Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 / 5 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LV. Arvid August Afzelius. Rudolf Hjärne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i sina till Folkvisorna inledande ord gaf de högsta
loford. Han kallar honom "en man, hvars värma för
sin konst, hvars utmärkta skicklighet och sällsynta
kunskaper deri ej kunna nog värderas. Han har»,
tillägger han, som stöd för nämnda uppdrag, »ej
blott upptäckt den nordiska folksångens egna skala,
hvars kännedom är oundgänglig för att harmoniskt
behandla de äkta gamla melodierna, ja, att ens med
full säkerhet uppteckna dem, utan äfven gjort den
högst intressanta anmärkning, att denna egna skala,
skiljaktig så väl från den moderna musikens, som
från kyrkotonernas skalor, synes vara gemensam för
den engelska, skotska, tyska och skandinaviska äldre
folksången.» Detta oaktadt kunde möjligen sättas i
fråga, huruvida Haeffner, född tysk, var mera vuxen
nämnda uppdrag, än Åhlström, utgången ur det svenska
folket, förtrogen med dess väsende, hvaraf visorna
voro ett uttryck, och dertill en ovanligt musikaliskt
begåfvad och bildad man. I »Tonsiaren Olof Åhlströms
minne», utgifvit 1867, har Afzelius egnat denne vän
några vackra och upplysande minnesord.


Arvid August Afzelius.


I de häften af Iduna, som följde efter det 3:dje,
der Afzelius på en gång uppträdt med de tvänne vigtiga
uppslag, om hvilkas vidare följder vi i det föregående
talat, synes hans namn föga till i tidskriften. Vi
hafva emellertid sett, hvarmed han utom den samma var
sysselsatt. Götiska Förbundets otryckta handlingar
upplysa dock, att han tid efter annan inlemnat till
redaktionen af Iduna icke få poetiska bidrag, som
likväl efter vanlig sträng pröfning ej ansetts böra
i tidskriften intagas. Endast i 7:de häftet (1817)
möta vi tvänne skaldestycken: »Till fornforskaren
Tholander» och »Brage den gamle», och slutligen i
h. 9 (1822): »Skadis klagan» med melodi, hemtad från
folket, och till skönhet och förtjenst täflande med
»Necken». Den sjunges ännu, men
synes ej i allmänhet gjort samma outplånliga intryck,
som sin medtäflare, hvars lifslängd torde blifva lika
varaktig, som svenska folket. Som en egenhet vilja vi
dock nämna, att den i förtid bortgångne musikaliske
Prins Gustaf värderade »Skadis klagan» så högt, att
han ansåg detta stycke med sin melodi vara ett af
de skönaste vår vittra litteratur har att uppvisa,
ja! fullt jemförlig med »Necken».

I sluthäftet (11:te) af Iduna, på uppdrag
redigeradt och utgifvet af E. G. Geijers äldste
son Mag. Kn. Geijer, sedan Götiska Förbundet efter
Adlerbeths död 1844 upplöst sig, tillskrifves Afzelius
förtjensten af öfversättningen af den äldre Eddans
märkliga sång: »Sólar Ljód» (»Solsången»), införd
i Idunas 4:de häfte (1813). Denna uppgift är likväl ett
misstag, ty öfversättningen är gjord af den för lärdom, nit
och oegennytta särdeles högt aktade förbundsbrodern
P. W. Tholander, som dog som fattig skolmästare
på Ulriksdal 1815 och öfver hvars grafkulle på
Solna kyrkogård Götiska Förbundet lät resa en enkel
minnessten. Emellertid hafva intill denna dag, med
ett undantag, tecknare af Afzelius på god tro följt
nämnda oriktiga uppgift och under hans namn upptagit
öfversättningen af »Sólar Ljód». Endast utgifvaren af
»Nordisk Familjebok» (»Realencyklopedi»), N. Linder,
som sjelf synes hafva genomgått Götiska Förbundets
Handlingar, der de bestämdaste bevisen[1] finnas för vår
berättelse, har vid teckningen af A. A. Afzelius h. 1
(1875) i berörda fall afvikit från sina föregångare.

Ännu många år efter Idunas afslutning (1824) fortfor
Afzelius att tid efter annan utsända folkvisor, dels
med något förändrad text, dels med ord, diktade af
honom sjelf till kända folkmelodier. De utgåfvos
bland »Visor tryckta i år», än utan underskrift,
än undertecknade: Are Pederson bondaskald, m. m.
Dessa sammanförde han slutligen jemte andra,
hemtade ur hans samlingar, och utgaf dem 1848 under
titel: »Afsked af Svenska, Folksharpan, med bidrag
till svenska folksångernas historia.» Melodierna
harmonierades af Musikaliska akademiens sekreterare,
Professor E. Drake, och det hela tillegnades Prins
Gustaf.

Afzelius har äfven försökt sig i andra slag af poesi
än folkvisans. Så utgaf han 1830 ett sorgespel: »Den
siste Folkungen», som likväl ej tillvann sig något
allmännare bifall. Men 1849 insände han till Svenska
Akademiens bedömmande en större samling andliga sånger
under benämningen »Lidandets Väkter», behandlande
drag ur Jesu lidandes historia. Svenska Akademien
skänkte dem sitt bifall och tilldelade författaren
sitt andra pris. Om Afzelius ansett sig förtjent
af ett högre, veta vi ej, men man kunde hafva skäl
tro det, då ingenting, vid utgifningen af Sångerna
(1850), tillkännagifver, att de blifvit af Akademien
belönta. Längre fram utmärkte hon honom likväl med sin
stora guldmedalj för hans verkligen stora förtjenster
om vår fosterländska litteratur. Icke många kunna
i detta fall med honom i senare och senaste tider
jemföras; likväl invaldes han aldrig till medlem
af Svenska Akademien. Allmänna meningen har mer
än en gång deröfver uttalat sin förundran och sitt
ogillande, men de dolda orsakerna till en så högt
förtjent fosterländsk mans uteslutande från en af de
18 stolarna hafva för henne förblifvit en hemlighet.

Den som så som Afzelius lefvat och verkat för sitt
land och dess folk, hvilka han ock öfver allt annat
älskade, kunde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>