- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
350

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trofast i vänskap och kärlek. Teckning af Sylvia - Finland. Tore E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

350

bruna lockarna fläktade öfver hennes kinder. Den
snälle Edvard, det är bara skada att han skall vara
så fattig! Bet kommer att dröja en hel evighet,
innan han och jag ...»

»Det kan bli snart nog, såvida I viljen ingå på ett
förslag, som jag ämnar framställa», svarade Betzy
och började i ordalag, som om de skulle göra henne
den största tjenst, i fall de på fördelaktiga vilkor
ville arrendera en egendom, som hon med första tänkte
tillhandla sig.

Ada klappade i sina händer, hoppade och flög Betzy i
famnen och sade, att hon icke visste huru hon skulle
gifva sig till tåls till morgondagen, då hon skulle
få tala om det för sin fästman. "Så innerligt snäll
du är emot mig!» slutade hon.

»Äro vi icke systrar!»

»Ack ja! Och vi skola bilda en liten treflig familj
tillsammans, åtminstone tills du gifter dig; jag är
så egoistisk, att jag önskar detta inte måtte blifva
för snart. Men en sak måste du lofva ... du skall
försöka att hålla af Edvard som en bror!»

»Ja, jag skall försöka», svarade Betzy, medan en tår
föll ned på den blomsterbukett hon lutade sig öfver.

»Ja», återtog Ada med den lilla öfverdådiga munterhet,
som var henne egen, »jag befaller att du hädanefter
icke må betrakta min kärälsklige fästman som en
främmande person och att du med första må inrymma en
plats för honom i ditt hjerta!»

Efter denna qväll blef det stor brådska der i huset;
ty det är klart att herr Sundler med glädje gick in
på att blifva Betzys arrendator. Gratulerande vänner
kommo nära och fjerran ifrån, och en ung flicka bland
dem sade vid en förtrolig tete å tete till Ada,
det hon tänkt att någon helt annan skulle blifvit
fru Sundler.

Ada såg härvid så förvånad ut, som om hon skulle
fallit ned ifrån skyn. »Du kan väl aldrig mena Betzy
heller», sade hon skrattande, »ack, du oskyldiga,
lilla lamm! Yet du då inte att alla här i huset först
och främst vända sig till Betzy, äfven när de söka
mig! Hon är ju dottern och jag är blott... nå ja,
jag är fosterdottern; hon är rik, jag är fattig; hon
är oberoende, jag beroende, och när en ung man vill
hafva inträde i huset, så måste han göra så här»,
och härvid bugade hon sig skämtsamt för Betzy och
hennes mors porträtter, som hängde på en vägg; »nej,
min söta, detta är inte mera än vanlig höflighet!»
Och för den der »vanliga höflighetens» skull hade
nu Betzy trott hvad hennes hjerta så högt önskade
och skänkt bort hälften af sin själ åt en person,
som aldrig egnat en tanke till henne på annat sätt,
än att det var genom henne, han fick nalkas en annan.


Det slag, som emellertid drabbat Betzy, hade hon kraft
att bära och ju större brådska hon hade omkring sig
och ju gladare de nyförlofvade voro, desto nöjdare och
lugnare syntes hon sjelf .- det var alldeles som deras
lycka varit hennes egen. Styra och ställa fick hon
också bäst hon behagade, ty hennes mor var nöjd med
allt, blott hon sjelf slapp något besvär. Sålunda gick
det raskt undan såväl med egendomsköp som utstyrsel,
och efter ett par månaders förlopp firade Edvard
Sundler och Ada sitt bröllop.

Betzy var brudtärna, och fast hon var blek och
darrade litet på handen, då hon fastade kronan på
brudens hufvud, så var hon den ståtligaste unga
tärna man någonsin kunde se. Detta tyckte också den
marskalk, som fallit på hennes lott, och kort efter
bröllopet anmälde han sig som friare; men både han
och mången ungherre efter honom, hvilken infann sig
i samma ärende, fick det svar, att hon alltid tänkte
förblifva ogift.

