Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lund. Den 4 December 1676. J. Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid.
Den 4 December 1676.
minnet af den märkvärdiga strid, som för tvenne
|1 århundraden sedan utkämpades vid Lund, på flera
ställen af landet firas, hafva vi trott oss bereda
denna tidskrifts läsare ett nöje genom att i enkla
drag skildra dess förlopp och betydelse.
Förtviflad var i sanning den belägenhet, som hos Karl
XI framkallade det djerfva beslutet, att under de
mest försvårande omständigheter angripa den i alla
hänseenden öfverlägsna danska hären. Allting hotade
ramla kring honom, hans tyska besittningar voro nära
att gå förlorade, hans flotta hade blifvit i grund
slagen, fienden hade öfversvämmat Sveriges södra
provinser, och på honom kastades skulden för alla de
olyckor, som inträffat genom ett krig, i hvilket hans
oskickliga förmyndare inkastat honom. Nu sist hade det
infall i Skåne misslyckats, genom hvilket han försökt
att öfverraska danskarna i vinterqvarter en, och
hans trogna armé hade af brist på det nödvändigaste
blifvit förminskad från 12,000 man till 75000 och
sammansmälte fortfarande, under det den väl försedda
.fiendtliga hären räknade åtminstone 10,000 man.
Ett fortsatt stillaliggande hotade armén med
fullständig undergång. Ettdera måste Karl XI återtaga
till Småland, hvilket varit detsamma som att skymfligt
uppgifva fadrens lysande eröfringar och utsätta sig
för deraf framkallade inre vådor, eller också måste
han angripa fienden. För det sednare beslöt sig den
unge konungen emellertid efter moget öfvervägande. Ett
nederlag kunde under dylika omständigheter knappast
blifva mera förderfligt, än återtåget, och segern
var dock icke alldeles osannolik, emedan danskarna
tydligen fruktade svenskarnas vapen och skydde att
komma i beröring med deras bitande stål.
Hittills hade likväl den uppsvällda Käflinge-ån,
som åtskilde båda härarna och hvilken i en träskig
dalgång från Öster till vester framflöt mellan höga
strandsluttningar, hindrat svenskarna att komma
öfver till sina fiender. Men i början af December
isbelades ån genom en stark köld, och snö betäckte
marken. Söndagen den 3 December beslöt Karl XI, efter
rådplägning med Helmfelt, Ascheberg och Dalberg,
att under den följande natten i tysthet gå öfver
till den fiendtliga sidan och om möjligt öfverrumpla
konung Kristian V i hans läger. Som likväl månan under
förra hälften af natten kastade sina strålar öfver de
hvita fälten och klart belyste hvarje föremål på dem,
kunde uppbrottet icke ske förrän den gått ned, klockan
2. Emellertid vidtogos under aftonen och förnatten
försigtigt alla anordningar. Soldaterna kröpo
ur sina hyttor och de af svält utmattade
hästarna sadlades, hvarjemte det ringa artilleriet
förspändes. Allt var dock i sista stunden nära att
upptäckas, då några halmhyttor af vårdslöshet råkade i
brand. De fiendtliga generalerna, som hos sin konung
firade ett muntert dryckeslag i Benstorp, blefvo
härigenom uppmärksamma, i följd hvaraf den tappre
Meerheim red ut på rekognoscering utanför svenskarnas
venstra flygel. Men der fann han Aschebergs trupper
vid Örtofta ännu i stillhet och blef tillbakakastad
af dennes ryttare.
På utsatt timma uppbröt svenska hären och marscherade
ur högra flanken till öfvergångspunkten, belägen
något öster om Stora Harje qvarn, omkring en mil
norr om Lund. Allt gick lyckligt, och klockan
4 på morgonen var öfvergången fullbordad samt
armén formerad i slagordning. Efter vanligheten
då för tiden uppställdes den på två linier, med
kavalleriet fördeladt i tvenne hälfter (19 stora
sqvadroner hvardera) på flyglarna samt infanteriet
och artilleriet (8 kanoner) i midten. Infanteriet
var emellertid så svagt (knappast 2>000 man på 10
bataljoner), att det blott kunde fylla midten af
första linien och att den andra måste ersättas med
kavalleri (6 sqvadroner); och på det den första linien
skulle erhålla samma frontlängd, som den fiendtliga,
måste den andra linien göras hälften svagare, än den
första. För öfrigt stod infanteriet då ännu sex man
högt samt utgjordes till tredjedelen af pikenerare
med 9 alnars långa pikar, hvilka ställdes i midten af
bataljonerna mellan musketerarne; kavalleriet stod
tre man högt och var beväpnadt med långa huggvärjor
och pistoler.
Sålunda formerad, anträdde armén marschen ur högra
flygeln öfver de snöbetäckta fälten vester om Hoby
och Stång-by kyrkor, der ett fruset träsk måste
öfverskridas. Meningen var i början att, då man
hunnit danska lägrets venstra flank, svänga in åt
venster och ofördröjligen anfalla. Men då snart
derefter (omkring kl. 6) danska armén, som denna dag
skulle mönstras, befanns redan vara allarmerad och
anmarschen således upptäckt, samt det mellanliggande
fältet var genomskuret af stengärdesgårdar, som de af
hunger försvagade hästarne svårligen kunde öfverhoppa,
beslöt man fortsätta marschen till Lund, för att dels
få denna stad såsom flankstöd för högra flygeln, dels
i ryggen erhålla Malmö, den enda fästning svenskarne
ännu innehade i Skåne. Tåget fortsattes derföre under
den börjande dagningen förbi Vallkärra och Nöbbelöfs
kyrkor mot Lund.
Emellertid hade den danska hären, af hvars 10,000
man hälften var kavalleri (43 stora sqvadroner) och
hälften infanteri (17 starka bataljoner) och hvilken
hade icke mindre
Sv. Familj-Journ. 1876.
45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
