- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
354

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lund. Den 4 December 1676. J. Mankell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

354

än 56 kanoner, blifvit uppställd i liknande
slagordning med den svenska samt ur venstra flanken
äfven anträdt marschen mot Lund. Båda härarna
påskyndade stegen för att först nå denna stad och
erhålla det derigenom påräknade stödet. Just som
de främsta rytteriafdelningarna voro nära att hinna
målet, uppgick omkring kl. ]/2 9 f. m. den vintersol,
som skulle belysa den i svenska historien så ryktbara
måndagen den 4 December 1676, samt kastade sina
bländande strålar öfver de hvita, snöbetäckta fälten,
öfver den gamla biskopsstaden med dess kyrktorn och
trappformiga husgaflar, öfver de på fälten spridda
byarna och gårdarna, samt öfver de tvenne härarna -
svenskarna i sina blå och gula samt dan-skarne i
sina röda uniformer - hvilka med flygande fanor och
klingande spel skyndade fram. Det var ett högtidligt,
gripande skådespel, hvilket äfven djupt kändes af de
ögonvittnen, hvilkas berättelser om slaget blifvit
förvarade till efterverlden.

Nära spetsen af sin högra flygel red Karl XI, ännu
blott en tjuguettårig yngling, på en brun häst och
iklädd en mörkgrå lifrock med undersittande kyller,
benkläder, kraghandskar och värjbälte af gul kyller,
grå filthatt och grofva ryttar-stöflar. I hans
sällskap voro fältmarskalken Helmfelt, generalen
Ascheberg, riksrådet Johan Gyllenstjerna, öfversten
Dalberg och generallöjtnanten O. "W. Fersen,
befälhafvare för högra flygeln, m. fl. Midten, under
generallöjtnant Schultz, hade i följd af den hastiga
ridten blifvit ett långt stycke efter. Och sist
kom venstra flygeln under generallöjtnant Galle. Å
danska sidan följde konung Kristian med sin venstra
flygel under generalen Ahrensdorf; hans midt fördes
af generallöjtnant Bauditz, och högra flygeln, som
var efterst, af generallöjtnant Ahrensdorf.

Klockan omkring nio, då svenskarna passerat
Slibe Höi och båda härarnas spetsar kommit nära
väderqvarnen norr om staden och nedanför den höjd,
på hvilken ruinerna af Allhelgonakyrkan befunno sig,
svängde man å båda sidor in åt venster och höger,
hvarpå slagtningen och handgemänget började. I
denna första strid blefvo flera svenska sqvadroner
öfverändakastade, men drabanterna och lifregementet
till häst (Svea lands ryttare) betäckte sig under sin
tappre öfverste, Bjelke, med ära och tillbakadrefvo
ensamma den öfverlägsna fiendtliga flygeln mot
Galgbacken.

Derefter uppstod ett uppehåll, hvarunder högra
flygelns andra linie fick tillfälle att uppsluta
bredvid den första, hvarefter ett nytt handgemäng
vidtog, som varade mellan kl. 10 och 11. Under det
samma sammanblandades de stridande sqvadronerna,
och båda konungarna deltogo personligen i
handgemänget. Som Karl XI:s häst fick en kula i
pannan, hvilken studsade upp mot konungens hatt, blef
den orolig, hvarföre konungen måste bestiga en annan,
hvit springare. Det var äfven under denna fäktning,
som Karl XI af misstag satte sig i spetsen för en
dansk sqvadron och kommenderade anfall samt lät
pukarne röra spelet, fastän fienderna icke märkte,
hvem som förde dem an. När konung Kristian såg, att
det på denna sida började gå illa för honom, begaf han
sig, jemte sin broder Georg, till sin högra flygel.

Derpå uppstod ånyo ett kort uppehåll, som af
båda parterna begagnades att samla de spridda
sqvadronerna. Men derefter framgingo svenskarna
ånyo, mellan kl. 11 och 12, för tredje gången till
anfall vid sjelfva galgen, och denna gång afvaktade
danskarna icke detsamma, utan drogo sig tillbaka,
med sin eld försökande afvärja fiendens påträngande,
samt i början långsamt, men sedan allt skyndsammare,
till dess slutligen deras återtåg urartade till vild
flykt förbi Ladugården mot Käflingeån. Konungen och
Helmfelt följde efter med sina utmattade sqvadroner,
så skyndsamt sig göra lät, ända till ån, hvilken
danskarna öfverskredo mellan Hoby kyrka och Lilla
Harje qvarn, hvarvid isen brast och flera hundrade
funno sin död i vattnet. Vid samma tid öfvergaf
äfven konung Kristian slagfältet och skyndade till
Landskrona, der han inträffade på eftermiddagen.

