Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ornäs. Herman Sätherberg - Vesterås domkyrka. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
till det ofvan omtalade gästrummet, hvars konstruktion
är följande: det är qvadratformigt och rätt stort,
högt och luftigt. Rummet har tvenne fönster, som till
skapnad och läge skilja sig mycket från nutidens:
fönsteröppningen har formen af en horisontelt liggande
rektangel med en höjd af omkring en aln, och en längd,
som upptager flera
alnar, tenar.
Fönsterna äro på insidan skyddade af grofva jern-
Denna i sitt slag så egendomliga byggnad skulle
säkerligen länge sedan gått sitt förfall till mötes,
om icke en bland Ornäs’ ägare i förra seklet dragit
försorg om den redan då mycket förfallna byggnadens
iståndsättande. Denne man var inspektören Jacob
Brandberg, och honom har man att tacka för att detta
historiska monument ännu i all sin egendomlighet
qvarstår och talar till oss om den ödesdigra och
stormiga tid, som fostrade den store Gustaf Eriksson
Yasa.
Herman Sätherberg.
’esterås, den vana Mälarstaden, som, efter
århundradens isolering, nu genom jernvägen trädt
i förbindelse med den öfriga verlden, var under
medeltiden en besökt handels- och marknadsplats,
der bland andra en del tyska köpmän nedslagit sina
bopålar, för att idka handel med den ofvanför liggande
bergslagen.
Staden blef jemväl tidigt stiftsstad, och räknade
under sin lysande period ej mindre än trenne
sockenkyrkor: Dorn-kyrkan, än i dag stadens förnämsta
prydnad, under påfvetiden helgad åt jungfru Maria; -
S:t Nicolai kyrka, af hvilken alla spår äro försvunna,
men som låg vester om Svartån, nära den bro, som leder
till fiskartorget, - samt S:t Ilians kapell, eller
S:t Egidii kyrka, ännu i behåll, men endast som ett
vördnadsbjudande fornminne. Utom dessa kyrkor, ägde
staden under medeltiden ett Dominikanerkloster, i den
Gamla kungs-trädgården, eller nuvarande Vasaparken,
och ett Helgeandshus, som förvandlades till hospital
af konung Gustaf L
Många historiska minnen äro för öfrigt fastade vid
Vesterås som stad. Särskildt erinra vi om de många
riksmöten, som här varit hållna, och främst bland dem
om de två betydelsefulla riksdagarna under Gustaf Ls
regering: den ena om kyrkogodsens indragning och den
andra om tronföljden inom Gustafs ätt.
Stadens största märkvärdighet är dock utan fråga
domkyrkan. Enligt kompetenta kännares försäkran
är hennes vestligaste del, som genom sin romanska
byggnadsart tydligen skiljer sig från de sednare,
i götisk stil uppförda, tillbyggnaderna, den äldsta
samt uppbyggd i slutet af elfte eller början af
tolfhundratalet, Men redan vid medlet af sist
nämnda århundrade ansågs en utvidgning af kyrkan
nödvändig. Vid detta tillfälle tillades, sedan man
borttagit östra korväggen, ett tvärskepp, dubbelt
bredare och nästan lika långt som den ursprungliga
kyrkans mellanskepp, till hvilket en ny kor-rundel
fogades. Det var sedan denna genomgripande förändring
blifvit fullbordad, som Mariakyrkan med stora
högtidligheter 1271 af biskop Carl invigdes till
domkyrka.
Då många af de gåfvor och donationer, med hvilka den
kristliga fromheten begåfvade kyrkan under katolska
tiden, voro henne tillagda med uttryckligt förbehåll
om inrättande af nya kapell och altaren, så blefvo
dessa bestämmelser, mer än en Ökad folkmängd,
anledningen till de tidt och ofta återkommande
vidökningarna och tillbyggnaderna. Så tillkom till
den nämnda tillökningen på längden efter hand äfven
en på bredden, genom hvarjehanda tillbyggnader,
hvilka utvändigt anslöto sig sammanhängande till
hvarandra, och, då invändigt sidomurarna mellan dem
och den egentliga kyrkan blefvo genombrutna, kommo
att tillsammans bilda liksom tvenne ytterligare, ehuru
af hvarjehanda på tvären gående mellan-murar afbrutna
sidoskepp, hvarigenom kyrkan således blef femskeppig.
