Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Farmors historia. Skiss af Marie Sophie Schwartz
- Satser och motsatser. Blot Sven
- Uttydningar
- Rättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«0, du min dyra, min älskade moder, huru mycken och
bitter sorg hopar jag icke öfver ditt lif. Kan du
förlåta mig!»
Hvad hade ej denna beundransvärda qvinna kunnat
förlåta? Hon förlät, hon älskade honom lika högt,
och hon vårdade honom ömt. Sedan hon flera somrar å
rad varit med Vincent i Kreuznach hade hon slutligen
den glädjen att se honom kunna röra sig utan kryckor
och arbeta flera timmar om dagen. Man kunde säga, att
hennes aldrig svigtande kärlek verkat en fullkomlig
pånyttfödelse, så förändrad var Vincent då han nu åter
var frisk och kunde återtaga ett verksamt lif. Modren
var hans hjertas afgud, och för att en dag kunna göra
henne heder arbetade han med en energi och ett lif,
som jag aldrig ansett honom kunna nedlägga i annat
än jagten efter nöjen.
*
Det var den 10 Juni år 18–, som man hos professor
Vincent Blixt på Stafsborg beredde sig att med lust
och fröjd fira den af alla älskade modrens sextionde
födelsedag.
Den gamla frun brukade alltid helt tidigt på morgonen
dricka sitt kaffe i ett bredvid hennes sängkammare
beläget kabinett, hvars antika inredning och möblering
alltid hade behagat henne. Den ofvannämnda dagen satt
hon vid sitt kaffebord och log så belåtet, ty det var
prydt med blommor och der stod en fin, vacker och ny
servis och såg så inbjudande ut. Handen räcktes också
efter den lilla kannan, då dörren gick upp och ett
litet gladt och lifvadt sällskap inträdde. I spetsen
för den lilla truppen gick en ung fager qvinna med
ett litet barn på armen och efter henne följde tre
små tultingar: två flickor och en pilt. Den unga
modren med sin lilla gick först fram till farmodren,
kysste henne ömt och sade henne huru kär denna dag
var för dem alla och räckte fram den lilla, lilla,
som ovilkorligen måste kyssa farmor. Derpå ställde
sig Vincents intagande hustru bakom farmors länstol
för att öfvervaka att hennes barn på ett passande
sätt uppvaktade den gamla. Den yngsta af de tre
öfverlemnade genast sin bukett åt farmodern och ställde
sig sedan helt nöjd med händerna på ryggen för att
afvakta hvad som komma skulle. Den äldsta hade nu
framträdt och höll sin bukett gömd bakom ryggen, under
det hon med någon svårighet framsade den lyckönskan
mamma lärt henne och vid hvars slut blommorna skulle
framräckas. Bakom henne stod den mellersta, en liten
gosse, och, hållande om buketten med båda händerna,
sökte han erinra sig de vackra saker pappa förestafvat
honom, då han skulle uppvakta farmodren. Vid sidan
af lilla Albin satt familjens favorit, Trogen, och
blickade med gäckande ögon på katten, som lugnt låg på
stolen och såg helt oförfärad på sin antagonist. Med
af innerlig glädje och lycka strålande ansigte skådade
den gamla ned på de små älsklingarna, som kommo att
blomsterströ hennes inträde i lifvets vinter. Den
öfver man, hustru och barn stolta Vincent hade från
dörrspringan beskådat uppvaktningen hos farmor och
funnit sig så tilltalad af den, att han genom taflan
här har förevigat sin ömma moders sextionde födelsedag
och gifvit den till ett minne af henne åt mig.
Senare på dagen anlände jag och min hustru. Den ärade
gamla till heder gafs en glad och lifvad festmiddag,
då Vincent till henne höll ett från hans varma hjerta
sprunget tal, deruti han tackade henne för hvad han
var och för allt hvad hon varit för sina barn. Allas
ögon fylldes af tårar och med djup rörelse dracks
välgångsskålen för henne, som så vackert lärt oss,
hvad en god och älskande qvinna förmår.
Då dagen var förliden och aftonrodnaden kastade en
underbar färgprakt öfver land och vatten, sade vår
mor till mig:
»Min lefnadsafton liknar denna fridfulla och
underbart sköna qväll. Den aftonrodnad, som öfver mitt
återstående lif kastar sin färgprakt af sann glädje
och ren lycka, är ett leende förebud till den morgon,
som väntar mig på andra sidan grafven. Det är värdt,
Carl, att mycket hafva lidit och pröfvat, för att
få smaka en så säll ålderdom, som min. Herran vare
lofvad och prisad, för allt hvad han beskärt mig!"
*
Satser och motsatser.
En man bör vara regelmässig och pålitlig som en
kronometer: men ej lik en sådan låta draga upp och
sätta sig i gång af hvem som helst.
En äkta man bör liksom chevalier Faublas dyrka sin
hustru; men icke som denne herre dyrka sin maka i
hvarje qvinna han ser.
En gift man bör vara mild och skinande i anletet,
som månen sjelf; men ej som denne stundom, vara full,
och ej hafva månsken på hjessan.
Han bör vara verksam och framåtskridande, som ett
lokomotiv; men ej, liksom detta, tala med skärande
stämma, eller bolma ut så mycken rök omkring sig.
Presterna borde, som sannskyldiga herdar, skydda sina
får mot ulfven; men ej som fåraherdar klippa sina lam,
isynnerhet aldrig för nära.
Advokater böra, liksom hajfisken, göra processen kort
med sina offer; men icke, som detta glupande odjur,
söka hvem de uppsluka må.
Advokater böra vara »snälla som ormar» att slingra
sig emellan lagfarenhetens blindskär; men, ej liksom
ormslägtet, visa gadden mot en och hvar som nalkas
dem.
En läkare bör vara elegant och intagande, som ett
förgyldt piller; men vid närmare bekantskap ej så
bitter och afskräckande, som ett sådant.
Läkare böra, liksom presterna, söka utrota allt ondt
hos menniskan; men, ej liksom dessa, hjelpa folk in
i himmelriket.
Alla menniskor borde vara englarnes likar i kärlek,
ljus och lycksalighet; men ej, som vissa bland
dessa, af högmodet låta sig lockas till affall ifrån
Gud, ljusets urbild och all lycksalighets källa.
Blot Sven.
*
Uttydningar.
Ordet till Gåtan i föreg. häfte, sid 352: Julgåfva.
Lösning af Bokstafsgåtan i föreg. häfte, sid. 352:
Pehr Thomasson och En fyndig bonde. Orden äro:
1. Picardie. 2. En. 3. Harf. 4. Ronneby. 5. Toulon.
6. Halmstad. 7. Orivesi. 8. Marburg. 9. Adverb.
10. Sto. 11. Svan. 12. Obed. 13. Nerike.
Lösning af Charaden i föreg. häfte, sid. 352:
Frikostighet.
De fyra nötterna å sid. 352 knäckas på följande sätt:
MINA
IDOG
NOGA
AGAD
*
Rättelser: Sid. 274, första spalten, 13:e raden
nedifrån, står: korsväggen; läs: korväggen. " 295,
andra spalten, 4:e raden nedifrån, står: Skärpa; läs:
Skärfva. " 328, andra spalten, 2:a raden uppifrån,
står: sextionde; läs: sextonde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0384.html