Först under sist skildrade strid hade båda härarnas
infanteri och eftersta rytteriflyglar sammandrabbat
något öster om vägen mellan Lund och Wallkärra. Som
svenska fotfolket

led oerhördt af det mångdubbelt öfverlägsna fiendtliga
artilleriet, framgick det, oaktadt dess svaghet,
först till anfall med blanka vapen, men blef efter
en ärofull strid, i hvilken särdeles fotgardet under
öfverste Gyllenstjerna utmärkte sig, krossadt och
tvunget att med glesnade leder vika tillbaka vester
om landsvägen och lemna kanonerna i fiendens våld.

Samma öde drabbade venstra kavalleriflygeln under
Galle, som genast stupade, hvarefter en del af hans
trupper ned-höggos och återstoden drog sig tillbaka
mot Nöbbelöf.

Lyckligtvis förföljde ej danskarna genast,
utan tillbragte en stund med att ordna sina under
handgemänget brutna leder. Härigenom fingo de slagna
svenskarna tid att sluta sig tillsammans, hvarefter de
under befäl af generallöjtnant Schultz skyndade mot
Lund för att uppsöka konungens flygel. Men då denna
icke syntes till, ordnade Schultz sina öfverlefvor,
omkring hälften af den ursprungliga styrkan, i en
ny slagordning (på 5 bataljoner och 18 sqvadroner)
mellan Slibe Höi och väderqvarnen, i rät vinkel mot
den förra och med staden i ryggen.

Danskarna under generallöjtnant Ahrensdorf gjorde
detsamma längre norrut och framryckte derpå omkring
kl. l på middagen, till nytt anfall. Lyckligtvis
begagnade de icke länge sitt artilleri, hvilket vapen
svenskarna nu alldeles saknade, utan nalkades, i
förtröstan på sin öfvermakt, till anfall med blanka
vapen. Ett nytt långvarigt handgemäng uppstod,
genom hvilket Schultz ytterligare tillbakaträngdes,
så att han måste stödja ryggen mot Allhelgonabacken
och stadens hus. Svenskarna skulle nu inom kort varit
tillintetgjorda, om icke danskarna, som äfven lidit
stora förluster, ånyo upphört med framryckandet och
endast låtit artilleriet spela.

Emellertid började svenskarna fälla modet Konungens
flygel syntes fortfarande icke till, och det var
mer än troligt, att äfven densamma blifvit slagen
och drifven ur fältet. Man måste följaktligen anträda
återtåget till Småland eller till Malmö. Då varseblefs
plötsligen omkring kl. l/2 3 en besynnerlig rörelse
i danskarnas leder. Kanonaden upphörde och fienden
vände ryggen till samt satte sig i rörelse norrut
mot Slibe Höi.

Orsaken till denna manöver var, att Karl XI återkommit
från den slagna danska flygelns förföljelse. Men
han medförde blott 10 glesnade och alldeles
utmattade sqvadroner samt hade hvarken fotfolk
eller artilleri, då fienden ännu hade 5 bataljoner
och 24 sqvadroner samt hela sitt artilleri. Icke
desto mindre fattade han det hjeltemodiga beslutet,
att försöka slå sig igenom till Lund för att tillse,
hvart hans öfriga trupper tagit vägen. Med sin ringa
styrka passade han på att, just som den fiendtliga
slagordningen under sitt framryckande delades genom
Slibe Höi, anfalla dess venstra flygel, hvilken
öfver-ändakastades och måste söka en tillflykt
mellan infanteribrigaderna. Härigenom tvingades
icke allenast danskarna att ändra front mot vester,
utan konungen lyckades äfven jemte Ascheberg,
Dalberg och en lifdrabant komma fram emellan tvenne
danska sqvadroner, hvarvid han dock utsattes för den
ögenskenligaste personliga fara, emedan minst tjugu
tyska ryttare satte efter honom och ropade: »Seh da,
de Hunde!» samt afsköto pistolerna, så att kulorna
hveno om öronen.

Så fort Karl XI ankommit till sina vid Lund befintliga
trupper, som med högljudda glädjerop helsade honom,
framförde han dem genast att bistå den ringa styrka,
som under Helmfelts och Bjelkes befäl uppehöll striden
med danskarna. Solen hade nyss nedsjunkit i sundets
böljor och öfver slagfältet qvarlemnat en rödaktig
skymning, då de fiendtliga linierna för sista gången
och dödligt utmattade ryckte mot hvarandra. Emellertid
uppstod ånyo ett häftigt och långvarigt handgemäng,
som var blodigare, än något af de föregående, och
under hvilket det holländska sjöfolk, som biträdt
danskarna, till större delen nedhöggs. Men äfven
denna gång blefvo de sednare slagna och tvungna att
draga sig tillbaka å ömse sidor om byn Wallkärra,
hvars kyrkogård likväl besattes af danska fotgardets
öfverlefvor, hvarigenom svenskarna, som i skymningen
ej kunde varseblifva fiendens ringa styrka, hindrades
att förfölja. Sedan konungen dock fogat anstalt
att med infanteriet storma kyrkogården och att med
kavalleriet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free