Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farmors historia. Skiss af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gumma», bifogade K– vänd till sin hustru,
»och sitt ned hos oss, så skall du än en gång få höra
farmors historia.»
Fru K– slog sig ned i soffan bredvid mig och
häradshöfdingen började sin berättelse sålunda:
Constance Wernsköld var enda dottren till ägaren
af det ståtliga Stafsborg. Hon förlorade redan som
litet barn sin moder och blef derefter sin faders
allt. Han älskade henne af hela sin själ; men han
älskade henne med klokhet och förstånd och detta
bevisade han genom att gifva sitt hjertas lilla
afgud en omsorgsfull och vårdad uppfostran. En
äldre syster till Constances mor skulle vara i den
bortgångnas ställe, såsom husfru samt fostrarinna åt
barnet. – Åt skickliga och goda lärare anförtroddes
hennes undervisning, och sjelf gaf den ömme fadren
sitt barn den moraliska och religiösa handledning,
som sedan under hennes lefnad skulle blifva ett stöd
under pröfningarna. I sin faders, af frid, kärlek och
gudsfruktan solbelysta hem, uppväxte Constance glad
och lycklig, utan att hennes önskningar gingo utom
denna verld, eller hon hade någon åtrå att smaka de
nöjen, som eljest bruka locka och tjusa de unga.
Constance var konfirmerad och fyllda sjutton år, då på
hösten anlände bref från hennes farbroder, krigsrådet
Wernsköld, med inbjudning att brorsdottren skulle
tillbringa vintern i hans familj och lära känna litet
af den glädje Stockholm hade att erbjuda. Constances
fader kände sig föga hågad att släppa ut sin dyrbara
skatt midt i hvirfveln af en syndig och fåfäng verld;
men moster Otilia tillstyrkte på det bestämdaste,
att flickan skulle ut och se mera af lifvet, än hvad
Stafsborg hade att bjuda på.
»Vill du, kära svåger», sade moster Otilia, »pröfva
hållbarheten af de grundsatser du inplantat hos
din dotter, måste du låta henne reda sig på egen
hand, omgifven af all hufvudstadens dårskap och
fåfänglighet; ty den dygd är ingenting värd,
som ej blifvit pröfvad, mins detta. Din bror har
dessutom tvänne med Constance jemnåriga döttrar, hvars
bekantskap och vänskap kan blifva det kära barnet till
nytta och nöje. Alltså, det gifs intet skäl hvarföre
ej den gjorda inbjudningen skulle antagas.»
Det blef så som moster Otilia fann klokast. Fjorton
dagar efter brefvets mottagande var den unga
tärnan kastad midt in i hufvudstadens berusande
nöjen. Constance fattades likväl ej af någon
svindel. Sedan den första nyfikenheten blifvit
tillfredsställd, följde hon med sin tant och sina
kusiner derföre att de önskade det; men utan att
hvarken vara road eller intresserad. Innan kort
vaknade längtan efter fadren, efter det fridfulla
hemmet, och hon hade säkert återvändt dit, om ej
hennes nyväckta tillgifvenhet för äldsta kusinen,
Elma, gjort att hon fann ett ljuft behag i umgänget
med henne.
Vintern nalkades sitt slut. – I Maj skulle Constance
fara åter till sin faders borg, och redan i Mars
började hon räkna veckorna och dagarna till dess hon,
fri och lycklig, fick vända ryggen åt Stockholm och
allt det buller och alla de själsdödande tidsfördrif,
som så länge tråkat ut henne. Då inträffade helt
plötsligt att Constance fick smak för det lif som
förr tröttat henne. Hon, som hela vintern nästan
motvilligt farit på baler, fester och nöjen, blef i
hast intresserad af att ej försumma något. Hvad var
det som vållat denna i ögonen fallande förändring? Se
der ett spörjsmål, som kusin Elma och kusin Berta
gjorde hvarandra. De kunde omöjligt utleta huru
eller hvad det var. Slutligen beslöt Elma att fråga
Constance huru det kom sig, att hon nu var road af
det, som förut nästan plågat henne.
»Road är jag nu lika litet som förr», svarade
Constance, »men det gifves en person i eder societé,
som det är mig ett nöje att se och derföre far jag
nu ogerna bort.»
«0ch hvem kan det vara?» sporde Elma.
»Gissar du det ej?»
"Omöjligt. Du utmärker ingen.»
»Det kommer deraf att jag ej fått tillfälle utmärka
honom. Min ögonglädje är nämligen kapten Albin
Blixt. Han som helt nyligen hemkommit från Algier.»
