Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LV. Arvid August Afzelius. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej undgå att med en ynglings värma omfatta de
i början af 40-talet begynnande skandinaviska
studentmötena. Han medföljde ock på färden till
Köpenhamn 1845. Intrycken deraf upptecknade han och
offentliggjorde samma år i n Blad ur en Dagbok under
Studentfärden till Köpenhamn i Juni 1845». Det var
äfven han, som uppmanade till resenärernas minnesfest
sommaren 1870, då de ännu lefvande sammanträdde till
ett gladt återseende på det vackra Hasselbacken på
Djurgården vid Stockholm. Det var ingen, som vid detta
möte uppträdde med mera ungdomligt lif och värma,
än den 85-årige ynglingen Arv. Aug. Afzelius.
Yi hafva sett tvänne af de vigtiga och betydelsefulla
fosterländska banor, der Afzelius bröt mark och
fortfor att med framgång odla. Dertill har fogats
annat af jemförelsevis mindre betydenhet, men dock
dermed i allmänhet nära befryndadt. Oss återstår
att påminna om ett hans tredje storverk, med skäl så
kalladt, i följd så väl af dess omfattning och syfte,
som af det väsentliga af dess innehåll. Yi mena
»Svenska Folkets Sago-Häfder, eller Fäderneslandets
Historia, sådan hon lefvat och till en del ännu lefver
i Sägner, Folksånger och andra Minnesmärken. Till
läsning för folket". Detta märkliga arbete började att
utkomma 1839 och afslutades med ll:te delen (Karl XII)
1870. Tecken finnas, att författaren från begynnelsen
ämnat genomföra sitt verk till våra dagar, men drag
af mattade själskrafter i de sista delarna hafva
nog manat till lämplig afslutning, medan tillbörlig
lifskraft fanns i behåll. Man må ändå hysa beundran
för en så kärnfrisk ålderdom, som ej låter sitt
arbete falla sig ur händerna förr än med det 85:e
året af den åldriges tillvaro. Endast en glödande
kärlek till det ämne han behandlade och till den sak,
för hvilken han hela sitt lif verkat, kunde vara den
helsobringande källa, hvarur en ständigt sig förnyande
kraft flödade. Med öppet sinne för all ren mensklig
kärlek skall man ej heller kunna förneka, att det
är denna, af det mest varma, oförfalskade slag, som
strömmar oss till möte ur Afzelii nämnda rikhaltigaste
arbete och fängslar oss, äfven om öfverdrifter och
andra svagheter någon gång möta midt upp i all den
rikedom, som här bjudes oss och vårt folk.
Yi veta icke, att något annat folk har ett likartadt
arbete, der folket, så att’säga, får igen sig sjelft,
sitt sätt att se, uppfatta, minnas och dikta under
olika förhållanden och tidehvarf. Det karakteristiska
är här ej hvad som finnes af yttre historia, utan af
det inre, ja! innersta, som rört och rör sig i folkets
eget bröst och tager gestalt i dess fantasi. Det
är en hel väfnad af i hvarandra slingade trådar
af verkliga händelser, med inslag af folksångers
och folksägners guldränder. De senare utgöra det
väsentliga, det hvarför det hela är till. Att dertill
kungakärleken öfver allt, der sådant faller sig af
sig sjelft, tränger igenom, är naturligt; ty kärlek
och förtroende till konungar af verkligt svenskt
sinnelag och med de manliga egenskaper folket fordrar,
har af ålder varit ett egendomligt karaktersdrag hos
svenska folket. Ingen rättsinnad svensk konung har
heller förgäfves sökt sitt säkraste stöd i förtroendet
till sitt folk. Sin samtids svenska konungar har ock
Afzelius i fornnordisk versform, med ett innehåll
och en värma, som förråda den äkte folksmannen,
tillegnat de särskilda afdelningarna af sitt verk,
hvari han med fulla händer återgifvit folket, hvad
han under ett helt lif ur det samma hemtat. De flera
upplagorna af isynnerhet de första fem delarna tyckas
ock bevisa, att han af folket sjelft blifvit förstådd.
Yi önska, att detta egendomligt svenska arbete
måtte vara tillgängligt i hvarje socken- och
skolbibliotek och i allmänhet i hvarje hem, från
kojan till konungaborgen, der barn och ungdom finnas
och der man rätt förstår vigten af att tidigt amma
och rotfasta kärleken till fosterlandet och dess
folk. Föröfrigt kan det med nöje och nytta läsas
af både gammal och ung, af den bildade så väl
som af den obildade. Utlandet har förstått dess
värde. »Sagohäfderna» äro öfverflyttade på flera
europeiska språk.
