Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur dansens historia. Blot Sven - Farmors historia. Skiss af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
seklet, befann sig i Mailand, gaf man till hans
ära en stor bal, hvilken bevistades af tvänne
kardinaler. Dessa höga, andliga herrar, uppfordrades
att tråda dansen med stadens förnämsta damer, och
gjorde dervid sin sak alls icke illa. Då Filip
II besökte kyrkoförsamlingarna i Trient,
tillställdes en lysande bal. Kungen, kardinaler
och andra höga andliga dansade der med italienska
och tyska furstinnor och damer. Visserligen voro
de danser som då och ända till 16:de seklet voro
brukliga så stela och allvarsamma, att de ej kunde
vara stötande för det kungliga majestätet, den
spanska grandezzan, kardinalernas värdighet eller
de förnäma spanskornas och italienskornas begrepp
om ärbarhet. En berömd »Professor de balláre»
(dansmästare) vid namn Cæsar Negri utgaf 1603 en bok,
som innehåller beskrifning på dansen i Italien och
de baler, hvilka bevistats af kungarne i Frankrike
och Italien. Författaren uppgifver icke allenast
namnen på alla danskonstnärer ex professo, hvilka
man lät uppföra danser och maskerader af alla slag –
de sednare vanligen i komisk stil – utan äfven namnen
på de furstar, riddare och damer, hvilka dansat vid
högtidliga tillfällen; och man finner till och med
der de sednares bilder stuckna i koppar. Dessa herrar
och damer äro afbildade i dansställningar, men med
högst allvarliga ansigten och stränga kyrkminer,
som nogsamt tillkännagifva, att det ej dansades
»cancan» den tiden. Deras dans var s. k. »danses
basses», der man ej fick hoppa eller höja sig från
jordens stoft. De dansandes kläder äro praktfulla, men
dessas snitt förråder, att de ej tillkommit för några
muntrationsdansar; kappan betäcker båda skuldrorna,
och en stor värja bäres vid sidan. I ena handen hålles
hatten eller baretten, och den andra räckes höfviskt
till meddanserskan. Damernas klädningar tyckas vara
af tungt tyg, gå högt upp på halsen, som omgifves
af en krusad krage, och kjolen är på alla sidor
så lång, att man ej kan upptäcka skons form eller
färg. Skulle Evas döttrar den tiden ej känt till
koketteriets konst? Kanske var blott ej, som nu,
balsalen företrädesvis sjelfva experimentalfältet
derför! Emellertid spridde sig dessa gravitetiska
danser från Italien till Frankrike, under Frans I:s
och Henrik II:s regeringar. Då Catharina af Medicis
var regentinna, förde hon ett lysande hof och använde
hvarje förförelsemedel att vinna anhängare, insöfva
sina fiender och vid sin person fängsla de unga,
fransyska ädlingar, hvilka hon behöfde för sina
politiska planers befordran. Denna olycksbringande
Armida använde bland sina tjusningsmedel både
skådespel, musik och dans. Hon lät sina damer
bortlägga den gammalmodiga, tunga drägten och ikläda
sig en mera luftig och förledande skrud, då de utförde
sina roler i de heroïska, allegoriska, galanta eller
komiska balletter, som uppfördes vid hennes hof. Hon
gaf äfven baler; och helt omärkligt lät hon de stela,
allvarliga danserna öfvergå till ett mer lifligt
sätt att röra sig. De unga herrarna började göra
kaprioler och hopp, kallade »ruades, rus de vaches,
pirouettes» o. s. v., hvilka förut blott blifvit
utförda af dansörer af profession. Drottningens damer
buro, på hennes inrådan, kortare klädningar, hvilket
ledde till, att de vinnlade sig om att med behag och
lätthet utföra sina danssteg och kunde låta beundra
sina resp. fötters nätthet, skons elegans och benets
fina form.
Catharinas dotter, Margaretha af Valois, Henrik lV:s
gemål, ej skenhelig som sin mor, gaf, längre fram
i tiden, ett lysande föredöme af smak, praktbehag
och kanske alltför stor frihet och ledighet i sitt
uppträdande. Nu urartade festerna till lustbarheter,
nöjet till sjelfsvåld. Maskeradbaler med dans
kommo på modet; förut hade man nöjt sig med sådana
tillställningar utan dans. Bland andra omtalas
en fest, som drottningen, modren, gaf i Bayonne
1565, till sin äldsta dotters, drottningens af
Spanien ära. Vid detta möte mellan mor och dotter
föranstaltades en fête, som uppväckte sjelfva de
stela spaniorernas undran och afund. Till skådeplats
för denna tillställning valdes en i floden Adone
belägen, med höga träd beväxt ö. Skogen höggs så,
att en stor öppen plats bildades midt på ön; denna
plats bekransades af åtskilliga boskéer, och tolf
betäckta alléer förde till dansplanen, der en präktig
sal var uppbyggd, i hvilken man först superade och
sedan dansade. Taffeln, vid hvilken drottningarna
och Carl IX spisade, omdukades tolf gånger, och
dervid uppvaktade Catharinas hofdamer, praktfullt
kostymerade som nymfer och najader. Dessa framburo
rätterna och serverade vinerna, men allt blef dem
öfverlemnadt af kammarherrar, hvilka, klädda som
satyrer, framträdde ur skogen. Då måltiden var slutad,
iordningställdes salen med utomordentlig snabbhet till
balen. Vid nattens inträde upplystes icke allenast
balsalen och den runda platsen på hvars midt den
stod, utan ock hvarje allé i skogen af lyktor, som
likt lysmaskar glimmade i festoner och guirlander
af löf och blommor, fästade från det ena trädet till
det andra. Musiken tonade osynlig, liksom buren dit
på luftens vingar. Balen öppnades högtidligt med de
gamla, allvarliga danserna, men öfvergick småningom
till mera muntra och lifliga sådana. Slutligen syntes
flera kadriljer i de olika franska provinsernas
särskilda drägter. Hvarje grupp utförde danser, som
voro brukliga i deras hemort. Denna mångfald af olika
drägter och danser behagade så mycket, att man sedan
utförde dem på alla baler, och de unga ädlingar,
som härstammade från provinserna, bemödade sig om
ett utmärkt exeqverande af sitt hemlands danser,
för att göra både sig och dem beundrade.
Under hoflifvets och artighetens mest förfinade
tidehvarf uppkom sedermera den sirliga menuetten;
men denna kruserliga artighetsdans försvann,
bland mycket annat af den tidens skrot och korn,
i den kort derefter inträffade franska revolutionens
afgrundsgap och aflöstes af den guppande »angläsen»
och den tungfotade gamla kadriljen, tills, i den
nyaste tiden, den hvirflande valsen, den sprittande
polkettan, den rusande galoppen (denna förebild af en
framrusande jernvägstrain) och den mera stillsamma
konversationsdansen: françaisen uppdöko och blefvo
herrskande allt intill våra dagar.
I många former trifs det sköna och nöjsamma; och
der dansen ej urartar, såsom bland vissa klasser och
ställen i stora städer, skall den alltid utgöra en
ögonfägnad för de gamla och en hjertefröjd för de
unga, om ock mången svafvelpredikant hotar med att:
»dess lätta steg föra rakt till afgrunden.» –
"Unga flickor, lätta väsen,
Täcka, blomstrande behag,
Sväfven glädtigt i françaisen,
Kort är nöjets sälla dag!"
Blot Sven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
