- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
378

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farmors historia. Skiss af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ifrån den dagen blef Albin nästan sinneslös för allt,
utom sin bittra sorg. Han var fullkomligt förkrossad
af den. Visserligen bemötte han sin hustru fortfarande
med godhet och vänlighet, men han undvek henne och
sökte ensamheten. Hände det någon enda gång att
han sysselsatte sig med sitt barn, skyndade han
likväl genast bort ifrån gossen och irrade sedan i
skogen hela dagen, lik en fridlös. När han slutligen
återvände hem, var det för att vid Constances bröst
gråta ut sin smärta och anklaga sig sjelf för allt
det onda han gjort. Han ansåg sig vara en så eländig
syndare, att han icke ägde rätt njuta af lyckan att
vara far.

En hård och svår pröfvotid utgjorde det år,
som nu långsamt framskred för de båda makarna,
Constance fördubblade sin ömhet emot mannen; hon
gömde i djupet af sitt hjerta hvad hon sjelf led,
för att med kärlek och godhet mildra hans sorg
och stilla utbrotten af hans förtviflan, och hon
tröttnade aldrig, ehuru det ofta hände, att hennes
hängifvenhet tillbakavisades med köld. Under denna
bittra och hopplösa tid träffades hon af ett annat
svårt slag: hennes far dog efter endast ett par dagars
sjukdom. Detta var för mycket. Constance insjuknade
i nervfeber. Vid hennes sjuksäng intog nu Albin sin
plats och vakade troget der, lyssnande till de ord,
hon i yrseln uttalade och som antydde allt hvad hon
lidit under dessa dystra tolf månader. Svårmodets
skuggor föllo dervid ännu djupare öfver Albins panna
och han mumlade ofta med sammanknäppta händer:

»O, Herre, skona hennes lif och låt mig ej få äfven
hennes död på mitt samvete!»

Constances starka kropp besegrade sjukdomen och
hon återvände till lifvet; men hennes krafter voro
så medtagna, att läkarne föreskrefvo, att hon och
gossen under sommaren skulle besöka en af de sydtyska
badorterna. Albin åtföljde hustru och son och sedan
badterminen var slut och Constance efter den blifvit
fullkomligt återställd, företog familjen en tur
till Italien. I närheten af Neapel dröjde de flera
månader. Albin tycktes der finna sig bättre, än på
någon annan plats. Han var åter öm emot Constance och
sin lille gosse och sökte med kraft bekämpa sin sorg,
ehuru det icke alltid lyckades.

Helt plötsligt yttrade han en dag till Constance:

»Min vän, jag tror fullt och fast, att mitt hjertesår
skulle läkas om jag besökte Helènes graf och der
fick afbedja min skuld emot henne. Skola vi resa
till Nizza?»

»Låtom oss utan uppskof fara dit», svarade Constance
och log så mildt emot honom.

De reste. Han uppsökte Helènes grift och stannade i
flera timmar allena der. När han slutligen återkom
till Constance var hans panna ljus och klar, hans
ansigte fullt af frid och lugn.

Innerligt tackade Constance Gud om aftonen för den
lyckliga förändringen och åter smögo sig ljufva
och leende förhoppningar in i hennes hjerta. Hon
invaggades af dem i en stilla sömn och drömde om deras
förverkligande; men när morgonen kom, voro drömmar
och illusioner borta och hon stod med ångestfullt
hjerta lutad öfver Albin, som under natten insjuknat
i bröstinflammation.

Under denna långa sjukdom och den ännu längre
convalescenstiden var det som Albin af hela sitt
hjerta började älska sin sjelfuppoffrande och
kärleksfulla hustru. Det föreföll honom nu, såsom
hade han på Helènes graf qvarlemnat sin mångåriga
passion för den hädangångna och som om en ny, stark
och djup känsla för den trogna ledsagerskan genom
lifvet vaknat i hans bröst.

Constances länge närda förhoppningar hade gått i
fullbordan, och om Albin än återvände till sitt hem i
norden med en ömtålig helsa, så förde han likväl med
sig dit ett friskt och för de sina varmt klappande
hjerta.

Någon tid efter deras återkomst från det långa
vistandet i utlandet, anlände en kall och klar
novemberdag en gosse, djupt sorgklädd, till
Stafsborg. Han hade ett bref, som han egenhändigt
skulle öfverlemna till kapten Blixt. Constance förde
honom in i biblioteket, der den för kylan ömtålige
Albin satt och läste framför en flammande brasa.

