Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fogdens dotter. Berättelse af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
rivalen förhatlig i gubbens ögon, och han lyckades
äfven så väl i detta sitt bemödande, att Peder Glansen
vid samtalets slut förklarade, att om hvad jägmästaren
sagt vore sannt, så skulle aldrig Knut Hille blifva
hans dotters man!
Den gamle byfogden och hans slägting åtskildes med ett
kraftigt handslag. Ingendera af dem anade, att de haft
en lyssnare till allt hvad de talat om Knut Hille.
En stund derefter inträdde svarte Hans i byfogdens
spinnstuga och bad höfviskt att få tala enskildt
med jungfru Birgitte, Den unga flickan steg genast
upp från sin spinnrock och lemnade rummet, åtföljd
af dvergen.
Utkommen på gården och i skydd för hvarje lyssnande
öra fick nu skön Birgitte af den trogne dvergens mun
erfara alla de nedriga beskyllningar, Erik Gad hade
slungat mot hennes fästman. Yi kunna lätt fatta den
unga flickans känslor under detta sorgliga meddelande,
allra helst då vi få veta, att svarte Hans äfven
visste berätta, att byfogden lofvat sin systerson att
få Birgitte till hustru, om blott beskyllningarna
emot Knut kunde ledas i bevis. Med darrande stämma
bad hon dvergen att för andra förtiga hvad han hört
och för henne omtalat samt återvände sorgsen in
i fädernehuset.
Följande dag var jägmästare Erik Gad ute och befann
sig just uppe på den höga klippa, som är belägen rätt
öfver de båda stenpelarne Munken och Nunnan, om hvilka
vi i det föregående förmält. På en gång fastade han
sin uppmärksamhet på en liten segelsnipa, hvilken
framdrefs af den labra vinden, och snart igenkände
han de personer, som sutto i densamma, och hvilka
icke voro några andra, än Birgitte och den honom så
förhatlige Knut. En mörk rodnad betäckte hans ansigte
och krampaktigt fattade han om sin laddade bössa samt
knätoll bakom en på den yttersta klippan löst liggande
sten, hvilken dolde honom för de seglandes blickar.
»Om du, Birgitte», mumlade han halfhögt, »vore död
eller min, så skulle den tjocke byfogden ej hafva
någon närmare arf vinge och ...» Här afbröt han
sig sjelf och kastade bössan till ögat, men tog den
dock hastigt tillbaka - »nej, nej, något annat sätt
måste användas», fortsatte han »och vid djefvulen
tror jag ej att de komma rätt härunder! Denna sten
är lös och ...» Med dessa ord lade jägmästaren bort
sin bössa och, lutande sig öfver klippan, behöll han
de seglande noga i sigte under det han stödde hela
sin tyngd mot stenen.
Knut Hille hade samma dag kommit till sin fästmös gård
i Allinge, och en stund derefter hade de båda älskande
för en lätt bris seglat ur hamnen, styrande kurs förbi
Sandvig och Sandhammaren, öns nordligaste udde. Här
lät Knut båten vända undan vinden; några lätta
vindkast gjorde honom snart uppmärksam på den hotande
faran, och då så väl han som hans fästmö insågo, att
de omöjligt kunde vända åter och hinna hemmet, innan
en storm hade brutit lös, så beslöto de att segla
tätt förbi Munken och Nunnan samt lägga till nedanför
ruinerna af det gamla Hammershus slott, hvarest
en liten bugt var det enda ställe på denna kust
der landgång var möjlig och hvarifrån de förlofvade
ämnade att gå rätt Öfver till Allinge, hvilken korta
väg de ofta med hvarandra vandrat. Styrande nära
klippväggen samtalade de unga om de underrättelser,
som svarte Hans meddelat Birgitte, då ett rasslande af
grus och småsten afbröt deras samtal. Blickande uppåt
uppgåfvo de seglande ett genomträngande skrik. En stor
kullersten störtade öfver dem - ett brakande hördes,
ett plumsande i vattnet, och den lilla båten dref
från klipporna, under det dess krossade akter sänkte
sig allt djupare i de grönblåa böljorna.
Stenen hade träffat båtens akter, och vid den
härigenom uppkommande starka krängningen förlorade
Birgitte jemnvigten och föll i sjön. Knut Hille,
som blifvit svårt skadad, kunde ingenting göra för
att rädda den olyckliga. Sjelf låg han till utseendet
liflös utsträckt i slupen, hvilken nu redlös och i
sjunkande tillstånd dref ut åt hafvet.