»Afrikanaren!» utropade Elma; »men kära du, han ser
icke ens åt dig. Han ser och hör endast fru Helène
K–, min goda vän. I henne har han varit kär sedan
de båda voro barn. När han såsom fattig löjtnant
friade, vägrade Helènes fader honom sin dotter och
ung Albin reste till Algier för att låta döda sig,
men kom frisk och sund hem igen för att återse sin
dyrkade Helène, såsom kommendörkapten K–s fru. Icke
ens detta förmådde afkyla hans mångåriga passion,
utan är han i dag lika betagen, som innan han for af
till en annan verldsdel.»
»Det der var ju riktigt en liten roman», sade
Constance. »Man läser också i hans vackra, ädla
ansigte, att han måste hafva ett trofast hjerta. Hvad
jag nu beundrar honom! Det blir hädanefter en ännu
större njutning att betrakta honom», tillade Constance
med ett mildt leende.
Elma fann visserligen denna platoniska känsla
dåraktig, men derjemte så oskyldig, att hon tyckte
Constance gerna kunde roa sig med den. En stor fördel
hade hennes fantasi för Blixt, nämligen att den
gjorde henne benägen att följa med dem öfver allt,
och de unga nöjeslystna flickorna behöfde ej mera,
för kusinens skull, försaka någon förlustelse.
En afton, då några få bekanta voro samlade hos
krigsrådet, föll talet på Helène K–. Man berättade,
att hennes man helt oförmodadt återkommit från sin
sjöexpedition, och man antog för alldeles gifvet, att
det var hans bekanta svartsjuka som fört honom hem.
»Om han nu skulle vara svartsjuk, så vore det mindre
underligt», utlät sig en af sällskapet. »Den mest
kallblodige äkta man skulle kunna blifva det.»
»Medgifves», inföll en annan. »Troligen är det någon
af K–s vänner, som underrättat honom om kapten Blixts
enträgenhet hos den vackra frun.»
»Och i så fall», utlät sig en tredje, »lärer vår
sjömans-Othello icke låta den vackre afrikanaren i
ostörd ro dyrka föremålet för sin barndomskärlek. Det
kunde allt hända, att K– straffade honom på ett
eftertryckligt sätt, ty kommendörkaptenen hörer ej
till dem, som låta leka med sin heder.»
Samtalet fortsattes sålunda en stund och under
detta ordande om den stackars Helène och Albin fick
Constance klart för sig, att den kärlek hon ansett
så romantisk, i sjelfva verket var något rätt syndigt
och brottsligt.
Detta var för den svärmiska flickan en bitter
upptäckt. Hennes hjelte, hennes ideal hade blifvit
nedstörtad från den vackra och poetiska piedestal
hon ställt honom på och förvandlats till en man,
som gifvit så vika för sin svaghet, att folk ansåg
honom förtjena att blifva skjuten för pannan. – Denna
upptäckt kostade henne många tårar; men derefter
fattade hon det beslutet att söka rädda honom från
att fortgå på den orätta vägen.
Ett par aftnar derefter kom Constance i sällskap
med kommendörkapten K– och Helène. Albin var äfven
der, men höll sig på afstånd från sitt hjertas dam
och sysselsatte sig uteslutande med Constance. Det
oaktadt märkte den unga flickan ganska väl att K–
förföljde Albin med sina af svartsjuka lågande
blickar, och hon kände sig orolig och beklämd. Huru
skulle hon, stackars barn, kunna afvända att den
hämnd K– bestämt för Albin icke hittade väg till
honom? Constance tyckte nämligen, att K– någonstädes
i sin svarta frack kunde hafva en laddad pistol gömd,
och i sin inbillning såg hon den oupphörligt riktad
emot Albins vackra panna.
Om natten drömde hon att K– dödade Albin och hon var
på morgonen så uppskakad, att hon mådde illa. Elma
föreslog att de skulle göra en promenad och de
togo vägen åt den då för tiden icke mycket besökta
gamla skeppsholmsbron. Här mötte de en slägtinge,
en ung löjtnant, som genast var redo att göra dem
sällskap; men flickorna undanbådo sig att få honom
till följeslagare.
»Det var ledsamt att ni ej vilja hafva mig med eder»,
sade löjtnanten, »eljest skulle vi tillsammans gått
och spejat på fru K–, som vandrar fram och tillbaka
på Kastellholmen, synbarligen i väntan på Albin
Blixt. Men» tillade den unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