»Här är någon, som söker dig, min vän», sade
Constance och förde den lille främlingen fram till
honom. Albin såg upp. Blodet rusade åt hans bleka
och något infallna kinder och han stirrade bestört på
barnet. Äfven Constance såg nu närmare på gossen. En
smärtsam hågkomst vaknade vid hans åsyn. Dessa drag
voro allt för väl inpräglade i hennes minne, att hon
skulle hafva glömt dem. Detta barnaansigte var ju en
trogen kopia af – Helènes.

Brefvet framlemnades och Albin genomögnade de få
raderna. De voro af ungefär följande innehåll:

»Gossen, som öfverlemnar detta, är föräldralös. Helène
var hans moder. Ni är rik, barnet är fattigt; behöfver
sägas något mera, för att ni skall göra eder pligt
mot sonen till den man, hvars lif ni förbittrat? –
Man säger, att ni har ett ridderligt sinnelag. Nå väl,
blif en far för min lille Carl, och ni har förlåtelse
af den döende.

Carl K–

Albin räckte Constance brefvet. Medan hon läste det
såg han oafvändt på henne. Efter att hafva genomögnat
det, fattade hon gossens hand och förde honom fram
till Albin, sägande:

»Se här, mitt barn, din andra far. I mig skall du
städse hafva en mor.» Hon tog Carls hufvud mellan
sina händer och kysste honom ömt på pannan.

Och sålunda blef jag denna englagoda qvinnas
fosterson. Hon har städse varit för mig den huldaste
moder.» Häradshöfdingen gjorde ett uppehåll i sin
berättelse och betraktade under en kort paus med
rörelse den gamla, som log emot honom från den stora
familjetaflan. Derefter återtog han:

»Albin slöt sin ädla maka till sitt hjerta och säkert
är, att han aldrig beundrat och älskat någon så högt,
som han nu älskade och beundrade sin hustru.»

»Vid den tid, då jag tog studentexamen», fortsatte
häradshöfdingen, »hade min fosterfader redan i flera
år varit död. Den ekonomiska ställningen efter honom
var icke alls lysande, ty han hade icke förstått
att sköta affärerna. Allt nog, det var endast genom
att sälja en del af Stafsborgs jord och underlydande
hemman, som det lyckades Constance att bevara sina
förfäders borg åt sig och sina barn. Afkastningen
af det nu minskade jordagodset var emellertid
tillräcklig, att hon med klokhet och sparsamhet kunde
lefva deraf med oss, sina söner; ty jag var i allt
likställd med hennes son, Vincent.

Denne, en rikt begåfvad gosse, två år yngre än jag,
var af ett lifligt, fantastiskt och excentriskt
lynne, utrustad med ovanliga och framstående anlag
för målarekonsten, hvaråt han äfven skulle egna
sig, sedan han först, enligt fadrens vilja, tagit
studentexamen. Då jag eröfrat den hvita mössan var
Vincent gymnasist i högsta klassen och mycket fallen
för utgifter, vida öfver det underhåll han hade af
sin mor. Jag, som klarare än han insåg vår moders
ekonomiska ställning, sökte att genom en ytterlig
sparsamhet mot mig sjelf kunna betäcka utgifterna för
Vincents dårskaper. Detta var ett stort fel och skulle
först när det var för sent framstå så för mig sjelf.

För hvarje gång jag betalte hans skulder och
öfverskylde hans dårskaper, talade jag allvarligt med
honom. Vincent kunde då gråta vid föreställningen att,
om han fortfor så som han börjat, skulle sorg blifva
den lön vår ömma, kärleksfulla mor skördade. Han
lofvade vid dylika tillfällen, att aldrig göra
skulder; men han höll icke dessa löften. Stundens
glädje och njutning utöfvade dertill ett allt för
stort inflytande på hans lifliga själ.

När han slutligen tog studentexamen, hade han
depanserat så betydligt, att mina små besparingar
icke räckte att betala hvad han i Upsala var skyldig,
utan jag måste, ehuru med ledsnad, skrifva hem
och begära mera pengar. Vår mor trodde då, att hon
anslagit allt för knappt underhåll åt oss och ökade
det med några hundra kronor, en åtgärd, som mycket
oroade mig, medan jag på öret visste hvad Stafsborg
afkastade. Det hon nu hade qvar för egen räkning måste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free