- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
358

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Methusalah och hans efterföljare. Bertil Stjerne - Fogdens dotter. Berättelse af Aldebaran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358

finnes äfven ett oljeporträtt-, som, enligt en
påskrift, skall föreställa Drakenberg (det är
detta sednare porträtt, som är förebilden för vår
illustration). Hvad man säkert tror sig veta om
Drakenbergs lefnadsförhållanden är, att han en tid var
högbåtsman i dansk tjenst. Holmberg nämner dessutom
flera sägner om honom, såsom att han varit med bland
Carl XII.-s bussar vid kalabaliken i Bender, der
blifvit tillfångatagen, men lyckats rymma och sedan
gått till fots hela vägen från Turkiet till Köpenhamn,
att han vid 100 års ålder ännu var så hetlefred af
sig, att han slog ihjel en sin fiende m. m.

Henrik Finne, stovaktaren vid Kungsör, uppnådde 138
år. I den nu nedbrända kungsbyggningen på Kungsör
fanns hans porträtt, måladt på Carl XI:s befallning,
med en vers under:

,,Så såg han ut, stovaktaren Henrik Finne,

Som lefde i dubbelt mannaminne.

Han tjente i sju Kungars tijd,

Utan att han leddes dervijd" o. s. v.

En gång var han uppe på kungsgården, då konung Carl XI
sprakade med honom och bjöd honom ett glas vin. Den
gamle drack samt insomnade, och då han vaknade, sade
han, att han nu skulle gå hem och lägga sig på sin
sotsäng. Detta gjorde han äfven, ty följande dagen
afled han.

Senare tiders statistiska iakttagelser rörande
mortaliteten bekräftar, att hos krigare och läkare
högsta dödsprocenten inträffar vid jemförelsevis
unga år; dernäst mindre ofta hos fabriksarbetare,
tjenstemän, skriftställare och konstnärer-, dernäst
dito hos kroppsarbetare, handtverkare och köpmän;
dernäst dito hos jordbrukare. En hög ålder uppnå
vanligen prester, isynnerhet landtprester, hvilka
ock i allmänhet föra ett lugnt inre lif, paradt
med yttre välbefinnande. Äfven historieskrifvare
och vetenskapsmän har man iakttagit ej sällan
uppnå en hög, lycklig ålderdom - särskildt kunna i
detta afseende vi svenskar med stolthet visa på en
åldrig, men ännu då detta skrifves saftig och frisk
treväppling: Anders Fryxell-Sven Nilsson-Elias Fries!

Bertil Stjerne.

Berättelse af Aldebaran.

Jodrätt ur hafvet reser sig nordliga kusten af den
nästan midt emellan Sverige och Tyskland belägna
ön Bornholm. De klippor, hvaraf denna ö består,
äro af många slag, och under det Bornholm bland dem
äger flera marmorarter eller, som de der kallas,
»cementsten», framträda dessa understundom ur den
allmännare graniten och forma sig, i synnerhet vid
kusten, till fristående flockar af hvalf, pelare och
bilder. De oroliga vågorna hafva under årtusenden
slipat dem och låtit sig krossas bland desamma.

Ej långt från öns nordligaste udde, hvarest Hammarens
eller Bornholms fyr är belägen, ligger nedanför
densamma ruinerna efter ett gammalt kloster, och strax
intill dessa resa sig strandens mäktiga klippor i de
skönaste former. Emellan de branta och ljusa klippor,
hvilka här uppstiga ur Östersjöns böljor och till
och med här och der hänga öfver desamma, höja sig ur
djupet tvenne nästan sockertoppformiga klippspetsar af
svartaktig marmor. Den större af dessa kallas »Munken»
och den mindre "Nunnan». I närheten af dessa har
den nyckfulla naturen i den fasta graniten bildat
ett ansigte, hvilket betraktaren, om han tager
inbillningen till hjelp, lätt tycker sig se med
skadeglädje skåda ned på de tvenne mörka klipporna.

Sagan förmäler, att en gammal sträng fru låtit i
klostret inspärra sin enda dotter, skön Elin, till
straff för det den unga tärnan råkat förälska sig i
den ståtlige väpnaren Rönne, hvilken den gamla damen
alldeles icke kunde tåla. Den fagra Elin hade väl en
annan friare, fogden Tönne, hvilkens frieri hennes
mor på allt sätt understödde, men då flickan förblef
obeveklig, lät - som vi ofvan nämnt - modren inspärra
sitt barn i klostret, i hopp att Elin derigenom för
alltid skulle vara förlorad för den fattige väpnaren.

