörde blott ett
och annat fågelqvitter, ackompanjeradt af insekternas
sakta surrande.
»Ja», talade han åter, »om jag haft mina
distraktioner, så rår jag ej för dem; jag erkänner,
att jag varit ojemn och orolig till lynnet. Jag sade
att jag vill gifva er ett kärleksförtroende . . . ser
ni, den person, jag älskar, älskar jag af hela min
själ . . . jag fruktar hon icke besvarar min kärlek!»
»Hvarför fruktar ni detta?» Betzys röst var sväfvande
och låg.
"Har jag inte skäl? Tänk bara på allt! Men jag förgås
af ovisshet och derföre nlåste jag tala, måste hafva
klarhet, fastän jag vet jag gjorde rättast i att tiga;
ty ännu kan det dröja åratal, innan jag kan säga:
nu har jag bröd för oss båda. Säg, har ni inte anat
mina känslor?»
»Jag har det», svarade Betzy sakta.
»Och hon ... har hon talat om mig? Hvad kan jag
hoppas?»
»Hon», upprepade Betzy.
»Ja, säkert vet ni hvad hon tänker. Men hvarför
undviker Ada mig? Säg, vill ni framföra till henne
mitt hjertas tankar? Ni* hennes bästa vän, hennes
välgörarinna, hennes allt. Huru lugnande har det
icke under dessa veckor varit att få tala med er om
henne! . . . Ja, nu har jag biktat mig för er ... må
ni inte neka att till henne föra min talan!»
»Ja», sade Betzy, i det hon med handen strök sig öfver
pannan; hennes röst var’ förändrad, det låg som en
dimma öfver den. »Ja, jag skall tala med henne. Gå
ni hem så länge och var lugn. Hon och jag hafva
inte talat om . . . om det ni nyss förtrodde mig;
men då jag tänker närmare på saken tror jag att hon
. . . med ett ord, herr Sundler, jag är öfvertygad,
att ni har ... att ni har allt skäl att hoppas.»
»Ack, Betzy, ni gör mig till den lyckligaste varelse
under solen! Ni har likasom gifvit mig ett nytt
lif! Ja, jag känner, att om denna förhoppning skulle
svika mig, så ...»
»Gå blott, gå och var lugn!» bad Betzy vekt.
Han var för upprörd att märka hennes sinnesrörelse
eller att finna något besynnerligt deri, att hon
önskade vara allena. Han gick; sanden knarrade
under hans fötter och han hörde icke fraset af
hennes klädning, då hon nu nästan tillintetgjord
sjönk på knä, lutande sitt ansigte mot gräsbänkens
torfvor. Så låg hon orörlig en stund; då hon åter
höjde sitt hufvud var det henne som om åratal
hade tillända-lupit, var det som om hennes ungdom
flytt. Hennes läppar voro halföppnade, hon tryckte
händerna hårdt mot sitt bröst, och om hon inte
hade upphört att lefva, hade dock lifvet förlorat
sitt värde.
Betzy hörde till de naturer, som helst sluta inom sig
sjelfva hvad de känna. Inte ett ord, inte en klagan,
ingen suck kom nu öfver hennes läppar; stilla vandrade
hon mot sitt hem för att fullgöra det uppdrag,
han gifvit henne. Hennes rörelser hade sitt vanliga
raska och bestämda uttryck, ty hon hade lika mycket
sannt mod som ömhet, och om hon icke kunde återtaga
hvad hon skänkt bort, låg säkert redan det kommande
i hennes lif klart utstakadt framför henne.
Då hon kom in i salen mötte hon sin mor, och i det
hon lade armen om hennes hals sade hon: »kära, gamla
mamma, vi hafva nu blott hvarandra!»
»Ja, du tänker på din far», sade modren och grät.
Betzy kysste då hennes kind samt gick direkte in
till Ada^ och den förmiddagen såg ingen vidare till
henne. Men Ada blef kry igen samma dag, ja, så kry,
att hon kunde gå ned i trädgården och tala vid
Edvard Sundler.
»Kan du tänka dig, Betzy», sade Ada en stund efter
detta samtal; »jag har varit hardt nära att blifva
svartsjuk på dig.»
»Och hvarföre det då?» frågade Betzy med en lätt
färgskiftning.
»För jag tyckte att Edvard var allt för intresserad af
att tala med dig; den dumma gossen har erkänt att han
intogs af en oöfvervinnelig blyghet i min närvaro,
likasom jag vore så farlig! Och hon skakade sitt
vackra hufvud, så att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
