Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Farmors historia. Skiss af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mannen skämtande, »efter som ni afvisa mig skall
jag gå och uppsöka K- och säga honom hvar han kan
finna sin vackra fru.» Med dessa ord aflägsnade
sig löjtnanten.
Flickorna fortsatte sin väg tigande. När de kommit
öfver bron stannade Constance och sade:
»Elma, du skall gå och uppsöka Helène K–. Du är hennes
vän, förhindra henne att möta kapten Blixt. Det är
ju möjligt, att Alfred hade rätt i sin förmodan,
att hon går der och väntar på honom. Helène håller
af dig, hon skall lyssna till dina varningar; gå,
jag bönfaller derom!» Constance var nära att gråta
då hon tillade: »jag vill stanna här under tiden.»
»Och hvarför?» frågade Elma.
»För att träffa kapten Blixt, om han skulle
komma. Hjelp mig, Elma, att rädda dem från en svår
synd och kanske en lika stor olycka. Tänk, om den
obetänksamme Alfred skulle träffa kommendörkaptenen!»
Constance sköt Elma ifrån sig till tecken att denna
genast skulle gå. Elma gick, och Constance promenerade
af och an på den gungande bron.
Omkring tio minuter förflöto sålunda, då Constance,
i det hon åter vände och gick mot staden, befann sig
midt för Albin, som med brådskande steg ämnade gå
henne förbi, i det han aftog hatten.
»Gå ej på mötet med fru K–», hviskade Constance och
ställde sig i hans väg. Hennes röst, hela hennes kropp
skälfde. Hon kastade en orolig blick framåt bron och
fick då se en herre, på hvars hela gestalt och gång
hon igenkände kommendörkaptenen, ehuru han befann sig
på bra långt afstånd. Vid denna syn fattade Constance
Albins arm och stammade: »Låtom oss gå framåt, hennes
man kommer efter oss.»
«Hennes man», upprepade Albin med färglösa
läppar. »O, min fröken, ni är min räddande
engel! Återstoden af mitt lif skulle icke förslå för
att gälda eder min skuld!»
»Tyst, jag vill ej hafva edert lif», svarade
Constance, »jag önskar endast rädda eder själ från
en svår förbrytelse. Gifve Gud, att det stode i
min förmåga!»
Under det Albin och Constance gingo långsamt framåt,
passerade kommendörkaptenen om dem. Han vände derpå
tvärt, gick åter förbi dem, såg skarpt på Albin och
helsade. Ögonblicket derpå skyndade han ånyo om dem,
men fortsatte då vägen fram till Skeppsholmen.
Albin ledsagade Constance hem och under vägen
anförtrodde han henne, att han qvällen förut, under
supéen, bönfallit att Helène ville möta honom den
följande dagen, för att han då skulle få säga henne
farväl, emedan han redan denna afton ämnade lemna
Stockholm. Han försäkrade Constance vid sin heder,
att detta var det första möte han begärt och att det
äfven skulle blifva det sista. Han skulle nu resa
utan afsked odh aldrig mera söka att återse henne,
som han älskat så långt han kunde minnas tillbaka.
Ett par veckor senare återvände Constance till sin
faders fridfulla hem.
*
Tre månader voro förgångna. Constance hade ingenting
förnummit om Albin, då han helt oförmodadt uppträdde
på Stafsborg. Constance tog emot honom, ty hennes
far var ute på en promenad, och då han återkom från
den fann han sin dotter och Albin sittande sida vid
sida i en af salongssofforna. Constance sprang emot
fadren och sade, i det hon med handen visade på Albin:
»Pappa, detta är kapten Blixt Jag är nu hans
trolofvade.»
»Du!» utropade fadren bestört.
»O min far, du får ej vägra ditt samtycke, jag älskar
honom högre, än min egen glädje!»
Hvad hade fadren att göra, annat än skänka sin
välsignelse, och så voro de förlofvade.
Några månader – och de voro gifta.
Albin omgaf sin hustru, från början, med all den
ömhet uppriktig tacksamhet och innerlig tillgifvenhet
alstrar; men kärlek kunde han ej gifva henne, och det hade
han sagt, då han begärde hennes hand. Hon hade det
oaktadt samtyckt att blifva hans maka, ty hon hoppades
på makten af sin egen hängifvenhet och på möjligheten
att genom den kunna aflägsna honom från en känsla,
som var ett brott emot den han älskade.