Men så utgick från regeringen bud, att klostret skulle
upphöra. Rönne hade icke väl hunnit få klart för sig
detta glädjande budskap’, förr än han hastade att
på ort och ställe hemta sin trolofvade, men fogden
Tönne befallde då sitt folk att från den branta
stranden kasta de älskande i hafvets yrande skum,
hvilket grymma dåd också genast verkställdes. Sjelf
stod den af Elin försmådde Tönne .högt uppe bland
strandklipporna och åsåg med skadeglädje sin rivals
och skön Elins ömkliga slut; men knappt hade dessa
gått till bottnen förr än ur hafvet reste sig de mörka
klippspetsar, hvilka nu kallas Munken och Nunnan,
likasom hade dessa dystra stenjättar velat kräfva
hämnd för fogdens svarta mordgerning, - och ansigtet,
som betraktar dem, är naturligtvis den grymme fogdens.

Ännu, så förmäler sägnen, kan man understundom bland
bränningarne nedanför få skåda Elins vålnad blickande
mot det dystra djupet efter sin älskade.

En sommarafton i slutet af förra århundradet gingo
tvenne män, lifligt samtalande med hvarandra,
på den väg, som leder emellan de båda Bornholmska
städerna Allinge och Sand vig. Den äldre af de båda
vandrarne var redan inne i sin ålders höst, men hans
gång var spänstig, och de frodiga kinderna vittnade
om stor förkärlek för bordets njutningar. Denne man
var borgmästare, eller, som det den tiden kallades,
byfogde i de båda nyssnämnda små sjöstäderna, och
hette Peder Clausen.

Den gamle byfogdens följeslagare var hans systerson,
Erik Gad, en man af omkring 25 år och som nu
tjenst-gjorde som öfverjägare på Bornholm. Den unge
jägmästarens växt var väl hög och smärt och hans
ansigte icke obehagligt, men de dystert irrande
ögonen voro dock allt annat än egnade att väcka
sympati och förtroende.

»Jag måste säga dig», fortsatte fogden det påbegynta
samtalet, »att mitt löfte till Birgitte och Knut Hille
är orubbligt. Om en månad skall deras bröllop stå.»

»Ni tyckes hysa stort förtroende för eder blifvande
måg», invände jägmästaren försmädligt. »Känner ni då
så noga den der Knut Hille?»

»Sanningen att säga, inte så särdeles; men han har
godt rykte om sig, och du vet sjelf att grefven på
Liljendal skaffat honom den häradsskrifvaretjenst,
han nu innehar. Grefven skulle icke hafva visat ett
så stort förtroende för Hille, om han varit detsamma
ovärdig.»

»Godt, morbror, men det hindrar inte att folk
har mycket att säga om honom», inföll jägmästaren
listigt. »Onda tungor finnas öfverallt ...»

Den gamle byfogden hann ej svara på denna försåtliga
anmärkning, emedan hans uppmärksamhet just nu fastades
vid ett besynnerligt skri, ej olikt en ugglas skärande
läte. Strax derpå ilade öfver landsvägen, framför
de båda männen, en sällsam figur, hvilken kunde
sägas till hälften likna en apa, till hälften en
menniska. Det var en ung dverg, kallad svarte Hans,
en personlighet, som jägmästaren förut aldrig sett
eller hört talas om, och det var derföre med en viss
ängslan han kastade en frågande blick på sin morbror
sedan dvergen väl var ur o sigte.

»Åh», sade gubben skrattande, »nog var han ful, den
der bytingen, men inte må han väl ha skrämt dig? Det
är annars en beskedlig gosse, som dagligen springer
ärenden åt oss der-hemma, och i synnerhet är han en
stor gunstling hos Birgitte, hvilken han tjenar med
en hunds trohet.»

De båda männen voro nu komna i närheten af fogdens
bostad. Trötta af vandringen nedsatte de sig på en
bänk och återtogo det genom dvergens uppträdande
afbrutna samtalet om Knut Hille, Birgittes
trolofvade. Allt hvad list och svartsjuka kunde upp
tänka användes af Erik Gad för att göra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free