Unga fru Sundler frågade väl hvad det var för dumma
griller Betzy fått i sitt hufvud och menade, att
när hon såg deras lycka, så skulle den komma henne
pä andra tankar; men Betzy skakade blott småleende
sitt hufvud och dervid blef det.

Herr och fru Sundler bodde i den ena våningen och
Betzy och hennes mor i den andra samt voro så godt som
en familj. För Ada blef också Betzy allt oumbärligare;
hon hjelpte henne att sköta hushållet och när kassan
inte räckte till för den obetänksamma och slösaktiga
unga frun, så var det Betzy, som räddade henne från
alla bekymmer.

På detta sätt förgingo omkring en fem års tid
och under dessa var Betzy blott en gång riktigt
missnöjd. Det var en dag då Ada menade att hennes man
var allt för njugg emot henne; att han gaf henne för
litet penningar; att det var en stor dumhet när en
fattig flicka gifte sig med en fattig karl och att hon
varit dåraktig, som tagit den förstkommande friaren.

»Jag vill inte tro», sade Betzy, »att du verkligen
tänker hvad du nu sagt; men ändå göra dina ord ett
obehagligt intryck på mig! Må du aldrig upprepa dylika
yttranden, som äro ovärdiga så väl honom som dig!»

Och härvid grät hon och väl kunde hon fälla tårar
öfver att en äkta kärlek sådan som hennes, blifvit
försmådd - en kärlek, aldrig uttalad, aldrig anad,
och som hon stilla och troget gömt i sitt bröst.

»Var inte ledsen på mig», bad nu Ada, »jag vet jag
är en oförståndig stackare. Edvard är snäll, och
uppriktigt sagdt, när jag riktigt tänker på saken,
så är jag också rätt lycklig!»

Det goda förhållandet blef snart härefter återstäldt
emellan dem; men några månader härefter splittrades
för alltid den lilla familj kretsen. En smittosam
feber ryckte nästan samtidigt bort Edvard Sundler och
hans unga maka, sedan de i Betzys vård anförtrott sin
då några månader gamla dotter, den lilla Ada. Denna
nya pligt var för Betzy likasom en lifvande fläkt,
och hon grät och skrattade när den lilla för första
gången jollrade mot henne sitt: »mamma!»

Och der satt nu den unga fosterdottern, en uppvuxen
tärna, och tant Betzys blickar hvila på henne med
moderlig stolthet medan hon med ungdomens mjukhet
och behag lutar sig fram genom ett öppet fönster,
för att insupa doften från syrenhäckens blommor. Tant
Betzy småler, och väl kan hon det, vare sig att
hennes tankar gå tillbaka i tiden, eller ila fram i
den, så möta henne idel fridsälla bilder. Det lugn,
som en bekämpad passion och en val uppfylld pligt
skänker åt menniskan, ligger utbredt öfver hennes
anlete och gifver henne i mina ögon någonting heligt,
och i mitt stilla sinne hviskar jag: trofast i vänskap
och kärlek.

/äg vet ett land i höga norden, *Ett land, som sköljs
af Östervåg, Ett slägte, sträft och kargt på orden,
Men styft och segt och stort i håg; - Hvem är det väl,
som verkligt känner Och icke älskar denna strand,
Som ammar än ett folk af männer Och kallas .... tusen
sjöars land?

Kring sjö och träsk, bland björk och furu, Der frosten
härjar skog och mark Och hungern lärer bonden, huru
Man ock kan göra bröd af bark, -

Der bor en kringströdd liten skara Af samma gamla
stam som vi; Den stam är knotig, må så vara, Men der
är masur inuti.

Vi Svenskar lärt med vördnad ära Agricola, Porthan,
C^strén, Och innerligt vi hålla kära Choraeus,
Runeberg, Franzén. Det klingar skönt, när Suomi
talar Tegnérs och Kellgrens modersmål: Hvem älskar
ej Nadeschda, Fjalar, Leontes, Hanna, gamfe Stål?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free