Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det kroppslytet, som kallas snedrygg. (Forts.) Herman Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
nämnda förhållande. Att flickor mer än gossar hafva
fallenhet för denna sneda kroppsställning, ligger
till största delen deri, att deras muskelkraft är
jemförelsevis mindre. Härtill kommer en omständighet,
hvilken säkerligen spelar en icke ohetydlig roll vid
uppkomsten af denna skolios: en omständighet, som jag
likväl icke sett af någon författare angif-ven. Med
fara att stöta våra damer för hufvudet i en sak, som
går dem temligen på lifvet, måste jag, för deras eget
väl, göra en liten betraktelse öfver ett af deras
felsteg, i sättet att kläda sig. Hur mången gång
har jag icke, vid den för skoliosernas behandling
så ytterst nödvändiga granskningen af höfternas
ställning, snart sagdt häpnat för den mängd af plagg,
hvarmed den svaga flickans höfter äro belastade. Jag
behöfver ej här uppräkna dessa plagg, men vill
blott uppmana mödrarna att, sedan de lossat alla de
band, som öfver höfterna fasthålla nämnda persedlar,
fatta med handen de sistnämnda och lyfta på dem. Jag
tror de då skola finna att deras små plantor fått
att bära på en tyngd, som illa öfverensstämmer med
barnens klena krafter. Lägg nu härtill tyngden af
den tjocka kappan, som flickan måste begagna under
den kalla årstiden, - och man kan väl föreställa
sig att hon instinktmessigt lär sig att så ofta
som möjligt intaga den ofvan nämnda ställningen,
hvarvid det starkare benet får uppbära bördan. Hvad
deremot gossarna beträffar, så är tyngden af deras
kläder ett intet emot flickornas. Uppskjuten höft
och ländskolios förekomma också mycket mera sällan
bland de först nämnda.
Den skolios som härrör af snedstående höft är i början
C-formig; men får den fortgå i sin utveckling, så
framkallar den mången gång - hvilket jag redan i min
förra artikel omnämnt - en motkrökning i ryggradens
öfre del, och blir således S-formig, samt utbildar
sig, förr eller senare, till den svårartade skolios,
som gör patienten till en krympling.
En annan, icke sällan förekommande orsak till
skoliosbild-ning, är den sneda ställning af bålen
som somliga personer pläga intaga då de sitta, och i
synnerhet då denna ställning länge bibehålles, såsom
under utöfvandet af vissa arbeten, t. ex. skrifning,
ritning, brodering i båge o. s. v. Att en sådan
ställning - nämligen då den ofta och ihållande
repeteras - måste inverka menligt på ryggradens
form, i synnerhet hos späda och uppväxande personer,
säger sig sjelft. Till denna klass höra de skolioser,
som uppkomma hos späda barn, derigenom att dessa af
sin sköterska för det mesta blifva burna på en och
samma arm.
En tredje Jmfvudorsak ligger uti det allmänt kända
förhållandet, att vi ända från barndomen vänjas
vid att använda och öfva den högra sidans arm och
hand vida mer än den venstras. - Genom noggrannt
aktgifvande på barnen och urvägenrödjande af de
orsaker till skolios, hvilka jag nu omnämnt, kan
uppfostraren förekomma mången snedbildning hos de
unga, och derigenom för framtiden bespara sig den
omkostnad, som måste åtfölja en långvarig behandling
af nämnda lyte.
Det är dock mycket vanligt att man förbiser skoliosen,
ända tills den uppnått en högre grad; och hvaraf
kommer detta? Jo, af en uraktlåtenhet, hvilken aldrig
borde få äga rum inom barnuppfostran: den nämligen,
att man i allmänhet förgäter att emellanåt noggrannt
undersöka barnen och for-vissa sig om att deras
’kroppsutveckling slcer så som sig bor. Visst är,
att om föräldrar och uppfostrare ålade sig som en
pligt, att tid efter annan undersöka barnens lemmar,
skulle mången missbildning blifva upptäckt redan i
dess första stadium. Men jag tillåter mig att fråga,
huru många uppfostrare pläga väl, så som sig bör,
uppfylla denna pligt? Derföre äro ock föräldrarna
mången gång fullkomligt okunniga om skoliosens
tillvaro hos barnet, ända till dess sömmerskan,
som syr barnkläderna, upptäcker densamma derigenom
att den ena sidan af barnets kropp "drar mera tyg än
den andra»». Man måste medgifva att det icke är så
alldeles riktigt bestäldt med uppfostran, der en för
familjen främmande person skall behöfva underrätta
föräldrarna om att deras barn är behäftadt med ett
redan betydligt utvecklad t lyte, hvarom de sjelfva
icke ens haft en aning.
