- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
369

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. IX. Hobergsgubben och de tio tjensteandarna. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

idigt en Decembermorgon, kort före julen, var stor
rörelse på Gunnar Carlsons gård, belägen ett
stycke från den sagofrejdade Hoburgen på södra udden
af Gotland.

Från en aflägsen skogsbygd skulle ved hemforslas;
till julbakningen, brygden och slägten skulle allt
göras i ordning; ljus skulle stöpas, golf skuras samt
rum och kök städas till den stundande helgen. Alla
gingo krya och muntra till sina sysslor - alla,
utom den unga husmodern, Gunnars hustru. Hon syntes
mulen och tvär mot alla, liksom vore intet henne
till lags. Och dock var det den första julen, som
hon skulle tillbringa i sitt nya hem.

Yid ett så kalladt »våg» eller täflingsspel, der
Gunnar med de andra bondsönerna och drängarna i
socknen sistlidna sommaren hade utmanat grannsocknens
ungdom till täfling i de på Gotland vanliga
folklekarna, och dit de unga flickorna i trakten,
efter gammal sed, hade samlats såsom åskådarinnor
- vid ett sådant »våg» hade Fridar ve-Gunnar och
Gullbjers-Elsa, grannsocknens vackraste tärna, förnyat
en gammal bekantskap. Sedan täflingslekarna slutat,
började dansen i gröngräset. Gunnar och Elsa svängde
om med hvarandra i många dansar, och mycket godt hade
de att säga hvarandra. Några månader derefter voro
de man och hustru.

anekciotei%

IX. oeli de tio tjensteaiTdaima.

Efter en gammal folksaga.

Elsa var ett dägeligt blomster och

; hade många
goda anlag; men den

\ ;y / uppfostran,
hon fått i sitt hem på

Gullbjers, hade icke varit den bästa. Sina
oförståndiga och högfärdiga föräldrars enda dotter,
hade hon tidigt fått göra allt hvad hon ville och
sluppit att deltaga i hushållets vanliga bestyr. Ehuru
fadrens hem-niansdel numera var mycket skuldsatt,
lefde han dock fortfarande i öfverflöd och lättja -
ett otyg, som inrotat sig i slägten, hvilken förut
varit mycket rik och betydande. Hans manbyggnad
af sten, med två våningar, med tegeltak och stora
fönster, var den största i hela pastoratet, och
maken till speglar, gardiner och kakelugnar fanns
icke i hela trakten. Men sitt åkerbruk skötte han
illa, och sin ladugård ännu sämre. När Elsa fyllt
sitt femtonde år och »stått i koret» (såsom man här
kallar att bli’ konfirmerad), skickades hon till en
slag-ting i staden, för att lära sig söm och seder,
såsom det hette. Men hvad hon egentligen der fick
lära, var att kläda sig grannt och att än mer, än
förut, förakta husliga göromål och kroppsliga arbeten.

När hon återkom till sitt hem, häpnade väl i början
de andra bondflickorna öfver den nymodiga snitten
på Elsas kläder och öfver hennes tillgjorda »bänska»
(by- eller stads-aktiga) sätt att tala; men den gamla
förtroligheten återkom snart och

alla tyckte, såsom förut, att Elsa var en rar flicka,
ehuru litet bortskämd, kinkig och något för mycket
»oblyg», hvilket på landets språk betyder ungefär det
samma som lätt till sinnes. Alla tyckte, att det var
stor synd, att hennes föräldrar slogo så stort på:
det kunde ju ej bära sig länge.

Emellertid fick Elsa snart, såsom nämndt
är, friare och man.

Gunnar Carlson var en rask och glad, hederlig
och sjelfständig ung danneman. Det fanns i hans
sätt att vara något godt och städadt, som gjorde
att alla höllo af honom. Det låg öfver hans enkla
väsende en polityr, hvilken dock icke var af det
tillkonstlade och flyktiga slag, som blänker på vissa
grannlåtssaker, utan som tvärtom liknade den glans,
plogbillen får i följd af sin kraftiga och trogna gång
genom åkertegarna. Hans lynne hade utvecklat och artat
sig under möda och lek. På samma gång som han var den
styfvaste bollspelaren, kapplöparen, stångstörtaren
och fågelskytten, var han den flitigaste och
trägnaste arbetaren. Han ansåg för både pligt och
nöje, att sjelf, ehuru en förmögen hemmansägare,
deltaga i alla sysslor, och detsamma fordrade han
äfven af sin hustru, ehuru han beklagligen sällan
fick sin vilja fram. Vi återtaga nu tråden af vår
lilla berättelse. »Kära mor!» sade drängen Ole, som
klef in i kökskammaren och närmade sig till Elsa, der
hon framför en liten väggspegel ordnade sin klädsel. -
»Hon har väl matkorgen i ordning, vi måste tidigt sta’
om vi ska’ hinna hem till qvällen med våra vedlass.»

Sv. Familj-Journ. 1876.

47.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free