Då en ytterligare tillökning på längden sedermera
ansågs behöflig, bortbröts åter koret och det hela
fick i slutet af 1400-talet en femskeppig förlängning
med koromgång i öster. Vid samma tillfälle nedbrötos
tvärskeppets takhvalf och nya, omkring tjugo
fot högre inslogos, hvilka genom sin beskaffenhet
buro vittnesbörd om det förfall, hvari den kyrkliga
byggnadskonsten då redan råkat. Det väldiga fyrkantiga
torn, som intager midten af långhusets vestra ända
och som om-gifves af tvenne sidobyggnader, lika breda
och höga som ka-
pellerna, uppfördes i början af 1500. Det är
från denna tid kyrkan har sin nuvarande storlek,
liksom hon bekom sitt nu varande utseende vid den
genomgående restauration, som utfördes af arkitekten
Ekman 1856-60. I sitt närvarande skick är kyrkan 306
fot lång och 104 fot bred, helt igenom uppförd af
tegel och utvändigt fogstruken.
När man inträder genom vestra portalen presenterar
sig det af fyra pelarrader afdelade långhuset
med en Öfverväldigande effekt. Man kan likväl,
om man är konstkännare, ej undgå att märka, att ett
missförhållande äger rum emellan kyrkans äldsta delar
och senare tillkomna byggnader, ehuru detta vid den
sista stora restaurationen gjorts så litet stötande
som möjligt. En af de olikhöga pelarraderna bruten
dager inströmmar genom de höga götiska fönstren,
hvarjemte en mängd grafvar dar och epitafier, som
upptaga golf och väggar, bidraga att skänka omvexling
åt kyrkans inre partier.
Bland dessa monumenter fäster sig uppmärksamheten i
främsta rummet vid den sarkofag som gömmer stoftet
af konung Erik den fjortonde. Som man erinrar
sig, fördes konungens lik från Örbyhus så fort
som möjligt till Vesterås, der det efter en kort
predikan nedsänktes i en oansenlig graf i domkyrkan
på södra sidan i koret. På väggen ofvanför grafven
uppsattes som epitafium en målad trätafla med följande
inskrift på latin ur l Konungaboken, 2 kap. 15 v.:
»Nu är riket förvändt och vordet min broders; af
Herranom är det hans vordet.» Hertig Carl kände en
stor förtrytelse Öfver hela denna tillställning,
och skref till konung Johan ett skarpt bref, hvari
han fordrade att liket skulle upptagas och med
tillbörlig heder begrafvas antingen i Upsala eller
Stockholm. Men Johan vägrade. Först sedan Erik två
hundra år hvilat i sin graf, befallde Gustaf III
uppförandet af ett monument, som kunde vara värdigt
Gustaf Vasas förstfödde son. Monumentet, bestående
i en dyrbar sarkofag af italiensk marmor, blef först
färdigt efter Gustaf IILs död år 1797 och på densamma
nedlades då, enligt Gustaf IILs redan tio år förut
gjorda förordnande, de kungliga regalierna, som
borttogos från Johan IILs sarkofag i Upsala domkyrka,
På motsatta sidan i koret ses det dyrbara monument af
svart och hvit marmor, hvilket fältmarskalken Jakob
de la Gardie lät uppresa öfver sin svärfader Grefve
Magnus Brahe, som med sina båda hustrur hvilar i en
murad graf derinunder.
För Öfrigt prydes koret af biskoparne Isers, Kalsenii
och von Troils präktiga epitafier, hvarförutom sådana
öfver framlidna biskopar, domprostar och förnämligare
Vesteråsborgare finnas på hvarje väggpilaster mellan
fönstren i hela kyrkan.
Pä nu varande altaret står ett altarskåp, utmärkt
som snidverk och glänsande af rik förgyllning, en
skänk till domkyrkan af riksföreståndaren Sten Sture
den yngre och hans gemål Kristina Gyllenstierna. Å
skåpets under sats till höger ses riksföreståndaren
i full rustning, knäböjande framför sitt vapen och
midt emot på undersatsens venstra sida hans gemål,
i fotsid gyllenduksdrägt med hermelinsbräm, på knä
framför Gyllenstiernska vapnet.
Å inre sidorna af högkoret qvarstå ännu två rader
munkstolar, af hvilka raden på venstra sidan om
altaret har femton och den på högra sidan sexton
sittplatser. På pe-larne öfver dessa korstolar äro på
hvardera sidan om högaltaret uppsatta tvenne mindre
altarskåp, som fordom tillhört några sidoaltaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