Ett år och Constance skänkte sin make en son. Det
tycktes verkligen då som om hennes förhoppningar att
vinna hans odelade kärlek skulle gå i fullbordan,
ty han sade till henne:
»Det förefaller mig, då jag håller mitt barn på mina
armar, som om bojorna kring mitt hjerta lossnade
och det fritt och varmt skulle klappa blott för dig,
min hulda engel, och vår son.»
En leende tid, full af ljufva förhoppningar, följde
för Constance; men den blef af kort varaktighet. Midt
under det hon drömde som bäst om huru uteslutande
Albin en gång skulle älska henne och deras barn,
ankom ett bref med svart sigill. Det var till henne
och af följande innehåll:
»Min fru! Då edert äktenskap knöts, betraktade jag
det såsom en täckmantel bakom hvilken kapten Albin
Blixt ville dölja sin brottsliga förbindelse till min
hustru. Att den ungdomskärlek, som fästade Helène vid
eder man, hade varit ren och skuldfri, var något mitt
misstänksamma lynne ej kunde förutsätta. Först när det
var för sent att godtgöra denna orättvisa, upptäckte
jag mitt misstag; men vann likväl bekräftelse
uppå, att dessa två, dem en sträng faders vilja
åtskilt, aldrig upphört att med kärlek tänka på
hvarandra. Det var vid min hustrus dödssäng jag lärde
känna sanningen. I blomman af sin ålder har hon gått
bort från en sträng, ofta hård make och ett litet
barn. Hennes graf skall bäddas här i ett främmande
land, dit ingen af dem hon älskat kan komma att
gråta, och att så är, det är eder mans skull. Jag har
likväl lofvat den döda att icke hata, icke förbanna,
och jag skall hålla mitt ord. Enligt hennes sista
önskan återsänder jag det bref hon troget burit
vid sitt hjerta, allt sedan hon mottog det, och ber
eder öfverlemna det till eder man. Jag kan ej sända
honom det. Med vördnad
Nizza den 20 Maj 18**. Carl K–.»
Constance lade ifrån sig detta bref och uppvecklade
det som Helène burit på ända till sin död. Med pinsam
beklämning läste Constance detta ömma, ödmjuka
och vördnadsfulla afsked från henne, som varit
Albins barndoms- och ungdomsdröm, hans mannaålders
skära och rena ideal. Det var skrifvet samma dag
Constance förhindrade deras möte. Albin bad Helène
glömma och förlåta honom. Han sade, att han skulle
undfly henne och aldrig med sitt uppträdande återkalla
ungdomsminnen, som det vore hennes pligt att förgäta;
men han slöt brefvet med att säga, det hon under alla
lifvets förhållanden var och skulle förblifva hans
enda kärlek, solen i hans lif, den ljusa och ljufva
engeln från hans ungdoms eden.
Bleka voro Constances kinder då hon slutat läsningen
af detta grannlaga, ödmjuka och ändock så kärleksfulla
bref. Allt hvad det innehöll var henne bekant,
ty Albin hade vid deras förlofning gjort henne sin
bikt, men det oaktadt verkade det nu som en isande
frostnatt på den späda planta af framtida hopp, som
uppspirat efter hennes barns födelse. Constance kände,
då hon lade ifrån sig brefvet, att Albin aldrig så
skulle älska henne, och detta var en grymt nedslående
visshet.
Albin inträdde helt hastigt och med upprördt utseende,
hållande en tidning i handen.
»Helène är död», sade han och kastade sig ned vid
Constances sida. »Död i Nizza, dit de rest för hennes
helsas skull.» Nu fästades hans ögon på brefvet. »Hvad
är detta?» utropade han, som ögonblickligen kände
igen sin egen handstil. Tigande räckte Constance honom
det. Vid första blicken derpå undföll honom ett utrop
af smärta. Han gömde ansigtet i händerna och stammade:
»Arma engel, det är jag, som vållat din död. Gud vare
mig syndare nådig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0381.html