Hur ofta böra då barnen undersökas? torde någon
fråga. Någon viss tidrymd mellan hvarje undersökning
kan naturligtvis icke behöfva bestämmas; men emedan
erfarenheten visat att somliga skolioser helt
hastigt utveckla sig till en betydlig grad, så bör
man ej låta flera månader förgå, innan undersökningen
förnyas. Ett sådant litet bestyr med dem man håller
kärast i lifvet, bör väl också icke kunna förekomma
tröttande och tålamodspröfvande för ömma föräldrar;
och blifvet en plägsed, kunde detsamma äfven i
ett annat hänseende verka välgörande på barnen,
hvilka genom den allvarliga uppmärksamhet, som på
sådant sätt egnas åt deras kroppsutveckling, skulle
lära sig inse betydelsen af den oskattbara rikedom
som ligger i ägandet af en oförderfvad helsa och en
harmoniskt bildad kropp. - I sammanhang med detta,
får jag fästa uppmärksamheten vid en omständighet,
som föranledt många att, ehuru de blifvit förvissade
om tillvaron af en skolios, likväl, för en kortare
eller längre tid, uppskjuta med att söka bot för
densamma. Orsaken härtill ligger i den hos mången
gängse tron, att skoliosen med tiden skall af sig
sjelf »»växa bort»». Det ligger ett stort och vådligt
misstag i en sådan föreställning; och der man trott
sig finna densamma bestyrkt af erfarenheten har
man säkerligen icke haft att göra med en verklig
skolios, utan blott med någon slapphet i ryggens
hållning, någon på abnorm muskelverksamhet beroende
uppdragning eller nedsänkning af den ena skuldran;
eller, på sin höjd, med en helt nyss inträdd skolios,
som uppstått af någon tillfällig orsak, och, med den
sednares aflägsnande, försvunnit. Yisst är, att jag,
under min mångåriga praktik som ortopedisk läkare,
aldrig sett en fullt utbildad skolios växa bort af sig
sjelf. En hvar, som känner skoliosens sanna natur,
kan ock lätteligen föreställa sig huru orimlig den
åsigten är, att ett kroppslyte, af sådan beskaffenhet,
skall kunna försvinna af sig sjelf.
Hvad slutligen sjelfva kuren beträffar, så skall jag
nu i korthet meddela de åsigter, som hos mig gjort
sig gällande, efter en lång verksamhet på detta fält;
och vill jag i följande punkter inrymma hufvudsumman
af den lära, till hvilken jag, såsom ortopedisk
praktikus, bekänner mig:
1) I deras första stadium kunna, som jag i min
föregående artikel nämnt, nästan alla skolioser
fullkomligt botas.
2) Fullt utvecklade och äldre skolioser kunna väl
icke fullkomligt botas; men konsten är ingalunda
vanmäktig mot dem: den kan i många fall betydligt
minska deformiteten och undanrödja dess menliga
inverkningar på kroppens inre, ädlare organer, samt
motverka skoliosens ytterligare utveckling.
. 3) Gymnastik och mekaniska apparater äro
hufvudmedlen vid skoliosernas behandling. Skolioser i
första stadiet kunna mången gång botas med gymnastik
allena; men icke alltid: stundom erfordras redan i
detta stadium tillämpning af de mekaniska medlen.
4) I skoliosens högre grader äro de mekaniska medlen
alldeles oumbärliga. Det ligger ett stort misstag
uti att tro, det dessa medel motverka gymnastikens
inflytande. Tvärtom vinner man de bästa resultaterna
just genom den förenade inverkan af gymnastik och
mekaniska medel. (Detta kan bestyrkas genom mångtaliga
journalanteckningar vid ortopediska institutet.)
Mycket misstaga sig också de som hålla före, att den
mekaniska skolios-behandlingen (d. v. s. användandet
af mekaniska lifstycken och gördlar samt den så
kallade ligg-apparaten) är en svår kur. Den är tvärtom
så mild, att den spädaste barnaålder icke ens utgör
ett undantag för densammas tillämpning. Den är icke,
och får icke vara förenad med smärtor, och den utöfvar
ingalunda något våldsamt eller menligt tryck på
lemmarna. Den skrämsel för de ortopediska apparaterna,
som vissa antagonister hade lyckats genom hop-diktade
historier injaga hos en del af allmänheten, har ock
länge sedan gifvit vika för en sundare uppfattning
af saken. Jag har dock ännu in på senare tider hört
en eller annan fasthålla den tron, att kroppens
inre organer skulle erfara en våldsam klämning och
förskjutning, genom skoliosens korrigerande medelst
ortopediska maskiner. Detta orimliga, ur luf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