Anmärkningar kunna från vanlig historisk-politisk
synpunkt göras och hafva gjorts mot Afzelii
»Sagohäfder». De hafva egentligen utgått från yngre
historia i Sverige och till en del i början äfven
från Norge. Det är likväl ett stort misstag att härpå
lägga någon afgörande vigt. Den synpunkt, hvarur
arbetet rätteligen bör betraktas, är en helt annan. Yi
hafva redan antydt hvad deri är det väsentliga. Till
och med titeln i sin helhet gifver det tillräckligt
tillkänna. Afzelius har sjelf i företal till 2:dra
upplagan af del. l gifvit de alltid färdige unga
granskarna sitt svar. Han säger der mot slutet:
"En och annan lärd har bevärdigat dessa blad med
den kritiska granskningens uppmärksamhet. Men det
är icke »i studerkammaren och i de stora städernas
bibliotekssalar det sinne skall bildas, som vid första
anslaget af folkharpans toner igenkänner källan, ur
hvilken de flutit-, man måste hafva lefvat folklifvet,
man måste hafva samlat ljuden i bygdens skogar och
dalar, ty de dölja sin inre halt och sitt ursprung för
den förnäme forskarens nyfikenhet och uppenbarar den
blott för barndomsvännen, i hvars hjerta de finna ett
gensvar. Författaren upprepar det ännu en gång: hans
mening var aldrig att skrifva en kritisk historia,
utan att återskänka folket, förädladt och ordnadt,
hvad han från detsamma hemtat, och att låta några
aftonstrålar af minnenas sjunkande sol ännu en gång
sprida sig kring fäderneslandet öfver ett älskadt
och älskvärdt folk.»
Låtom oss derföre, ej för mycket störda af de lärdas
anmärkningar, skänka Afzelii "Sagohäfder" all den
uppmärksamhet och kärlek, de, sedda ur sin egen rätta
synpunkt, väl förtjena, De äro och förblifva en lika
rik som dyrbar källa för kännedomen af det svenska
folket, En sen efterverld skall derur, liksom vi,
vederqvicka sig och, när månget annat svenskt namn,
stort för dagen, sjunkit i glömskans haf, skall namnet
Arv. Aug. Afzelius ännu lefva i hvad han med kärlek
verkat för sitt land, dess folk och litteratur.
Afzelii personlighet kände vi föga. Han syntes
hafva ett lätt tillgängligt väsende och en flytande
tunga. Hans berättelser flyta också lätt. Konung Karl
Johan skall hafva funnit behag i hans umgänge, äfven
derföre, att Afzelius kunde med honom samtala på det
franska språket. Med många betydande personer, äfven
i utlandet, stod han genom sin sak i beröring. Hans
skriftvexling var vidsträckt. livad deraf är i
behåll, veta vi ej. Mången för kännedomen af honom
sjelf, hans sak, tidehvarfvet och dess förhållanden
ej ovigtig upplysning torde der kunna hemtas. Så
skriftvexlade han med de ryktbara tyske språk-
och sagoforskarna bröderna Grimm och med den norske
skalden Henrik Wergeland. Med den senare, egentligen
om »Jude-frågan», för hvars förnuftiga lösning han,
liksom Wergeland, varmt ifrade. I Danmark hade han
ej minst lärda förbindelser. Der var ock redan från
Afzelii yngre dagar den egentliga härden för den
Nordiska fornforskningen, som sedan på ett så utmärkt
och framtidsdigert sätt utbredt sig öfver hela Norden
och derifrån öfver snart sagdt hela Europa.
Af naturen begåfvad med en rik och rörlig fantasi,
hade Afzelius från barndomen hufvudsakligast närt
den med folkminnen af alla slag. Svenska jorden
lefde för honom och befolkades genom dem. Der fanns
väl knappt någon plats så ful, så ödslig, att den
ej genom hans fantasis folkminnen fick skönhet och
lif. Hvad som deraf brast för det vanliga yttre
ögat, fylldes rikligen af hans eget inre förråd,
och detta blef för honom verklighet. Så kunde han
stundom anträffas sittande på en åkerren i trakten
af Enköping, tjust af, som han tyckte, den vackra
omgifningen. Men ingen annan såg denna skönhet,
Den var hans egen fantasis skapelse. I detta fall
påminner han om den verldskunnige skotske barden
Walter Scott, som någon gång öfverraskades af vänner,
under det han med hela sin själ njöt af en torr
och mager berättelse, som han höll i sin hand. Man
förundrades. Men hvad läste han? Icke boken blott,
utan ännu mera, hvad han, sig sjelf omedvetande,
af sitt eget outtömliga förråd deri inflyttade.
Detta egendomliga drag hos Afzelius har oss berättats
af hans, för mången bekanta och honom varmt tillgifna
syster, Beata. Med ett ljust hufvud och det bästa
hjerta förenade denna utmärkta qvinna en icke vanlig
bildning och vidsträckt mennisko-kännedom. I yngre
åren hade hon varit enskild lärarinna för fröken
Zelow, den sedermera ryktbara romanförfattarinnan
fri-her/innan Knorring, och blef längre fram en af
Fredrika Bremers förtrognaste vänner. Också beredde
henne denna mennisko-älskande författarinna en sorgfri
ålderdom i Asylen i Stockholm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