Men på de gungande vågorna bars den unga flickan
sakta fram mot Munken. Hon hade förlorat medvetandet,
hennes ansigte var hvitt som hafvets skum, och i sin
ljusa klädning liknade hon en flytande vattenlilja.
Kring mö, som slumrar i hafvets sköte De muntra
vågorna, stämt sitt möte, De fly och skalkas med
hafvets vind Och smeka flickan kring barm och kind.
Hon tror sig hvila vid vännens sida I båten ännu och
framåt glida Utöfver vågor i purpurbrand, Och äfven
stiga pä ön i land,
Men ön den är icke mer densamma, Ty hela stranden
den synes flamma I glans af silfver och guld, och
re’n Hvart träd der lyser af ädelsten.
Och stranden är der en rosenmatta, Så skön, att
sinnet deon knappt kan fatta, Och tusen blommor,
så täcka små, Inbjuda der att sig hvila på.
Men stormen ökas omkring den unga, Det blåser friskt,
hafvets böljor gunga Med toppar hvita som vintersnön
Den arma flickan in emot ön.
Det är, som ville hvar våg sig akta Att väcka henne.
De hviska sakta, Med sälla drömmar uti förbund,
Om hopp och räddning i sista stund.
Sedan jägmästaren från klipphöjden skådat verkningarna
af sin illgerning, kastade han bössan öfver axeln
och lemnade stället, men hann ej långt, innan en
kraftigt slungad sten träffade honom i hufvudet,
så att han sanslös föll till marken.
Strax derpå ilade svarte Hans ur småskogen
fram till klippans kant, och sedan han derifrån
kastat en hastig blick i djupet började den lille
dvergen att med otrolig vighet klättra utför det
branta berget, Detta företag mötte väl de största
svårigheter, men det lyckades honom dock att oskadd
nå vattenytan. Med några raska simtag var han vid
den drunknande Birgittes sida - ännu några ögonblick
och dvergen hade fört henne i säkerhet på en afsats
af Munkklippan. Efter att här hafva gnidit hennes
händer och lemmar, lyckades det slutligen dvergen
att få henne åter till sans.
»Hans, Hans! - är det du?» utropade Birgitte,
uppfarande som ur en dröm. »Hvad har då händt -
drömmer jag ej, då jag kommer ihåg denna sten, som
slog sönder båten? Min Gud - hvar är Knut? Svara mig,
o svara, Hans!»
»Båten är sönderslagen, den dref sjunkande ned i lä;
focken och fören syntes en stund, men säkert har
Knut Hille drunknat, ty honom såg jag icke», svarade
dvergen medlidsamt. Och då den unga flickan nu utbrast
i en häftig gråt, väntade han tåligt och sade, sedan
den första smärtan syntes honom vara öfver:
»Kära jungfru Birgitte, sök att trösta eder, ty hvad
som händt kan ju icke hjelpas. Men om ni vill dröja
här och söka att hålla er väl fast, så skall jag
snart skaffa en båt att hemta er, och en annan att
söka rätt på er fästman, om han ännu lefver.
»Tack, käre Hans - o, hvad du är god! Skynda dig
bara allt hvad du kan, jag skall nog hålla mig fast»,
snyftade den stackars Birgitte.
Sedan Hans ännu en gång tagit löfte af Birgitte att
hålla sig väl fast i en skarp kant af klippan, sam han
in till bergväggen och lyckades efter utomordentliga
ansträngningar att åter uppnå högslätten.
På det ställe, der Erik Gad hade stupat, syntes endast
några droppar blod på stenhällen, men sjelf var han
försvunnen. Då Hans ankom till Allinge var redan hela
den lilla staden i rörelse och båtar utskickade,
ty jägmästaren hade omkring en timme före Hans’
ankomst anländt till staden samt berättat, att han
åsett olyckan från en klippa i närheten. Eriks ansigte
var öfverhöljdt af blod, hvilket han förklarade så,
att han fallit och slagit sig emot en berghäll. Då
blåsten, som egentligen blott varit en stormby, nu
betydligt aftagit, begaf sig fogden jemte jägmästaren
och flera stadens unge män skyndsamt i båtar till
stället, der olyckan hade händt.
Dvergen förteg hvad han sett uppe på klippan, men
berättade för de hemmavarande huru han lyckats rädda
Birgitte samt att hon lefde och var i säkerhet på
Munkklippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
