Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det kroppslytet, som kallas snedrygg. (Forts.) Herman Sätherberg - Påsk-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
ten gripna påstående, visar blott att man
icke alls har reda på de ortopediska kurernas
beskaffenhet. Verkliga förhållandet är alldeles
motsatt den föreställning man gjort sig-, ty det
är just sjelfva ryggradskrökningen som mången gång
åstadkommer en högst menlig klämning och förskjutning
af bröstkorgens delar och de inre ädla organerna:
detta till en sådan grad, att, i de flesta fall af
betydligare skolioser, ref-benen på den insjunkna
sidan af bröstkorgen afsmalna till inemot halfva sin
naturliga bredd; och att, i somliga fall, kroppens
största pulsåder (Aorta) hoptryckes eller krökes så,
att derstädes en trängsel uppstår, hvilken är högst
menlig för blodcirkulationen. Häraf denna aftyning,
svaghet och ut-märgling, som visar sig hos de flesta,
hvilka äro behäftade med en svårare skolios. Men nu
går just den ortopediska be-
handlingen ut på att motverka denna förderfliga
inflytelse och återföra ryggraden till dess normala
skick, samt dymedelst befria de inre organerna från
det skadliga trycket. Och när detta sker, så som det
alltid bör: småningom» lindrigt och i enlighet med
organernas natur, samt med strängt afseende på att
dessa icke må på något sätt röna någon menlig påverkan
af de mekaniska medlen - huru är det då tänkbart, att
en sådan behandling skall kunna verka annat än godt
för patienten? Resultatet af kuren är ock det, att i
den mån ryggens snedhet och hopsjunkning korrigeras,
i samma mån återvinner patienten krafter och hull
samt får ett friskare utseende och blir befriad
från de smärtor, som voro framkallade af den svåra
deformiteten i ryggraden.
Herman Sätherberg.
Llldeles enstaka ute i Stilla oceanen på 27° 5’ sydlig
bredd och 92° vestlig längd ligger en sällan besökt
ö, bebodd af halft annat tusental menniskor. Det är
ön Waihu eller Påskön, såsom hon kallades af sin
upptäckare, den holländske amiralen Roggewen, som
påskdagen år 1722 landade vid ön och efter en blodig
strid tvang bebyg-garne till underkastelse. Sedan
var det kapten Cook som i Mars månad 1774 besökte
ön och skildrade dess natur och befolkning. Ön var
ganska ödslig och ^=^^^ ofruktbar och intet friskt
vatten fanns att tillgå. Man drack ur ett uselt
kärr. Infödingarna talade ett språk, som af den
otaheitiska tolken igenkändes såsom en dialekt af
ataheitiskan, och berömmas af honom och andra resande
välbildade och
glada, men särdeles hudfärg var icke mörkare än
en spaniors.
Det förnämsta föremålet för samtliga dessa resandes
förundran utgjorde de kolossala statyer, som funnos
på flera ställen af stranden. Det var stöder,
ämnade att framställa menskliga former, men tio,
femton, till och med tjugo fot höga. De voro till
vederstygglighet fula och buro vittne om en rå smak,
men utvisade likväl en viss förmåga att göra något i
stort, hvilken man icke funnit hos Australiens öfriga
öboar. I början trodde man att dessa stöder skulle
föreställa gudabilder; men nu har man utredt att de
voro uppresta till märkvärdiga mäns åminnelse.
Efter denna tid besöktes ön af åtskilliga europeiska
hval-fiskfångare och äfventyrare, hvilkas omenskliga
uppförande väckte ett sådant hat hos infödingarna,
att de sedermera med den
Kolossala bildstoder på ön Waihu. tjufaktiga. Deras
ihärdigaste tapperhet sökt försvara sig mot
landstigningar. Ett drag, ibland andra, ur den
olyckliga öns historia kunna vi ej underlåta att
omnämna. Skonerten Nancy från New-London
befann sig 1805 på sälfångst vid ön Ma-safuero,
närmare sydamerikanska kusten. Som kaptenen icke kunde
göra så riklig fångst som han önskade, emedan han led
brist på folk, beslöt han att hemta några infödingar
från Påsk-ön. Först efter en hårdnackad strid lyckades
han tillfångataga och bort-röfva tio män och lika
många qvinnor. Med dessa afseglade han. Då fartyget
redan hunnit ur sigte af Ön, fingo de arma fångarna,
som nedkastats, fängslade med jernkedjor, i fartygets
lastrum, komma upp på däck. Knappt hade likväl männen
hunnit uppkomma, förrän de
alla på en gång störtade sig i hafvet. Sedan de en
gång kommit i vattnet, tycktes de några ögonblick
öfverlägga om hvilken kosa de skulle taga. Derefter
delade de sig så, att fem togo vägen mot sin hembygds
ö, medan de andra fem simmade mot norr, ut åt den
ändlösa oceanen. Då man ville nalkas dessa olyckliga,
döko de med utomordentlig skicklighet, så att det icke
var möjligt att kunna få fatt dem. Man öfvsrlemnade
dem derföre åt sitt öde och förde endast qvin-norna
till Masafuero.
Andra resande, bland hvilka kapten Kotzebue och
engelsmannen Beecher, måste likaledes leverera skarpa
strider med infödingarna, och detta fastän de på alla
sätt visade sina vänliga afsigter. Det synes sålunda,
som om de arma varelserna beslutit att hellre stupa
vid försvaret af sin ofruktbara vilda fäderneö,
än tillåta de trolösa européerna att beträda densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
