- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
355

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lund. Den 4 December 1676. J. Mankell - Vintern. B-r. - Lotusväxten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

355

å ömse sidor kringgå byn, afdrogo danskarna slutligen
(omkring kl. 5) och itände efter sig Wallkärra by,
hvars brand belyste de sista scenerna af det blodiga
skådespelet. Mörkret hade länge sedan inträdt,
då svenska härens ringa qvarlefvor fingo bivuakera
på slagfältet.

Så slutades det långvariga och skiftesrika slaget
vid Lund - utan tvifvel ett bland de blodigaste
icke allenast i Sveriges, utan i alla länders
krigshistoria. Det utkämpades af båda parterna med
yttersta förbittring och dödens skörd på slagfältet
var äfven förfärlig. Enligt officiella intyg begrofvos
sedermera ej mindre än 8,357 lik, d. v. s. nära på
hälften af de båda härarna tillsammantagna. I denna
summa torde dock de sårade böra inberäknas, som af
brist på skötsel under den kalla vinternatten fröso
ihjel eller fingo kallbrand i såren. Emellertid
kan man antaga, att åtminstone två tredjedelar,
om icke tre f j er-delar, af de stridande dödades
eller sårades. Vanligtvis anses en batalj vara mycket
blodig, om blott eu tredjedel förloras.

Först kl. 11 på aftonen red konungen in i Lund
och tog qvar ter i biskopshuset, der han med god
smak, jemte sina trogna, förtärde den måltid, som
biskopen, Winstrup, anrättat för segraren, hvem
han än månde blifva. Lätteligen kan man föreställa
sig Karl XLs stora öfversvinneliga glädje öfver den
herrliga segern. Följande dag lät han på valplatsen
församla de få ännu helbregda generalerna och högre
officerarna, med hvilka han under öppen himmel och
knäböjande tackade den allsmäktige Guden för hans
nådiga bistånd. Efter att en dag

varit inqvarterad i den allt för trånga staden,
fick armén intaga danskarnas ännu qvarstående och
väl bibehållna hyttläger samt hvila sig efter de
utståndna mödorna.

Genom segern vid Lund vann Karl XI till en början
det närmaste ändamålet med sitt infall i Skåne,
nämligen att hindra fienden begagna denna rika och
sig tillgifna provins såsom vinterqvarter, men i
stället sjelf komma i åtnjutande deraf. Dessutom
vidgades Utsigterna att få behålla de eröfrade
provinserna, fastän danskarna intagit deras flesta
fästningar. Derjemte återfingo de svenska vapnen den
glans, som genom de föregående motgångarna till lands
och sjös i någon mån förbleknat, och man kunde börja
hoppas på ett framtida omslag.

Mest verkade likväl slaget vid Lund på de inre
förhållandena i Sverige genom det anseende den unge,
.segerrike konungen erhöll. Den utmärkta beslutsamhet,
ihärdighet och tapperhet, han utvecklat, ingåfvo
allmän beundran samt väckte mod och tillit hos
hans vänner, men nedslagenhet och fruktan hos hans
fiender. Härigenom sattes han i stånd att småningom
öfvervinna det motstånd, som högadelns egennytta,
slapphet och svaghet lagt i vägen för de nödvändigaste
reformer, och att i följd häraf äfven föra kriget
med större kraft, än hittills varit möjligt.

Karl XI hade således alla skäl att sedermera under
hela sin lifstid med bön och fasta fira årsdagen
af slaget vid Lund. Ju vådligare hans belägenhet
dessförinnan varit, desto större måste hans tacksamhet
blifva öfver att hafva undsluppit densamma för att
gå en ljusare framtid till mötes.

J. Mankell.

. ed hast den sköna våren Flyr bort för qvalmig
sommar, Som bränner gräset, torkar bäckens bölja. Den
rika höst i spåren, Med årets rikedomar, De gyllne
frukter, trädens grenar hölja. Men vintrens vindar
följa De härjande och kalla, Då sorgsna foglars skara
Mot söderns länder fara Och alla fältets blommor
vissna falla. Då våldsamt stormen ryter Och, vredgad,
sjön mot härjadt land sig bryter.

Ej mer de muntra sånger

Från fåglars chor hörs skälla,

Nej, all naturen ligger uppå båren,

Ditt öga skymmer tåren;

Dock gläds, om utan ånger

Du vårens fröjder kan i minnet kalla.

Ej döda äro alla,

Nej, ännu våren blommar,

Den sinnet kan upplifva

Och mera tröst dig gifva,

Än Perus guld och verldens rikedomar.

Så, om än vintern härjar

Naturens prakt, dess minne du dock bergar.

Och när den vår, som blommar

Så herrligt här i lifvet,

Har med sin fägring och sin prakt försvunnit,

I himlens helgedomar

En vår beredd har blifvit

Åt dem, som Gud den värdiga befunnit.

Den jordens vår som svunnit

Der herrligare blänker,

Der grönskan ej betäckes

Af snö, ej källan släckes

Af solens brand, men evigt vatten skänker,

Der, renade och klara,

De frommas andar evig tid få vara.

B-*-.

l ikasom den enskilda menniskan hafva äfven folken
sin barndom, och likasom barnets sinne underbart
tilltalas af naturens språk, så se vi äfven huru
folken under sin första utveckling träda i intim
förbindelse med djur- och växtverlden; vissa af dess
gestalter ingifva dem förvåning, hopp och fruktan
och stundom se de i dem förkroppsligade väsenden,
ja gudomligheter med makt att gagna eller skada. Så
spelade asken en rol i den nordiska gudasagan; hos
de gamla hellenerna erhöll hvarje slags träd och
buske sin saga: än troddes träden vara bebodda af
gudomligheter, än betraktades de såsom af någon mild
eller grym ödets nyck förvandlade menskliga varelser.

Redan ur de indiska sagornas dunkel framlyser
bilden af den herrliga lotusblomman, som af både
indier och egypter

egnats en gudomlig vördnad. Hos indierna sitter
verldens skapare på lotusblommans blad, och blomman
sjelf är en sinnebild af verlden, uppstånden likasom
hon ur den ljumma vågen. Pistillen häntyder på berget
Meru, ståndarne på Himalajas spetsar, kalkbladen på
brahmanernas heliga land och de öfriga bladen på de
verldsdelar, som ligga spridda deromkring.

Gå vi till Egypten, så finna vi lotusblomman äfven här
föremål för mytens fantasi. Äfven här betraktades hon
såsom sinnebild för universum, och Harpokrates framkom
ur en sig öppnande lotusblomma. Pelarraderna i Thebe
och Philse, som trotsat årtusenden, äro krönta med
kapitäler, föreställande fullt utslagna lotusblommor;
det finnes intet egyptiskt minnesmärke,! på hvilket
icke Isis framställes med en lotusblomma öfver pannan
eller i handen, och Osiris’ uppstigande, d. ä.

45*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free