- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
370

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. IX. Hobergsgubben och de tio tjensteandarna. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

370

»Nu jäser kakdegen», rapporterade den ena pigan -; »om
kära mor nu ville komma, så vore det okristligt bra,»

Slagtar-Zakris, som redan hade stuckit en stor galt
och några små grisar, kom nu för att efter landsens
sed få »sticksupen», och ville dessutom gerna ha’ sig
en »halfva», innan han fortsatte sitt blodiga arbete.

Gamla Brita ville hafva besked om ljusvekarna, som
skulle behörigen beredas och strykas.

Slutligen kom Gunnar sjelf, misslynt att drängarna
ännu icke kommit åstad.

»Salig mor min», sade han med vänligt allvar, »gjorde
alltid qvällen förut i ordning till dagens »orkor»,
och det har jag ju också bedt dig om, kära Elsa! Hvad
var det eljest som jag ville be’ dig om?» fortfor
han. »Jo, glöm inte bort väfstolen, Elsa! Det går
aldrig an, att den står och skräpar i nystugan under
helgen: det är blott några alnar qvar.»

Men nu var det rakt slut med Elsas tålamod, som icke
var af den spänstigaste sorten. Under förevändning att
gå efter ett par sockerbitar till Zakris’ kaffehalfva,
skyndade hon ur kökskammaren in i nystugan, slog
dörren i lås efter sig så att det sang i tak och
väggar, och föll storgråtande ned i hörnet af soffan.

»Nej, jag står ej ut med detta trälande lif»,
snyftade hon. »Kan tänka att mor hans kunde hinna
med allt detta, förstod allt detta, var road af
allt detta! Inte kunde jag ana, att Gunnar ville ha’
mig till en så’n der slafvinna, till en köksbjörn,
som skall rusta och rifva med allt. Ack, hvad jag
är olycklig! Jag känner, att mina krafter snart
äro uttömda. Hvem hjelper och tröstar mig, stackars
qvinna?» -

Knappt hade hon, som nästan afdomnad kastat sig omkull
på soffan, uttalat dessa ord, förr än - plötsligen
- en främmande gammal man stod framför henne. Hans
gestalt var stark och undersätsig. Hår och skägg voro
silfverhvita. Öfver det skrynkliga anletet, hvars
djupa runor vittnade om århundradens erfarenhet,
log ett godmodigt allvar, och en förunderlig eld
gnistrade ur de qvicka ögonen. På hufvudet bar han
en bredskyggig mörkröd hatt, hvars band strålade
som vore det virkadt af guld och diamanter. En vid
silfvergrå mantel hängde öfver hans skuldror.

Elsa bäfvade till vid hans anblick. Hvarifrån hade
den besynnerlige gubben kommit?

Hon ville helsa, ville fråga, men orden fastnade på
hennes tunga.

»Blif icke rädd för mig!» sade med djup, men mild
och vänlig röst den gamle. »Jag kommer med den hjelp
och tröst, som du behöfver, och hvarom du bad helt
nyss. I mina salar der nere, som sträcka sig långt in
under jorden, hörde jag din klagan. Hobergsgubben,
såsom man kallar mig, hörer allt hvad som timar
här uppe. När det bygges och timras och odlas,
när plogbillen stundom rifver vid taket öfver mina
kamrar, när lien susar genom den gyllene skörden, när
slagbommen slår och tramporna knarra i väfstolen, när
spinnrocken surrar och kardorna skrapa - då fröjdar
sig den gamle i berget. Men höres pjunk och olat,
då sörjer han såsom en fader öfver sina klenmodiga
barn. Du jämrar dig öfver ditt öde, öfver tyngden
af dina pligter och bestyr. Det kommer sig af din
ungdoms oerfarenhet. Du har ännu icke med mången
gäckad förhoppning, med sorger och lidanden köpt dig
förklaringen af lifvets gåta. Du vet ännu icke, att
endast den är verkligt lycklig, hvars lif är arbete,
hvars kost kryddas af den friska hungern, och åt hvars
hårda bädd tröttheten ger ejderduns mjukhet. Lättjan
förgiftar helsa och glädje, vekligheten är lifvets
död.»

Efter några ögonblicks uppehåll fortfor den gamle:

»Se icke på mig så förfärad! Jag känner dig och
hela din slägt i tionde och elfte led. Det var af
din stamfader, som jag bjöds att stå fadder åt hans
förstfödda barn. Jag hade mina goda skäl att ej
infinna mig vid barndopet, men jag tackade honom
för hans bjudning med en faddergåfva, ojemförligt
dyrbarare, än hvad de andra faddrarna gåfvo,
ty ingalunda ville jag vara den sämste. Ja, ingen
annan skulle hafva förmått gifva mer, än hvad jag då
gaf. Men -

det blef ingen välsignelse med min gåfva: det silfver,
jag skänkte, födde högmod och lättja. Rikedomen har
från din slägt länge sedan gått sin kos: högmodet
och lättjan sitta qvar. Dock, dig vill jag hjelpa,
ty du är i botten en god själ. Hvad önskar du af mig?»

Den unga husmodern hade under gubbens blida och
förståndiga tal småningom hemtat sig, och af
ofrivillig rörelse sträckte hon mot honom sina
knäppta händer.

Med darrande stämma stammade hon:

»Gif mig icke silfver och guld! Gif mig ihärdighet
och flit! Gör mig arbetet lätt, gör mig mödan kär!»

Hobergsgubben nickade vänligt och sade leende:

»Hör på! Jag skall göra mer än det. Jag skall gifva
dig tio trotjenare, tio slafvar till din tjenst,
tio lydiga, flinka och oförtrutna redskap för din
vilja*.....

»Och hvar äro de?» afbröt honom qvinnan med nyfiken
glädje.

»Dina hörsamma tjenare skola genast hafva äran infinna
sig», sade Hobergsgubben, hvars röst och anlete nu
antogo ett uttryck af nästan skälmsk hjertlighet.

Han skakade -sin silfvergrå a mantel och tio små
figurer hoppade fram, två och två, liksom fem par
tvillingbröder, alla paren af olika utseende och
storlek.

De tvenne första voro ganska korta, tjocka och
knubbiga.

»Dessa här», sade han, »äro de starkaste; de skola
hjelpa dig vid alla dina arbeten. Sin otymplighet
ersätta de med sin styrka.

Och dessa båda, som nu komma i ordningen, äro större,
smärtare och skickligare: de förstå till exempel
konsten att mjölka, spinna, och mycket mera. Och dessa
två, deras närmaste bröder, hvilkas höga, raka växt,
du ser, äro framför allt snälla att sköta synålen. Och
här äro två andra, som hafva ring om lifvet: dessa äro
bra att i allmänhet hjelpa till vid arbetet. Likaså
dessa två späda, som komma sist: deras goda vilja
skall du snart lära känna. Alla tio äro, såsom jag
vågar påstå, riktiga små troll att kunna ordna,
skapa, styra och ställa. De äro visserligen små,
men naggande goda. De räcka till för allt.»

På gubbens vink satte sig de små tjensteandarna
ögonblickligen i rörelse. Der blef eld i spiseln,
surr i spinnrocken, slammer i väfstolen, lif på
sybordet. Stugan blef i hast uppstädad: hvar sak kom
på sin rätta plats. Otåligt sågo de sig nu omkring
efter något mer, något vigtigare att göra.

»Och dem får jag behålla?» frågade Elsa utom sig
af häpnad.

»Dem får du till arf och eget», smålog
Hobergsgubben. »Dock, det är sannt, om du har dem
hos dig eller förer dem med dig, skall du lätt kunna
blifva misstänkt för trolldom. Derföre skall jag på
något sätt söka gömma dem hos dig», fortfor gubben
med en hemlighetsfull blinkning.

»Gömma dem?» inföll Elsa.

»Ja visst. Jag skall befalla dem att göra sig
ännu mindre, och att inqvartera sig någonstädes,
till exempel i... dina fingrar. Se så, I flitens och
arbetets välborna småsvenner, I Elsas nya underdåniga
tropligtiga undersåter:

Tummetott!

Slickepott!

Långestång!

Hjertehand! och slutligen du

Lille Per Roligman!

Enhvar af er med broder sin krype nu in och bosatte
sig i denna unga qvinnas fingrar: Gif akt - inåt
marsch!»

De tio tjensteandarna lydde och försvunno.

Elsa satt en lång stund och stirrade på sina händer,
som hon höll utspärrade framför sig.

»Och nu», återtog gubben, »nu vet du, hvilken skatt
du äger i dina händer, hvilken makt som bor i dina
fingrar. Din lycka, din helsa, din trefnad beror
nu helt och hållet af dig sjelf. Kom väl i håg,
att dessa dina tjenare aldrig vilja latas: ju mer i
rörelse, desto kryare och bättre befinna de sig. Allt
ditt arbete skall gå som en lek, och kring den unga
husmodern skall ymnigt välstånd blomstra upp. Och
om din Gunnar», fortsatte gubben småleende, »snart
skulle vilja

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free